Undervisning
Gud har bevisat att Gud inte bara är kärlek, utan han har också bevisat det i handling. Han uppmanar även oss att i handling ge uttryck för den gudomliga kärleken.
Det stora med kärleken är att den är ett nådeserbjudande från Guds sida. Vi får uppleva hur vi blir tömda på oss själva – för i oss själva har vi ingen kärlek – och får istället uppleva som vi läser i Romarbrevet 5:5:
” … och hoppet låter oss icke komma på skam; ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given.”
För att uppleva Guds kärlek så måste vi först och främst uppleva den helige Ande, då det är den helige Ande som utgjuter Guds kärlek i våra hjärtan. Vi har inget av detta i oss själva, men den helige Ande är en levande ström, som när den fyller oss, delger oss av Guds kärlek.
Vi förstår att kärleken är viktig – jag citerar från en sång där det står så här: ”Utan denna kärlek är min gärning kall och död.”
Vi känner till Höga visan och hur den är ett uttryck för kärlek. Kärlek som förebildas i berättelsen om brud och brudgum – i detta fall mer specifikt Salomo och Sulamit, hur de fann varandra och fick uppleva denna djupa kärlek till varandra. Vi förstår att det här är en förebild för Kristus och församlingen.
Därför är det helt avgörande huruvida vi har denna kärlek till Kristus upprättad i våra hjärtan. Det är inte tungt och svårt att lyda då kärleken är drivkraften. Då blir det istället som Jesus säger: ”… min börda är lätt och mitt ok är milt.” Kärleken är universums starkaste makt.
Paulus skriver i Korintierbrevet 13 om kärleken och dess karaktär, dess makt och vad den kan åstadkomma. Kärleken uthärdar allting, står det, den tror allting, den hoppas allting. När det står att den uthärdar allting, då ges ett vittnesbörd om vad kärleken förmår.
Att Gud har bevisat sin kärlek, det har vi ett tydligt bevis på i att han sände sin Son. Han undanhöll honom inte utan gav oss allt. Vidare gav Jesus allt för oss genom den gudomliga kärleken. Han har gett allt för oss. Motfrågan är då: Hur mycket har Jesus fått av oss och av vårt hjärta? Han som utgav sig helt.
Vi förstår att det var ett stort offer Jesus gav för vår frälsning, och han gav det för att han älskade oss. Gud älskade världen så högt att han utgav sin enfödde son, för att det skulle finnas en räddning för människan från en evig undergång.
”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv” (Joh 3:16).
Höga visan är ett starkt vittnesbörd som vill lära oss och ge oss insikt i den gudomliga kärleken. Boken börjar med en stadfästelse av kärleken i kapitel 1:
”Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin. Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn; fördenskull hava tärnorna dig kär” (v 2-3).
Bruden säger också:
”Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig. Ja, konungen har fört mig in i sina gemak; Vi vilja fröjdas och vara glada över dig, vi vilja prisa din kärlek högre än vin; med rätta har man dig kär” (v 4).
Då det står ”kyssar give han mig”, handlar det om att försoning är upprättad. Kyssar betyder eller förebildar försoning. När den förlorade sonen kom hem igen till sin fader fick han försoningens kyss av honom. Fadern förlät och bevisade vilken kärlek han hade till sonen i det att han slaktade den gödda kalven, satte en ring på sonens hand och klädde honom i de finaste kläderna. Den hemmavarande sonen kunde inte smälta det här med faderns kärlek, utan hade bara anklagelser att ge. Men Guds kärlek är sådan att den förlåter, glömmer och kastar allt i glömskans hav. Så handlar Gud i sin kärlek.
I Höga visans andra kapitel handlar det om hur den helige Ande förmedlar Guds kärlek till oss och hur den fyller våra hjärtan med Guds kärlek. Brudens erfarenhet kan vi läsa om i fjärde versen, där det står:
”I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig. Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek” (v 4).
Bruden vittnar om hur hon blivit förd in i vinsalen. Vinsalen och vinet är en bild på den helige Ande. Upplevelsen av den helige Ande är ytterst nödvändig för var och en som älskar Jesus. ”I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig:” Vilken erfarenhet!
På pingstdagen började något i lärjungarnas liv som de inte hade upplevt tidigare, då de bildligt talat blev förda in i vinsalen. De var födda på nytt av den helige Ande, men med erfarenheten av hur den helige Ande fick fritt flöde in i deras liv, upplevde de som bruden hur han vederkvicker med druvkakor, styrker med äpplen, jag är sjuk av kärlek.
I inledningen citerade jag en strof från en sång: ”Utan denna kärlek är min gärning kall och död:”
Paulus säger i kärlekens lov i 1 Korintierbrevet 13 att jag skulle kunna ge bort allt. Jag skulle kunna ge bort allt till de fattiga och sjuka, jag skulle kunna låta min kropp brännas upp, ja jag skulle kunna offra allt till det yttersta, men har jag inte kärlek så är detta av inget värde. Det är hö och strå. Ljudande malm eller en klingande cymbal – tomt och kallt utan något liv.
I fortsättningen av kapitlet talas om vad kärleken förmår. Tänk, kärleken förmår det inte vi förmår. Detta har vi ett tydligt vittnesbörd om när lärjungarna hade blivit döpta i den helige Ande. Då fanns det ingenting som kunde stoppa dem från att fullfölja uppdraget de fått av Gud. Det kostade dem martyrdöd, men kärleken förmår allting.
Det är också så att där Guds kärlek bor, där finns ingen räddhåga. Kärleken driver ut räddhågan. Dessa som nu hade blivit fyllda av den helige Ande var orädda. De fruktade ingenting. Kärleken driver verkligen ut räddhågan.
Aposteln Johannes talar om just detta, att den som räds med tanke på domen, han är inte fullkomnad i kärleken, för kärleken driver ut räddhåga. Och den som räds, skriver han, är inte fullkomnad i kärleken. Tänk att få uppleva detta med den gudomliga kärleken, att ingen räddhåga behöver finnas kvar hos oss. Det är en väckelsesignal till oss om vi upplever denna räddhåga, men kärleken driver ut räddhågan. Ära vare Gud!
Paulus skriver till korintierna: ”Kännen I icke med eder själva att Jesus Kristus är i eder? Varom icke, så hållen I ej provet.” Det handlar inte om själsliga känslor, utan om känslor som har med vårt barnaskap att göra. Hur det är med vårt barnaskap, och vårt förhållande till Gud?
Ett litet barn som har gjort någonting som inte behagar föräldrarna smyger omkring och är rädd för att bli avslöjad, med blicken sänkt och med fruktan i sitt hjärta. Men när barnet träder fram inför föräldrarna och bekänner: ”så här är det”, och får förlåtelse, får det uppleva föräldrarnas kärlek.
Kärleken är inte enbart en produkt av Gud, om jag får använda det ordet, utan Gud är kärlek. Jag tänker på församlingen i Efesus som började så bra, och som ägde den första kärleken.
Här avslöjas någonting väldigt viktigt för oss: Har man inte den första kärleken, då gör man inte den första kärlekens gärningar. Jesus säger till församlingen:
”Gör åter sådana gärningar som du gjorde under den första tiden.” Hur ska det ske, och hur ska den upprättelsen gå till? Det sker genom att man förstår sitt fall och gör bättring, och får uppleva den första kärleken på nytt igen.
Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig, och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid. Varom icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake från dess plats (Upp 2:5).
Den stora uppgiften för en församling – och för dig och mig – är att utstråla någonting. Ljusstaken utstrålar ett ljus, och det är detta som denna gudomliga kärleken åstadkommer. Vi sprider värme och ljus omkring oss när Guds kärlek får fritt rum i våra hjärtan. Det här är en rik och allvarlig lärdom vi får av sändebrevet till Efesus.
Paulus skrev till korintierna, som han hade stor kärlek till. Han hade ju i stort sett fött dem till liv genom evangelii förkunnelse. Han skrev någonting som man kanske hajar till inför och förundras över. Efter en gedigen undervisning avslutar han 1 Korintierbrevet med de här orden (16:22-23):
”Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad. Marana ta! Herren Jesu nåd vare med eder. Min kärlek är med eder alla, i Kristus Jesus.”
Man behöver inte tvivla på att Paulus verkligen upplevde hur Guds kärlek drev honom till att leva det liv han levde. Vilken människa skulle kunna efterhärma Paulus och leva som han gjorde? Ingen. Men tänk att Paulus fick vara med om detta – först och främst genom Guds nåd – att den gudomliga kärleken var drivkraften i hans livsgärning.
Han gjorde det av kärlek till Kristus. För honom var det inget svårt, utan som han skriver på ett annat ställe: Kristi kärlek tvingar oss. Den tvingar oss. Tänk att uppleva detta i sitt liv, att Kristi kärlek tvingar oss.
Vi upplever, som vi sjunger i sången, när vi har Guds kärlek i vårt hjärta:
”Med nit för själar fyll mitt liv,
den väller fram, den väller fram.
Och mig en glödhet frälsning giv,
den väller fram, den väller fram.
Sänd dina skatter genom mig
till den som går på sorgens stig,
att de må lära känna dig,
din kärleksflod som väller fram.”
Det är stort att vi fritt och för intet kan vara mottagare av den gudomliga kärleken.
Den stora frågan för oss när vi har upplevt den första kärleken är: Vårdar vi den? Ger vi den näring? Bibeln ger exempel på hur vi kan ge näring till kärleken så att den inte slocknar eller tynar bort. Vi kan förbli brinnande i anden genom att vi ger näring åt kärleken. Annars förlorar vi den på samma sätt som Efesusförsamlingen, som förlorade den första kärleken.
Hur vårdar vi kärleken som vi har fått som en gåva från Gud? Det är ingenting som vi kan göra oss förtjänta av, utan det ges fritt och för intet genom Jesus Kristus.
Vi har detta som Bibeln lär om förnyelse i den helige Ande, för det är genom den helige Ande vi förnyas i kärleken. Vi måste uppleva detta som sångaren sjunger: ”Jag lever vid källan för varje minut.” Gör vi det, då bevaras vi i den gudomliga kärleken så att den fortsättningsvis får strömma till oss. Den väller fram.
Guds kärlek, den väller fram. Den har vällt fram ända sedan pingstdagen och den fortsätter alltjämt så länge vi är här.
Paulus påminner om tillkommelsen – I frågan om när Jesus kommer tillbaka; har vi den första kärleken? Maranata, du vår Herre, kom!
Vi kan med frimodighet se fram emot hans tillkommelse genom att den gudomliga kärleken får flöda in i vårt liv i det att vi förnyas i den helige Ande. Som vi läste i Romarbrevet 5:5: ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande.”
Åh vad viktigt det är vilken relation vi har till den helige Ande som fyller våra hjärtan med den gudomliga kärleken. Ja, den är, står det, utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande. Förnyelse genom den helige Ande, det är hemligheten till att förbli i ett liv i kärlek. Om någon inte har Herren kär, så vare han förbannad. Maranata. Vilket budskap! Paulus ställer var och en inför denna fråga: Hur är det, älskar du Jesus?
Gud bevisade att han älskade oss genom sitt handlande; genom att han utgav sin enfödde son. Följdfrågan är hur kärleken manifesteras genom våra liv.
Jesus ställde frågan till Petrus: ”Älskar du mig?” ”Ja, du vet att jag har dig kär”, sa han lågmält och lite skamset. Men Jesus fortsatte: ”Petrus, älskar du mig?” Då ska du bevisa detta: ”Föd mina lamm, var en herde för mina får:” Våra gärningar visar om vi älskar Jesus.
Är det tungt att umgås med Jesus i bönen? Saknar du hunger och törst efter mer av Jesus? Detta lägger den helige Ande ner. Därför är det så viktigt med Andens liv och förnyelse. Vi kan inte leva på gamla välsignelser utan vi behöver leva i förnyelse så att det ständigt strömmar till av detta som den helige Ande förmedlar och ger oss. Må Gud hjälpa oss att vi förstår allvaret i denna sluthälsning till korintierna:
Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad. Marana ta! Amen.