Bibelstudium
Ett nytt besök i Uppenbarelseboken, del 3
Att Psaltaren är en slags sångbok, känner nog de flesta bibelläsare till. Men att Uppenbarelseboken också är en sångbok – eller till och med en himmelsk musikal och opera – är kanske inte lika bekant. Låt oss se lite på det.
Att förstå genren i den litteraturen man läser är alltid viktigt. För inte så länge sedan läste jag en roman, där jag trodde att första kapitlet var ett förord av författaren. Det blev mer och mer absurt ju längre jag läste – tills jag till slut tänkte: ”Vilket liv lever egentligen denna författare?!” Men då såg jag att jag hade missförstått. Det var inte författaren som talade om sig själv – utan protagonisten. Då föll brickorna på plats.
Det kan därför vara en god hjälp att fundera lite på vilken genre Uppenbarelseboken är. Och ju mer man ser på det, desto mer ser man att den är väldigt mångfacetterad. Det är en apokalyps. Men det är också en epistel. Dessutom så är det, menar jag, en speciell sångbok, omgiven av förklaringar till varje sång. Lite som en musikal eller en opera. Och den börjar i kapitel fyra.
Kom upp hit!
Direkt efter att Jesus har dikterat sändebreven för Johannes, får han en syn där han ser en dörr stå öppen i himmelen, och han hör en stämma som säger ”Kom upp hit”. Det Johannes får, är en kallelse till att byta perspektiv från det jordiska och till det himmelska. Man kan ju verkligen fundera på vad som händer i himmelen, medan vi har våra problem här på jorden. Det första vi får veta av Johannes, är att Gud sitter på sin tron:
“Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, och runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd” (Upp 4:2–3).
Jesaja, Hesekiel och Daniel är några av dem som flera hundra år före Johannes såg in i himmelen – och de såg samma sak. En tron, och på den satt Herren. Oavsett vem som verkar härska på jorden, så är himmelens tron ohotad. Det måste ha varit betryggande för de sju församlingarna som brevet är riktat till; att få veta att samtidigt som de levde under förtryck av kejsaren på tronen i Rom, så satt deras Herre på himmelens tron.
24 äldste och 4 varelser
Runt tronen fanns det också 24 andra troner, och på dem satt ”tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med kronor av guld på huvudet” (v. 4). Utan att jag ska gå djupt in i texten och dess paralleller till andra bibelställen, så kan jag säga att den vanligaste teorin, och den som jag tycker ger mest mening, är att de 24 äldste representerar de heliga från både det gamla och det nya förbundets tid. Man kan säga att de är himmelska representanter för Guds folk på jorden.
Dessutom ser Johannes fyra ”varelser”, den ena ser ut som ett lejon, den andra som en tjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en örn (Se Upp 4:7-8). Det kan låta nästan surrealistiskt att tänka sig att sådana varelser finns i himmelen – och man kan fundera på vad de är för något, eller vad de representerar. Tjuren är den starkaste av tamdjuren. Lejonet det starkaste av vilddjuren. Örnen är luftens härskare. Människan är jordens härskare.
Jag tror att de fyra varelserna representerar den levande skapelsen på jorden. Det är andliga representanter för den skapade världen. Det finns också många paralleller mellan de fyra, och de keruber som omtalas på många ställen i Gamla testamentet.
De första sångerna
Jag vet att det finns många andra teorier om de 24 äldste och de fyra varelserna – men i stället för att gå igenom och diskutera dem, så ska vi ta utgångspunkt i teorin som jag har valt att presentera här, och se vad som då följer. Så här står det i vers 8:
“Var och en av de fyra varelserna hade sex vingar och fullt med ögon runt om och på insidan. Dag och natt säger de utan uppehåll: ’Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig, han som var och som är och som kommer.’” (Upp 4:8)
Detta är en lovprisning som påminner mycket om vad seraferna säger i Jesaja 6:3. De fyra prisar Gud för att han är allsmäktig, och för att han är evig. Det, skulle man kunna säga, är skapelsens vittnesbörd om Gud. När vi ser på naturen, universum och allt skapat omkring oss, så ger det ett bevis för Guds existens, hans makt, och hans eviga väsen (se Rom 1:20 och Psalm 19:1–5).
Men det är inte bara skapelsens representanter som lovar Gud, utan när de 24 äldste hör skapelsens vittnesbörd, så sjunger de också en kör:
“Och när varelserna prisar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheters evighet. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger: ’Värdig är du, vår Herre och Gud, att ta emot lov och ära och makt, för du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.’” (Upp 4:9-11)
Gud har krönt människan med värdighet, genom att ge oss uppdraget att vara hans avbild. Det är ett konungsligt ämbete. Men i mötet med Guds storhet och makt, så kastar de av sig sina egna kronor, och faller ned och tillber. Och de bekänner Guds värdighet till att ta emot lovet, äran och makten – därför att han är skaparen. Detta är en sång som skapelsen har sjungit sedan tidernas morgon – och som heliga i alla tider har sjungit.
Jag kan levande se för mig en diakon i en av de sju församlingarna, låt oss kalla honom Silvanus från Smyrna, som sjöng dessa körer tillsammans med sina syskon. Jag tänker att de kanske samlade sig i en skog, en bit utanför stadens portar i all hemlighet. Silvanus leder församlingen i en lovsång, ackompanjerad av suset från träden. De sjunger skapelsens lov till Gud, och de sjunger om Guds värdighet att ta emot vår tillbedjan. Men detta är bara början på Uppenbarelsebokens sångskatt.
Lovsång till Lammet
Så kommer vi till Uppenbarelsebokens femte kapitel. Där ser vi åter på honom som sitter på tronen, och vi får veta att han har en bokrulle i sin hand – och att den är förseglad med sigill:
“Och jag såg en väldig ängel som ropade med stark röst: ’Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill?’ Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna bokrullen eller se in i den.” (Upp 5:2-3)
Bokrullen, så som jag förstår det, är ett köpekontrakt, och ägaren har rätten att friköpa jordens invånare. Det är ett annat sätt att säga det som vi frikyrkliga uttrycker så här: ”Vi är friköpta genom Lammets blod!” För det är vi. Och det är precis det som beskrivs här i kapitel 5. För efter att Johannes har sörjt över att ingen är värdig att öppna bokrullen, så står det:
“Men en av de äldste sade till mig: ’Gråt inte! Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen och dess sju sigill.’” (Upp 5:5)
Detta är ett annat sätt att säga: ”Jesus Kristus är segerherren från Golgata!”, men med en mer apokalyptisk känsla. Och det som händer när Lammet tar emot bokrullen, är att både de fyra varelserna – tillsammans med de 24 äldste – faller ner inför Lammet, och sjunger en ny sång. Något som aldrig har hörts tidigare; en sång som bryter fram vid korset och den tomma graven:
“Och de sjöng en ny sång: ’Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungarike och till präster åt vår Gud, och de ska regera på jorden.’” (Upp 5:9–10)
En ny lovsång, som handlar om Lammet som blev slaktat. Och nu är det inte bara de fyra och de 24 som sjunger – utan hela himlen stämmer in:
“Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt tronen och varelserna och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen, och de sade med stark röst: ’Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten, rikedomen, visheten, kraften, äran, härligheten och lovsången!’” (Upp 5:11-12)
Först sjöng fyra varelser. Så 24 äldste. Så dessa tillsammans. Och nu – miljoner av himmelens härar. Inte nog med det – utan himmelens sång når ända ner till jorden, och under jorden – och ner i havet:
“Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns i dem hörde jag säga: ’Honom som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet!’” (Upp 5:13)
Detta är en slags profetisk syn av det som aposteln Paulus talar om i Filipperbrevet 2:
“Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.” (Fil 2:9–11)
Det som Jesus gjorde på Golgata, är bland annat att han skapade en helt ny sång; nämligen sången till det slaktade Lammet. Och den sången når längre än någon annan sång. Jesus sa själv att evangeliet om hans rike skulle predikas över hela världen, och till alla folk. Och det är dit Uppenbarelsebokens sångbok är på väg.
Historiens största lovsångskör
Om vi för ögonblicket hoppar över Uppenbarelsebokens sjätte kapitel (men vi ska komma tillbaka till det i kommande nummer av MR), så plockas temat från kapitel fem upp igen i kapitel sju. Först får Johannes höra talas om en skara på 144 000, en rest av Israels stammar, som ska frälsas. Detta i enlighet med de otaliga löftena från profeterna, om att Israels folk inte ska förlora sin tjänst och roll för Gud.
Det räknas upp 12 000 från varje stam (utom Dans, oklart varför), och med det kan man absolut säga att Guds rättfärdighet är oskadad. Han lovade att en rest skall frälsas. En rest är frälst.
Men. Detta är, som sagt, vad Johannes hörde. Vad han ser, är något helt annat:
“Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer …” (Upp 7:9)
Han hörde om 144 000. Han såg en skara som ingen kan räkna. På samma sätt som det fanns en förväntan på Jesu tid om att Gud skulle sända sin Messias för att frälsa en rest av Israels folk från deras förtryckare – men den Messias som Gud sände gjorde så oändligt mycket mer. Inte 12 000 från var av Israels stammar, utan en oräknelig skara från alla folk, alla stammar, alla länder och alla språk. Detta är evangeliets sprängkraft!
Utan att på något sätt utesluta, ersätta eller omintetgöra löftena från Gamla testamentet – så utvidgas Guds plan till det som han lovade Abraham från begynnelsen:
”I dig ska jordens alla släkten bli välsignade” (1 Mos 12:3).
Nu vet jag att den stora vita skaran inför tronen är omdiskuterad i teologiska kretsar. Inte minst bland dispensationalister (till vilka jag räknar mig själv), där en del menar att detta enbart handlar om människor som har kommit ut ur den stora vedermödan – perioden mellan uppryckelsen och den slutliga domen.
Men jag tror att den tolkningen ignorerar den stora bilden som tecknas i Uppenbarelseboken. Vi har gått från 4 varelser, via 24 äldste, via himmelens änglar, till att himmelen, jorden och havet sjunger tillsammans. Och detta är ett annat sätt att uttrycka det crescendot: En stor skara som ingen kan räkna, av alla folk och stammar, står inför tronen – klädda som präster och kungar – och prisar Gud:
“… och de ropade med stark röst: ’Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!’ Och alla änglarna stod runt tronen och de äldste och de fyra varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ’Amen! Lovsången, härligheten, visheten, tacksägelsen, äran, makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet. Amen.’” (Upp 7:10-12)
Nu sjunger de tillsammans i all evighet, sitt lov till Gud och Lammet. Detta är Guds plan i sin fullbordan. Målet med all skapelse, är att vi ska ge ära till Gud, och glädja oss i hans närhet i all evighet. Det är detta vi ser i Uppenbarelseboken 4-7, om vi gräver lite djupare i texten.
Om vi nu ser på Uppenbarelseboken som (bland annat) en sångbok, så får saker och ting ett nytt perspektiv. Silvanus från Smyrna, som lever som kristen med rädsla för sitt eget liv, kan i sin lovsång få uppleva att himmelen rämnar, och sången han sjunger till Gud Lammet, är en sång där skapelsen, historiens heliga män och kvinnor, så väl som änglar och andeväsen, stämmer in i.
Och det kan vi också. Jag vet inte om du kanske är ensam, sjuk, upplever att livet är meningslöst, eller får erfara förföljelse och motstånd för att du bekänner dig som kristen på arbetsplatsen. Men helt säkert har du upplevt situationer där det bryter dig ner att bara se på omständigheterna runt omkring. Att då få lyfta blicken – gärna tillsammans med syskon – och sjunga med i de himmelska sångerna …
”Det är som en fläkt ifrån ovan,
som Herren oss sänder ner;
att stärka den trötte vandrarn,
som upp emot himlen ser.”
