Bibelstudium
Smäleken är nära förbunden med Jesus. Vi ser det både när det gäller förutsägelsen om honom genom förbundet och hur han själv framlevde sina dagar i det nya förbundet. Och vi är kallade att bära hans smälek. Vad betyder det och vad handlar det om?
Vi ska se på några messianska psalmer. Först Psalm 22, som börjar med ropet: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ord som Jesus enligt Matteus ropade på korsets trä. Den upplevelse som skildras här i Psalm 22 liknar verkligen i allt den korsfästes upplevelse. Dels här i vers 7:
”Men jag är en mask och icke en människa till smälek bland män, föraktad av folket.”
Psalm 69 är också en psalm där man verkligen förnimmer den korsfästes suckan och lidande. Det är två sidor av hans lidande. I Psalm 22 möter vi brutaliteten Jesus utsattes för. I Psalm 69 möter vi avgrunden som han upplevde, hur han höll på att sjunka ner i dyn. Den kristna församlingen som vandrar nära honom får göra de här upplevelserna. I vissa länder möter man brutaliteten genom brutal förföljelse. I andra länder möter man den här upplösningen, dyn, som inte är brutal men förödande på sitt sätt; sjunka ner i dyn eller uppslukas av de stora vattnen.
”Smälek har krossat mitt hjärta så att jag är vanmäktig. Jag väntade på medlidande men där var intet. Och på tröstare men jag fann ingen. De gav mig galla att äta och ättika att dricka i min törst” (Ps 69:21).
Vi kan se på Jesaja också, där Gamla testamentets förbundsfolk är hotat av Assyrien och konung Hiskia sänder bud till Jesaja och uppmanar honom att bedja. Det heter så här i Jesaja 37:3:
”Så säger Hiskia: Denna dag är en dag av nöd, bestraffning och förakt, för fostren har kommit fram till födseln men det finns ingen kraft att föda. Kanske ska HERREN din Gud höra vad Rab-Shake säger, han som hans herre Assyriens kung har sänt för att håna den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som HERREN din Gud har hört. Be en bön för den rest som är kvar.”
Vi går till Nya testamentet och ser vad som finns med i perspektivet i Hebréerbrevets undervisning. I sista kapitlet av hela denna oerhörda undervisning skriver författaren så här: ”Låt oss alltså gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek” (Hebr 13:13). Han visar hur Jesus inte var att upptäcka utan vidare i lagens sammanhang, men ändå fanns han där på ett dolt sätt, till dess han trädde fram och blev uppenbar för Israel då Johannes predikade vid floden Jordan.
Vi ser ett sätt att förhålla oss. Istället för att dra sig undan smäleken uppmanas vi att söka upp den. Vad kan det bero på? Det naturliga är väl att man vill dra sig undan smäleken. Det är det naturliga men inte det andliga. Då finns det något som vi exempelvis möter hos apostlarna i Apostlagärningarna 5, då de hade dragits inför stora rådet och blivit gisslade:
”Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull” (Apg 5:41).
Vilket sätt att förhålla sig till Jesu namn! Vi ska se på ett ställe i Hebréerbrevet 11:23:
”I tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud.”
Vems tro? Mose tro? Nej, det var hans föräldrars tro. Det var de som trodde. Vi läser vidare:
”I tron vägrade Mose som vuxen att kallas Faraos dotterson” (v.24).
Nu är det Moses tro. Vad betyder det att han vägrade att kallas Faraos dotterson? Han hade mycket väl kunnat kallas det då Faraos dotter tagit sig an honom när han hade blivit utskickad i vassen. Men han vägrade det. Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än att för en kort tid leva i syndig njutning. Som det står:
”Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. I tron firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda” (vv 25-28).
När jag kom till Maranata på tidigt 80-tal kom jag till en församling jag bara hade hört ont om. Det var ingen som talade väl om Maranata. Man talade bara illa om dem. Jag kom till tro i den karismatiska rörelsen eller Jesusrörelsen. Det var verkligen underbara upplevelser men det var lite problematiskt när det kom till det där med att predika Guds ord. Man ville hellre lovsjunga än att lyssna till undervisning. Det är kanske lite orättvist att säga så, för det fanns de som kunde undervisa också.
Att jag kom till Maranata kom på en gång att aktualisera det här med smäleken. Det fanns nånting av en grundorientering som jag inte hade funnit bland de karismatiska. Här var man inte så noga med att behaga människor.
Människofruktan har med sig snaror, såsom att allting ska passa för alla. Kristendomen ska framställas på ett skickligt sätt så att det tilltalar och kittlar i öronen. Arne Imsen undervisade uttömmande om de här grundorienteringarna, om att inte till varje pris ta vara på de fördelar som denna värld erbjuder, utan förstå församlingens väsen och att församlingens plats verkligen är där utanför lägret, för att bära hans smälek.
”Genom tron försmådde Mose”, läser vi. Han hade ju en ställning han hade kunnat utnyttja om han hade velat, en hög ställning i Egypten. Sen fick han fly och skaffade familj i Midjans land. Det hade väl varit bättre om han väntat lite, och de hade kunnat glömma bort alla oförrätter. Då hade han kunnat komma tillbaka med sin familj, fru och barn och verkligen ha det gott i Egypten. Vad fint, vilken fin familj. Tack och lov att du inte har glömt oss, att du kommer tillbaka. Var har du varit? Nej. Genom tron, står det, försmådde Mose sin ställning i Egypten.
Tron innebar den här grundorienteringen att inte till varje pris söka hålla sig kvar. Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning. Han höll nämligen Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter.
Det är ett oerhört sätt att läsa Gamla testamentet på, som Hebreerbrevets författare gör, då han identifierar Gamla testamentets berättelse om Kristus med Kristi smälek. Det gör att jag misstänker att aposteln Paulus var författare till Hebreerbrevet. Det är exakt detsamma som vi möter i 1 Korintierbrevet, samma förmåga att i Gamla testamentets berättelse finna Kristus. I 1 Korintierbrevet 10 skriver han om ökenvandringen:
”Bröder, jag vill att ni ska veta att alla våra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev de döpta i molnskyn och havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus” (1 Kor 10:1-4).
Klippan i öknen var Kristus. Här läser vi att Kristi smälek fanns representerad i den här rörelsen bort från det som representerade en väldigt stor rikedom i världen. Han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter. Han hade sin blick riktad på lönen.
”Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige” (Hebr 11:27).
Typiskt världen, när den lockar och blir försmådd, då blir den hotfull och uppträder på ett skräckinjagande vis. Men Mose lät sig inte förskräckas av konungens vrede, ty därigenom att han liksom såg den osynlige kunde han härda ut.
”I tron firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda” (Hebr 11:28).
Det skedde genom tron. När vi läser Gamla testamentet får vi inte glömma alla de här detaljerna som har med uttåget att göra, och så småningom tabernaklet. Alla detaljerna. Allt det här kom ju till genom tron. Det var en som trodde på Gud och det förstås inte på rätt sätt om vi inte själva äger denna tro. Och äger vi denna tro så borde vi förstå att nalkas honom och undvika att nalkas denna världens mäktige. Det är ett väldigt böneämne.
Kristi smälek var det intryck jag fick då jag mötte maranataväckelsen; det var inte främst människor, personer, stora eller små, utan det var just närvaron, och vi fick hjälp med en oerhörd grundorientering när vi lyssnade på broder Arne Imsen.
Hebréerbrevet 11 går igenom hela Gamla testamentet som en sammanfattning, men visar också på något som 2 Korintierbrevet kallar ”samma trons ande”. Den som finns hos dem som tror att Jesus är Guds Son. Aposteln Johannes skriver:
”Den som tror att Jesus är Guds son, i honom förbliver Gud och han själv förbliver i Gud” (1 Joh 4:15)
Tron är en underbar gåva. Genom samma trons ande så kommer våra ord och handlingar att läggas till rätta i samma riktning, att nalkas Jesus.
I Apostlagärningarna 7 läser vi om hur Stefanus gör sin genomgång av hela Gamla testamentet. Han ägnar sig en hel del åt Mose. Stefanus uppträdde i den tidiga kristna församlingen i Jerusalem som snart kom att bli ganska så judaiserande på ett sätt. De släppte inte det här med omskärelsen, och de höll kvar vid Mose lag. Jag vet inte om vi alla gånger kan förstå riktigt, men om man läser Stefanus så förstår man hur de värdesatte lagen och såg Kristus på ett oerhört sätt i det perspektivet att de hade fått lagen. Då Stefanus här talar om Mose betonar han andra saker än hebreerbrevets författare:
”Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, och när han sedan sattes ut tog Faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son” (Apg 7:20-21).
Det var därför han kunde kallas Faraos dotterson, men han försmådde det.
”Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och han var mäktig i ord och gärningar” (v 22).
Varför nämner Stefanus det här? Var det värt att nämna?
”När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn. Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. Nästa dag träffade han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? Men den som hade gjort orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land där han fick två söner” (vv 23-29).
Här är poängen i vad Stefanus vill säga. Han nämner både Josef som blev kastad i en brunn och bortstött av sina bröder, och Mose, som förebilder på Jesus. Och han slutar sitt tal med det här:
”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom” (vv 51-52).
Stefanus betonar martyriet för sanningens skull. Vilken smälek att den rättfärdige skulle bli förrådd och dräpt. Vilken smälek och vilken skam är det? Det såg ut som om det var hans egen skam då han hängde på korset och det fanns de som tyckte att det var det också. Han som hänger där, andra har han hjälpt men sig själv kan han inte hjälpa. Vilken förunderlig väg korsets väg är, svaghetens väg. Ska det vara den vägen som kan ge oss nycklarna? Ja, tack och lov, det är det.
