Predikan från 1998
Utav helt speciella orsaker ska jag ställa frågor utifrån några texter. Det är en text från Gamla och en från Nya testamentet. De här texterna har jag umgåtts med i många år, läst åtskilliga gånger och studerat, såväl texterna som kommentarer och sökt att förstå den inre hemligheten i detta förunderliga tänk som uppenbarligen finns i detta Guds Ord.
När jag ställer frågorna har jag inte minsta tanke på att försöka med en textutläggning. Det är viktigt, men just nu tror jag inte att det är det viktigaste. Det är närmast en appell som jag skulle önska blev riktigt genomträngande. Vi måste förstå att det här inte är en betraktelse för uppbyggelse, fastmer en signal till väckelse, och att det ytterst är frågan om uppbrott.
När jag talar om uppbrott vet jag inte riktigt om vi har klart för oss vad detta i realiteten innebär. En sak är i varje fall klar och det är att vi inte är vid målet ännu. Tendenser och böjelser att vi gärna vill slå oss till ro är tydliga inom områden som vi inte alla gånger upptäcker som en fara, men som leder till passivitet och vidare in i ett tillstånd av sömnaktighet.
Då det drabbar oss kommer det i form av drömmar – lyckodrömmar eller mardrömmar – men alltid lika verklighetsfrämmande. Vi får erfarenheter som inte förmår oss att komma in i Guds vilja, men som tvärt om inbillar oss att vi är där, trots att vi har avlägsnat oss från det som var från begynnelsen.
Den här gammaltestamentliga texten är väldigt märklig i all sin korthet, och den nytestamentliga är om möjligt ännu märkligare. På nytestamentlig mark möter vi de ting som förebildas i Gamla testamentet. De synliggör på ett alldeles speciellt sätt Guds utomordentliga planer för sitt folk.
I Domarboken som är en mycket intressant bok och tillhör något av den mest underbara väckelselitteraturen. Nu ska jag inte tala om det och jag ska heller inte ägna mig särskilt mycket åt historien, utan utifrån vad jag läser ska jag försöka att nå ditt hjärta, så det här blir livsviktigt.
”Israels barn gjorde det som var ont i HERRENS ögon, och han gav dem i midjaniternas hand i sju år.” (Dom 6:1)
Vad är det Gud ser hos sitt folk? Generellt kan vi penetrera det problemet men jag tror inte att vi kommer till något egentligt svar om vi inte tar ett steg till och gör det här helt speciellt och personligt. Vad är det Gud ser hos dig och mig? Då tänker jag inte på enskildheter. Vad är det han ser med avseende på vårt liv, vår tjänst? Vad är det han vill se? En tredje gång. Vad är det Gud ser som hans eget folk tydligen inte upptäcker? Uppenbarligen därför att de är förförda och förblindade. Vad är det Guds folk borde se och ta konsekvenserna utav? Frågorna är egentligen tillräckliga för prövning.
För det första måste det bli en självkritik eller självprövning, kyrkokritik och kyrkoprövning, men också samhällskritik och samhällsprövning. Varför lever jag? Hur lever jag? I vilket samhälle är jag och så är ju frågan i vilket kulthus rör jag mig? Det här är fruktansvärt viktiga frågor för att alltsammans det här handlar om en gestaltning av en idé eller idéer, eller av en ideologi eller ideologier.
Det är ett liv som levs till ära för någon och något jag tillber. Jag kan ju under sken av att tjäna Gud vara en villolärare, ett offer för idéer och föreställningar som är vedertagna och etablerade, men som alltid är lika vilseledande. Jag måste lära mig för att förstå, vi behöver inte bara se ytligt och bedöma ytligt. Vi behöver se tingen med Guds ögon.
Herre, vitalisera våra andliga livsorgan! Skärp oss så att vi kan se tydligare och klarare och komma i harmoni med din fullkomliga vilja. Låt det ske här och nu den här dagen. Gud i himlen, ge oss den här honungen så att vi kan se klart och tydligt och därigenom upptäcker fienden, men också dina rika möjligheter att besegra honom.
Det är helt uppenbart att om vi börjar rannsaka Guds Ord så upptäcker vi ganska snart att Gud aldrig nöjer sig med åskådarens roll. Han önskar inte vara åskådare för att beundra våra arrangemang. Han är inte nöjd med att vara åskådare till det vi kan åstadkomma och prestera. Vi är inte dåliga då det gäller påhittigheten för verksamheten och vår tillvaro. Vi kan ju hitta på vad som helst och det finns livsfrågor och andra frågor som vi löser på ett påhittigt sätt för att vi är uppfinningsrika, och sällan helt ärliga. Nog har vi sanningen, men frågan är om det är sanning i hjärtegrunden. Jag vill inte påstå att det saknas, men det handlar om sanning i hjärtegrunden.
Vad är sanningen om Gud och människan, om tiden och evigheten? Jag tänker inte fortsätta att ställa frågor utan går rakt in i Nya testamentet för att hitta svar. Nog är det väl något förvänt då det heter att Israels folk gjorde vad ont var? Det var ju inte på det sättet att de hade något behov av att vara upproriska mot Gud. De trodde sig verkligen tjäna Gud.
Man skulle kunna säga så här att de gjorde så gott de kunde. Det vill säga, de tog till de metoder och lösningar som de fann vara lämpligast i varje situation. De hade många kloka, visa och mäktiga de kunde fråga, men de underlät att fråga Gud och däri begick de ett stort misstag. Till och med de som föreföll vara de visa och kloka kom att bli en direkt orsak till att de havererade.
Jag stannar inte vid enskildheter här utan ser det i ett större sammanhang, för det är verkligen stort. Det finns några punkter där det här slår igenom så småningom, och det är på dessa punkter Guds folk uppenbarligen haft stora svårigheter; relationsfrågorna, att finna sin plats i tiden. Relationen till Gud, samtiden, grannarna.
Så har vi det som är så vanligt, den enkelriktade trafiken som man menar utövar ett hot i tiden mot att etablera kontakter med grannar och andra folk. Inte för att likbildas i första hand även om det vanligtvis blir resultatet, utan i den tron att de ska kunna hjälpa, stödja och berika. Då är vi genast inne på ett område; ekumeniken.
Ekumenikens ursprung
Var börjar egentligen ekumeniken någonstans? Vem är portalfiguren in i denna ekumeniska värld med alla dess förödande konsekvenser? Ekumeniken har sin upprinnelse i Kain som blev så förnärmad på sin bror Abel, som inte visade någon som helst vilja till alliansmöte. Han sa nej. Han kunde inte delta av någon anledning. Sedan kommer det här: Herren såg till Abel och hans offergåva. Det var där konflikten uppstod. Vad ser du? Ser du kainslikhet i vår gudstjänstsutövning eller ser du abelslikhet?
Jag tänker inte svara på frågan men det ligger ju nära till hands att Kain invigde den breda ekumenikens väg. Den slutar inte i Nya Jerusalem, om du trodde det. Den slutar i Babylon. Han invigde en väg och blev en religionens vägbyggare. Han fortplantar sig genom nya generationer och utvidgar hela tiden på sitt rent utomordentliga sätt den här vägen som blir allt bekvämare, bredare och tydligare.
Det är en väsentlig skillnad på den väg Kain invigde tidigt i skapelsens begynnelse och den nya och levande väg som Herren Jesus Kristus invigde. Det är två helt oförenliga vägar och de går aldrig parallellt. Aldrig. De korsar varandra, och vi ska inte till Babylon. Vi ska till Nya Jerusalem, varifrån vi väntar vår Herre.
Kan Herren se till vårt offer och ge sin välsignelse?
I Kains gudstjänst finns allt det som behagar människan. Där finns dofterna, färgerna, formerna. Där finns konsten, ritualerna, liturgin, ceremonierna, moralen och etiken. Allt det finns där, allt det som tillgodoser olika smakriktningar i människans värld. Påhittiga former, extasen. Men i Abels gudstjänst som är så annorlunda saknas allt detta. Där flyter blodet.
Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse, förkunnar Abel. Från Abels altare riktas ett rop mot himmelens Gud. Det är inte ett vanligt, inomvärldsligt sensuellt kärleksbud utan ett rop om nåd över en förlorad mänsklighet. Där synden var stor, där överflödade nåden.
Mose och andra trädde fram på sitt sätt med sina budskap, tydligt och med manifestationer. Men med Jesus Kristus kom nåden och sanningen som till fullo kan frälsa alla som kommer till honom.
Det finns bibeltexter som ger klarhet så att vi kan orientera oss. Nya testamentet ger utomordentliga besked, men risken är att vi går förbi dem och tappar bort dem, inte orkar med dem för de verkar så jobbiga. De är helt annorlunda till sin karaktär och bryter sönder vår föreställningsvärld, gudsuppfattning, ja vår människosyn. Så det blir ingenting som stämmer med tidens gudsföreställningar, Guds rikes presentationer och gudstjänstideal.
Vi får hjälp av några brev som kallas för sändebrev och de är sju till antalet. Då vi börjar titta på vad Gud ser så står det helt klart att hos fem församlingar hade den situationen uppstått att de egentligen hade fått uppdragsgivaren emot sig. De hade gjort ett val vid någon tidpunkt som kom att bli ödesdigert. Jag nöjer mig med att konstatera det.
Två församlingar skilde sig från de fem övriga och en av dem är alldeles speciellt intressant just nu, för oss den här dagen. Den här analysen, röntgenbehandlingen av församlingen i Filadelfia, ger oss en bild av församlingen som är helt förunderlig.
Herre, det står att du såg och drog dig tillbaka för att du fann ting hos ditt folk som var oförenligt med ditt väsen, helt oförenligt med dina planer och du drog dig tillbaka och ditt folk utlämnades till fiender som skövlade de fält som ditt folk skulle bärga in.
Genom vanmakt, genom fruktan, genom kraftlöshet. Du drog dig tillbaka och ditt folk utlämnades åt fiender, ditt folk som hade sått, bearbetat arealerna, fick finna sig i att de mognade fälten som skulle bärgas in i deras lador, skövlades av fiender och själva fick de dra sig tillbaka till hålor i bergen.
Där har du den retirerande kristenheten som gömmer sig i sina kyrkor av rädsla för fienden. Ty Gud har dragit sig tillbaka. Han har upptäckt sånt som han definitivt inte kan acceptera eller identifiera sig med eller ge sin välsignelse åt.
Laodicea
Det är helt uppenbart att det hade hänt något i Laodicea som hade lett till att Jesus blev bortkultiverad eller möjligen bortrationaliserad, och så står han utanför och bultar. Vi kan konstatera att det är en väldigt tragisk syn med Jesus utanför. Då måste man fråga sig: Vem var då innanför? Program saknades inte. Verksamhet saknades inte. Intresse saknades inte. Det fanns mycket attraktivt och imponerande. De själva var riktigt nöjda.
Vet du vad föreståndaren proklamerar i sin förnöjsamhet? Jag är rik, mig fattas intet. Har du hört något liknande trots att Jesus står utanför: Jag är rik, mig fattas intet. Den där texten säger allt i sin korthet. I nästa moment kommer det som vänder upp och ner på deras föreställningar och ger en fullständigt ny och sann bild av den verklighet de borde leva i, men uppenbarligen hade förlorat. ”Du vet inte att du är …” Ska man vara så där kritisk och försätta människor i sådana personliga kriser och låta församlingar hamna i sådana oerhörda kriser?
För att göra det här kort så tror jag att det inte finns någon förnyelse utan kris. Därför säger vi:
Herre, du vet vad som är nödvändigt. Hjälp oss!
Filadelfia
Sardes förklarade och åberopade. Gud såg och bedömde. Så kommer vi till Filadelfia där jag ska stanna. Alla de här sju sändebreven är egentligen en jubileumsskrift som skrevs under mycket märkliga förhållanden. Jag vill påstå att det är något alldeles speciellt och enastående i den heliga historien. Den skrevs av en gammal man, bortåt hundra år. En jubileumsskrift som hatar allt det som vi skulle betrakta som en självklarhet om vi skulle skriva den. Församlingen i Filadelfia firade 40-årsjubileum och i den här jubileumsskriften finns definitivt ingenting av det vi menar är absolut nödvändigt för att det överhuvudtaget ska bli en jubileumsskrift värd att presentera.
Det finns ingenting om pionjärerna, ingenting om vem som startade. Ingen statistik. Ingenting om offerinsatser. Ingenting om numerärer. Ingenting om sången och musiken eller aktiviteterna i övrigt. Ingenting av det vi menar är nödvändigt för att framhålla och riktigt peka på Guds väldiga och dråpliga gärningar. Ingenting. Det är avskalat fullständigt allt det som skulle kunna ta äran från församlingens Herre, eller låta människor bli upptagna av sådant som egentligen hör världen till. Inga namn är nämnda, inga verksamhetsformer, inga insamlingsresultat. Det är avskalat allt sådant som människor beprisar. Vad kan detta innebära? Vad är det då den församlingen har, eller för att uttala det lite annorlunda: Vad var det Gud såg?
Gud inte bara bekände sig till församlingen, utan han kungjorde vad hans församling egentligen representerar. Brevet är en jubileumsskrift utan någonting annat än sådana här märkliga uttalanden: Väl är din kraft ringa. Skriver man så i en jubileumsskrift? Där är det väl fråga om styrka och kapacitet, kvantitet och framgång?
Men Gud säger: ”Väl är din kraft ringa.” Inte obefintlig, men ringa. Men du har det som himmelens Gud bekänner sig till och vill manifestera: Du har tagit vara på mitt ord. Där har vi styrkan. Du har tagit vara på mitt ord och inte förnekat mitt namn. Sedan heter det: Och eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet så ska jag ta vara på dig.
I de meningarna ligger det enormt mycket; Guds omsorg om det folk som bär hans eget namn och som han bekänner sig till.
Rätt perspektiv
Vi ber: Herre, skala av allt som du inte kan bekänna dig till. Skala av allt det som vi presterar och åstadkommer. Ska vi lära av det här och ta konsekvenserna utav det så blir det en märklig tid. Det rätta perspektivet, det som ger alltsammans verklig mening och som ger hållfasthet, stabilitet och en meningsfull framtid är detta: Jag kommer snart!
Medvetenheten om Jesu närvaro och Jesu tillkommelse ger församlingen en självklar avgränsning och avskildhet. Den som vinner seger ska jag göra till pelare i min Guds tempel. Filadelfiakristna är pelarkristna som representerar denna stabilitet och uthållighet, och får också vara med om denna underbara slutfas i församlingens historia; hemförlovningen och slutlönen.
Tack Jesus att du vill göra oss till helgjutna filadelfiakristna som förstår att prioritera och fattar att det vi måste kämpa för och ta vara på är Ordet och Namnet. Något annat behöver vi inte för att kunna förverkliga vår uppgift och fullborda församlingens tidsålder i triumf.
Vet du vad det står om Guds väldiga kärlek? Hans ögon överfar hela jorden. Vi behöver få klarhet över vad det är han ser hos oss. Det står om honom som har ögon som eldslågor. Vågar vi släppa till honom? Har vi något val? Vi måste få vara med om detta. Det är faktiskt en ynnest. Herre, du vet vad församlingen behöver idag. Det du ser kommer antingen att leda till att du stöttar ditt folk och lyfter det eller att du drar dig tillbaka och prisger det åt fienden.
