Bibelstudium
Ett nytt besök i Uppenbarelseboken, del 2
Läs del 1 i serien här: Översteprästen på inspektionsrunda
I Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel dikterar Jesus sju brev, de så kallade ”sändebreven” till sju församlingar i Mindre Asien. Församlingarna har olika problem och utmaningar som Jesus talar om, men det finns några gemensamma nämnare – och de ska vi se på i denna artikel.
För att förstå en bibelbok är det några grundläggande saker man måste fråga sig. Bland annat finns det en central fråga som jag tror kommer prägla hur man läser Skriften, nämligen: Vem är mottagaren?
När vi vet vem mottagaren av Uppenbarelseboken är, så kan vi lättare identifiera hur Johannes behandlar just deras problem och hur varje del av boken hjälper mottagarna att fördjupas i sin gemenskap med Gud. Som tur är så står adressaterna redan i Jesu första ord i denna bok:
På Herrens dag kom jag i Anden och hörde en stark röst bakom mig, som en basun: ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea” (Upp 1:10-11).
Sju församlingar, placerade inom ett begränsat område i nuvarande Turkiet. Två av församlingarna känner vi till från Paulus brev. Han skrev ett brev till församlingarna i Efesus, och nämner i Kolosserbrevet att det var församlingar i Laodicea. I övrigt kommer vår information från Uppenbarelseboken själv, och från sekulär historia.
Varför Johannes får besked om att skriva till just dessa sju vet vi inte – men vi vet att sju är ett speciellt tal i Uppenbarelseboken, som antagligen i detta fall symboliserar en slags helhet i den troende världen. De står som representanter för företeelser som kan yttra sig även i andra församlingar.
Så Uppenbarelseboken är inte skriven till dig eller mig. Det är faktiskt viktigt att tänka på. Jesus hade ett budskap till dessa sju församlingar – och till deras unika situation – och vi får sitta med som åhörare. Man brukar säga att texten är skriven för oss, men inte till oss. Det är viktigt. Först när vi har tänkt på varför Jesus talade till dem då, kan vi börja fråga oss vad texten vill säga till oss nu.
Jesus vet
Det första som Jesus säger till alla de sju församlingarna är: ”Jag känner”, eller ”Jag vet” (Upp 2:2, 2:9, 2:13, 2:19, 3:1, 3:8, 3:15). Den överstepräst som vi mötte i kapitel 1 (se förra numret av MR) som har ögon som eldslågor – han ser, han känner och han vet. Han har varit på sin inspektionsrunda och nu ger han statusrapporten. Ingenting undflyr hans vakande ögon.
Hur känns det för dig när du hör uttrycket ”Herren vet”? Känns det hotfullt? Varnande? Tröstande? Betryggande? Att få höra ”Herren vet” kan upplevas väldigt olika, beroende på om man i hemlighet lever i hyckleri och falskhet – eller om man går igenom sorg och prövningar.
Till församlingen i Efesus säger Jesus:
Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet. Jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull utan att tröttna (Upp 2:2–3).
Tänk så fantastiskt att Jesus känner till arbetet och uthålligheten. Han är inte omedveten om vad vi människor går igenom. Det var press utifrån och inifrån – falska apostlar, onda människor och mycket annat; men Jesus käne till det.
Församlingen i Efesus fick dock inte bara beröm, för de hade förlorat något centralt mitt i sin kamp mot externa och interna problem. De hade förlorat den första, genuina kärleken:
Men jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar. Annars, om du inte vänder om, kommer jag till dig och flyttar din ljusstake från dess plats (Upp 2:4–5).
Att förlora den genuina kärleken till Jesus, är absolut det grundläggande problemet i all kristen verksamhet som går åt fel håll. Att vara kristen betyder att ha ett levande förhållande till Jesus – och när man tänker på det, så blir det klart att det är när det förhållandet börjar knaka i fogarna, som ting börjar falla samman. Men vad händer när kärleken kallnar? För de sju församlingarna handlade det om två saker. Antingen att man gav efter för förförelse från insidan av församlingen, eller så dukade man under i mötet med förföljelse utifrån. Låt oss säga något om dessa två saker.
Förföljelse
Smyrna, den andra församlingen av de sju, stod i fara för att gå under på grund av yttre förföljelse. Så här står det:
Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik! – och hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga (Upp 2:9).
Som en parentes vill jag säga att den här versen av någon anledning ofta används av förment kristna som propagerar för antisemitiska hållningar. När jag möter uttrycket ”Satans synagoga” i sociala medier, så är det nästan alltid i förbindelse med förtal och förakt mot judar. Det är självklart en total missuppfattning av vad texten talar om; Jesus talar inte om judar, men om en grupp i Smyrna som kallade sig för judar. Det var antagligen en lokal sekt som utgav sig för att vara judar för att få vissa fördelar som grupp.
Smyrna är en av endast två församlingar som inte får någon kritik i sändebreven, och det har antagligen att göra med att förföljelsen för dem blev en sammanförande faktor. När trycket utifrån blev större, blev sammanhållningen inåt starkare. Jesus blev för dem räddningen och trösten i nödens tider.
Jesus hade heller inte lätta nyheter att komma med:
Var inte rädd för vad du ska få utstå. Se, djävulen kommer att sätta några av er i fängelse för att ni ska prövas, och ni kommer att lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona (Upp 2:10).
Som jag sa i förra artikeln, så skrevs Uppenbarelseboken antagligen på 90-talet e.Kr. då kejsaren Domitianus (51–96 e.Kr.) regerade. Han var en tyrannisk diktator, inte minst mot slutet av sitt liv då han blev mer och mer paranoid. Olika källor berättar att han proklamerade sig själv Dominus et Deus (Herre och Gud), och att han förföljde både judar och kristna som inte ville hylla honom under det namnet.
Detta sätter sin prägel på hela Uppenbarelseboken. Man får inte glömma att allt Johannes ser och skriver ner är skrivet med detta i baktanke. Apokalypsen är ett avslöjande av bland annat det statliga våldsmonopol som Romarriket utövade mot de troende. Johannes visar att bakom Vilddjuret finns en Drake, och att precis som Kristus har en brud, så har Vilddjuret en sköka (mer om det i kommande nummer).
Jesu uppmaning till Smyrna, så väl som Pergamon, är att vara ståndaktiga i förföljelsen. För segern är beredd åt den som håller ut.
Ruinerna av Artemis-templet utanför Efesus.
Förförelse
Det andra stora problemet för de sju församlingarna var förförelse. Om Efesusförsamlingen hade tappat sin första kärlek så var det flera av de andra församlingarna som hade börjat flörta med världen på olika sätt. Man tillät lärare och läror som förförde församlingen, bort ifrån troheten till Kristus, och in i Drakens gap. Till Pergamon säger Jesus:
Men jag har en sak emot dig: att du har några där som håller fast vid Bileams lära, han som lärde Balak att gillra en fälla för Israels barn så att de åt kött från avgudaoffer och var otrogna. På samma sätt har också du några som håller fast vid nikolaiternas lära (Upp 2:14-15).
Mycket bläck har spillts för att analysera vad nikolaiterna lärde; men jag tror att den enkla förklaringen är den bästa. Nikolaiterna var de som förkunnade ”Bileams lära”, som Jesus avslöjande kallar deras förförande tal. Bileam var en profet som vi kan läsa om i 4 Moseboken 22–25. Det vi vet om honom är att han var en Herrens profet, men att han lät sig förledas av tanken på ekonomisk vinning – och att han hjälpte Israels fiender att förföra dem till att vara otrogna mot sina hustrur och att tillbe avgudar.
På liknande sätt verkar nikolaiterna ha förkunnat att kristna kunde delta i avgudaoffer, och ha förhållanden utanför sina äktenskap.
Hur kan en kristen gå på någonting sådant? Jag hoppas att jag aldrig kommer sitta och höra en predikan där det sägs att avgudadyrkan och otrohet är förenligt med kristen livsstil. Men vägen till synd är sällan så rak. Så, vad var saken med avgudaoffer?
Offer var en naturlig och vanlig sak i Romarriket. Så vanlig att det blev sett på med stor skepticism om någon valde att stå utanför. Inom olika yrkesgrupper hade man sina beskyddande gudar och andar, som man önskade att stå väl med – och därför anordnade man fester och orgier där man offrade till sin grupps gud, och sedan festade på ett frossande och promiskuöst sätt.
Detta var naturligtvis någonting som kristna inte kunde delta i. Eller? Att stå utanför betydde att man fick problem att köpa och sälja sina varor. Man kunde förlora kunder och kontakter. Kort sagt blev man utfryst och misstänkliggjord. Så … kanske man kunde … kompromissa? Var det så farligt att vara med? Säga några ord, visa att man inte var fientlig. Är inte det kristna budskapet kärlek och förståelse? Vi vill väl inte skapa fiender? Jag vet inte hur nikolaiternas argument såg ut exakt, men jag kan levande föreställa mig vad de sa.
Vad skulle vi säga om vissa av våra kristna principer hotade vår ekonomi? Det har bland annat varit en debatt de senaste åren om sjuksköterskor som vägrar medverka vid aborter ska få jobba som sjuksköterskor. Sådana och liknande dilemman är att vänta för varje troende i en otroende värld.
Ibland känns det skönt när någon säger att man inte behöver ta en konflikt. Dagens nikolaiter säger att vi inte behöver hålla en så hård linje i kontroversiella frågor. Det är så mycket lättare att flyta med strömmen. På den tiden handlade det, som sagt, om avgudaoffer och promiskuitet. I vår tid handlar det till stor del om det samma – men i frågor som hbtq-ideologin, abort, militarism och annat.
Tyatiras omoral
Vi har redan sett hur de två stora problemen, förförelse och förföljelse, hotade Efesus, Smyrna och Pergamon. Men låt oss se lite på resten av de sju församlingarna.
I Tyatira var det stora problemet en påstådd profetissa som man lät hållas; hon som kallas för Isebel. Antingen var detta hennes verkliga namn eller så är det en alludering till drottningen i 1 Kungaboken 25–26, kvinnan som förledde kung Ahab till att se fiender som vänner, och vänner som fiender.
Tyatiras Isebel, säger Jesus, ”kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer” (Upp 2:20). Det är alltså samma problem som i Pergamon, men från att ha varit ”några som håller fast vid nikolaiternas gärningar”, så verkar det nu vara en stor och rådande grupp i församlingen som har låtit sig förföras. Och med ”förföras”, menar jag ordet i sin mest explicita betydelse. Jesus säger:
Nu lägger jag henne på sjukbädden, och de som är otrogna med henne ska få svåra plågor om de inte omvänder sig från hennes gärningar (Upp 2:22).
Det är nästan så man inte tror att detta kan förekomma i en församling som kallar sig kristen. Det är ett väldigt intimt promiskuöst beteende som beskrivs här, och det verkar som att Tyatira var på väg in i en väldigt farlig kultur. Jesus säger att Isebels anhängare och älskare beskrev sin speciella lära som ”Satans djupheter”. Det är nästan fascinerande att tänka på vilka retoriska grepp som måste till för att få Guds tjänare till att tro att Satans djupheter är någonting man över huvud taget inte borde närma sig.
Tyatira upplevde inte mycket förföljelse; antagligen därför att man hade kompromissat så mycket att man inte sågs på som en fara. Man hade fullständigt dukat under för förförelsen. Men Uppenbarelseboken var förhoppningsvis med på att avslöja vilken ande som låg bakom den farliga förkunnelsen från Isebels grupp.
Sardes livlöshet
Sardes var en stad som låg uppe på en platå, och ansågs helt ointaglig. En så trygg situation gör att man vaggas in i en falsk trygghet; och det var också fallet för församlingen i Sardes. Man var känd som en levande församling, men Jesus säger:
Jag känner dina gärningar. Du har namn om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och stärk det som är kvar och som var nära att dö, för jag har inte funnit dina gärningar fullkomliga inför min Gud (Upp 3:1b–2).
Mitt i sin verksamhet hade man glömt att ta pulsen på det andliga livet – och nu kommer den himmelske överläkaren och förklarar patienten död. Översteprästen säger att ljuset i ljusstaken sånär hade slocknat – och det återstod bara en sak: Omvändelse, eller total andlig död.
Vad hade hänt i Sardes? Vi vet inte helt – men vers tre ger en indikation:
Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, håll fast vid det och vänd om (Upp 3:3a).
Det verkar som att man hade glömt bort vad evangeliet handlade om – och vad som gjorde församlingen unik. Man hade fortfarande verksamhet – men den hade dött. Det verkar inte som att det var förföljelse som bröt ner Sardes utan vårdslöshet i tjänsten. Trygghet hade skapat slapphet – och slappheten gjorde att man inte såg den annalkande faran.
Filadelfias kamp
Filadelfia är det många församlingar som vill kalla sig själva. Och det är inte så märkligt när man ser på vilket sätt Jesus beskriver församlingen:
Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga, för din kraft är liten och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn (Upp 3:8).
Som kontrast till Sardes livlöshet stod Filadelfia som en trofast och lojal församling – mitt i motståndet. Även de kämpade mot ”Satans synagoga”, precis som Smyrna, men Jesus lovade dem seger i den kampen.
Jesus lovar dem också seger i den kommande prövningen som församlingen och hela världen skulle genomgå. Varken yttre eller inre tryck skulle få Filadelfia att förlora sitt hopp i Jesus.
Laodiceas stolthet
Den sista församlingen är Laodicea. Alla de andra församlingarna fick i alla fall något positivt i Översteprästens rapport – men Laodicea hade förlorat sin funktion totalt.
Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm! Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun. Du säger: Jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, blind och naken. (Upp 3:15-17)
Om Tyatiras förförelse handlade om sexuell omoral – så var det rikedomen som fick Laodicea på fall. Båda är välkända ting som får det som en gång var Guds verk att fullständigt krackelera. Rikedom och den stolthet som följer pengar, är Jesu kräkmedel. Det är den totala kompromissen med världens filosofi.
Nyckeln till Uppenbarelseboken
Jag hoppas att denna alldeles för summariska genomgången av de sju sändebreven ändå har bidragit till att ge en inblick i de två stora utmaningarna för dessa församlingar. Förförelse och förföljelse är två mäktiga faktorer.
Många gånger när man läser Uppenbarelseboken, så drar man en mer eller mindre skarp linje mellan kapitel 1–3 och resten av boken. Det är som att de inte hör ihop alls. Men jag tror att det är ett grundläggande fel som gör att man väldigt lätt missförstår vad kapitlen 4-22 handlar om. För det är samma tema genom hela boken: Hur ska man avslöja förförelsen? Hur ska man stå ut i förföljelsen?
Uppenbarelseboken är en uppenbarelse, alltså ett avslöjande. Jesus och Johannes avslöjar för de sju församlingarna vem som egentligen regerar, och vem som ska stå segrande på evighetens strand. De avslöjar vem den bedårande skökan i Rom är. De avslöjar att bakom både den falska profeten och det aggressiva vilddjuret befinner det sig en drake. Men draken har i praktiken redan mött sin överman – i ett litet gossebarn.
Om vi ska förstå Uppenbarelseboken, så måste vi förstå varför den skrevs. Och den skrevs för att sju församlingar höll på att gå under på grund av trycket från falska läror och en extremt fientlig statsmakt. Det gör inte boken mindre relevant för oss – falska läror och förföljelse finns det nog av i vår tid också – men det kan hjälpa oss att läsa texten på rätt sätt. Så följ gärna med i kommande nummer av Midnattsropet, då vi ska gå igenom de mer spektakulära synerna som Johannes får.
Några avslutande ord om segervinnare
Vi kan inte avsluta artikeln riktigt än, även om det här börjar bli en väldigt lång text. För Jesus har några viktiga ord att säga till alla de sju församlingarna, och det är: ”Den som segrar …” (2:7, 2:11, 2:17, 2:26, 3:6, 3:12 och 3:22). I alla församlingarna finns det löften till dem som vinner seger över förförarna och förföljarna.
Det är inte så att bara för att en församling befinner sig i en andlig kris på det ena eller andra sättet, så finns det ingen väg framåt. Jesus säger inte att man ska lämna sin lokala församling för att det är så mycket omoral, eller för att de är så kärlekslösa, ljumma, döda eller små. I stället säger han att man ska kämpa och vinna seger. Den perfekta församlingen finns inte. Men utan en andlig gemenskap är man garanterat exponerad för vilddjurets krafter.
Uppenbarelseboken är undervisning, tröst och hjälp till den som vill bli en segervinnare, mitt i en ond värld, en svår tid, och en trasig församling.
