Ledare
Låt oss först konstatera: Jesus Kristus, Guds Son, har all makt i himmel och på jord. Paulus förklarar i sitt brev till församlingen i Filippi:
Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära (Fil 2:6-11).
Dock ser det inte ut så i världen idag. På den världsliga scenen är det helt andra makthavare som träder fram, många gånger med hot och dödligt våld som vapen. Vi ser en ständig jakt efter global kontroll över jordens tillgångar, och i den maktkampen är det den svage som ses som förlorare.
Vem är det egentligen som har makten här i tiden idag? Vem bestämmer och har inflytande över riken, över vilka ideologier som ska spridas och forma människan? Vem dominerar den militära makten och alla dess ofantliga resurser? Med bara någon ynka procent av de medel som läggs på dödliga vapen skulle världssvälten kunna utrotas. Men det är helt andra intressen som styr, och de nyckelpersoner som äger politisk eller religiös makt att påverka och åstadkomma förändringar, står maktlösa inför en sådan utmaning.
Maktkampen som pågår prioriterar inte att sprida rättfärdighet. Trots alla fagra uttalanden om stora satsningar på ekonomiska bistånd till drabbade folk, når vi aldrig upp till något mer än en utopi. Så ser verkligheten ut.
Världsledares begränsning
Vi ser stora förändringar i världens maktbalans. Det som igår sågs som självklart, Europa i en stark väst-allians tillsammans med USA, har idag förändrats till osäkerhet och påtaglig oro. Hotfulla samtal med höga skattetryck används som vapen och hela världsmarknaden håller andan. Hoten från öst i kölvattnen av det pågående kriget i Ukraina är direkt påtagliga och närgående. Hela Europa känner av den hårda och kalla retoriken där luftrum kränks och militära investeringar rusar i höjden som aldrig tidigare.
Det är inte långsökt att koppla ihop det som äger rum inför våra ögon med Jesu varnande ord om hur ångest och krig under sista tiden ska fylla jorden. Men frågan är vem det är som håller i trådarna och om det överhuvudtaget finns någon som har kapacitet och styrka att lösa mänsklighetens problem och skapa fred på jorden.
Kungens tankar är som vattenflöden i Herrens hand, han leder dem vart han vill (Ords 21:1).
Bibeln beskriver detaljrikt flera av historiens stora kungar. Ett tydligt exempel är Nebukadnessar som var enväldig härskare över hela det babyloniska väldet. Nebukadnessar var ingen gudfruktig man. Han utvidgade sitt rike med metoder som får Putins krig i Ukraina att blekna. Hela nationer tömdes på folk som deporterades och förslavades. Inte minst det judiska folket fick känna av hans grymhet.
Ändå ägde Nebukadnessar inte oinskränkt makt. Visserligen fanns det ingen människa som kunde mäta sig med honom där han drog fram, men det fanns en högre makt som kungen tvingades att böja sig under, vare sig han ville eller inte. Enligt Skriften var Nebukadnessar en Herrens tjänare.
Herren säger genom profeten Jeremia, vilken fick vara med och se hur Herrens ord gick i uppfyllelse:
Jag är den som genom min stora kraft och min uträckta arm har skapat jorden med de människor och djur som är på den, och jag ger den åt vem jag vill. Nu har jag gett alla dessa länder i min tjänare Nebukadnessars hand, Babels kung. Också markens djur har jag gett honom, för att de ska tjäna honom. Alla hednafolk ska tjäna honom och hans son och hans sonson, tills tiden kommer också för hans land då många folk och stora kungar ska lägga honom under sig. Men om något folk eller rike inte vill tjäna Babels kung Nebukadnessar och inte vill böja sin nacke under den babyloniske kungens ok, då ska jag straffa det folket med svärd, svält och pest, säger Herren, tills jag har utrotat dem genom hans hand (Jer 27:5-8).
Den ogudaktige kungen kallas här för Herrens tjänare. Kom ihåg att Gud styr kungars hjärtan, hur otroligt det än kan verka.
Guds redskap
En nyckelperson i Babylon var den unge juden Daniel, som fördes bort från Jerusalem av Nebukadnessars armé. Daniel ställdes tidigt inför kungens grepp att omskola och anpassa de lärda och de med konungslig börd bland de bortförda. Redan vid ankomsten till Babylon tog Daniel ställning och visade tydligt vem som var hans Herre.
Men Daniel bestämde sig i sitt hjärta för att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack, och han bad förste hovmarskalken att han inte skulle behöva orena sig. Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet hos förste hovmarskalken, men han sade till Daniel: ”Jag är rädd att min herre kungen, som har bestämt vad ni ska äta och dricka, ska finna att ni är magrare än era jämnåriga bland de unga männen. Då drar ni skuld över mig inför kungen” (Dan 1:8-10).
Daniel revolterade inte mot kungen men han gick fram med visdom och förtröstade på Gud. När vi följer Daniels tjänst inför Nebukadnessar möter vi hos honom dels en sann ödmjukhet inför överheten, men också en visshet och ett absolut övertag.
Daniels Gud visade sig gång på under hans tjänst vara den som råder, trots fångenskap och lidanden som judafolket fick utstå. Nebukadnessar förlitade sig på numerärt och militärt övertag, men den makt som när Guds tid är inne går segrande ur all kamp och strid, är Herren den allsmäktige och den som gett sitt liv åt honom.
Konkret kan vi överföra situationen till våra dagar. Vi lever i en värld med en helt galen vapenkapprustning vilken orsakar så mycket mänskligt lidande. Stormakterna spänner musklerna och intar område efter område med stora ord. Man tror sig gå segrande fram, tills det visar sig att den maktens tid är begränsad. Tänk dig in i Nebukadnessars rike. Tror du att han räknade med att inom en relativt kort tid förlora makten?
Daniel hade på grund av sin gudsfruktan en helt annan insikt i saker och ting. Det var han som fick förklara för kungen att hans makt kommer att ta slut och att det enda rike som till sist kommer att bestå är Guds rike.
Jeremia profeterade om att fångenskapen i Babylon skulle vara i 70 år. Jag tror inte att Nebukadnessar eller hans efterföljare på tronen planerade utifrån det. Däremot visste Daniel att fångenskapstiden närmade sig sitt slut. Vem skulle befria folket? Hur hade judarna förberett sig för återtåget? Vilka resurser hade man att föra ett befrielsekrig mot Babylons och Persiens härskare? Numerärt och militärt var Guds folk i totalt underläge, helt chanslösa att ens försöka sig på ett återtåg.
Men tider och stunder som Gud i sin makt har bestämt finns det ingen jordisk makt som råder över. När Guds tid var inne måste till och med Persiens hedniske kung, som även härskade över Babel, lyda:
För att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas påverkade Herren den persiske kungen Koresh sinne, så att han över hela sitt rike lät kungöra, både muntligt och skriftligt: ”Så säger Koresh, kung av Persien: Herren, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp Herrens, Israels Guds hus, och hans Gud ska vara med honom. Han är den Gud som bor i Jerusalem (Esra 1:1-3).
Återtåget och uppbyggnaden av både templet och Jerusalems murar är inspirerande läsning, som visar hur Gud råder. Han använder de kärl som ställer sig till hans förfogande. På liknande sätt får Guds församling i tiden vara ett sådant kärl – Kristi kropp i tiden.
Vi ser hur orättfärdigheten och våldet ökar mellan folk och nationer, och hur allt mer resurser läggs på vapen, för att säkra fred och trygghet. Utan att ge mig in i den komplicerade värld av diplomatiska samtal som förs mellan stormakter och andra för att säkerställa en ny världsordning, ställer jag mig frågan: Vem har facit i sin hand?
För att återgå till Jesu ord i Lukas evangelium, där han varnar för den ångest och oro som på grund av krig och rykten om krig ska klamra sig fast vid människorna, så ger han ett vidare perspektiv. Jesus blundar inte för den bistra verklighet vi tvingas att leva mitt i, men han hjälper oss att se längre. Världens framtid avgörs inte av FN:s säkerhetsråd, inte heller av det nya fredsråd som president Trump initierat: ”Board of peace”. Varken Ryssland, Kina eller USA har slutordet.
Jesus sa i sitt avsked till lärjungarna:
”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen” (Joh 16:33).
Vad innebär det att Jesus har övervunnit världen, om inte att då världens makthavare spelat ut sina kort, så kommer det rike som Jesus regerar över att uppfylla jorden med härlighet och rättfärdighet. Vägen dit går inte genom militärt maktövertagande eller liknande styrkeuppvisning. Den går via Golgata! Försoningens väg.
Församlingens kamp i tiden
Jesus förberedde sina lärjungar på vilka fientliga makter de skulle möta i världen, men också vilka vapen de skulle använda för att besegra fienden. Det är skillnad på att besegra och att förgöra. Med hat och våld kan vi förgöra varandra, men med kärlekens makt besegrar vi fienden. Det var exakt det Jesus gjorde på Golgata, då han ödmjukade sig och blev lydig intill döden på korset. Korsets väg är också församlingens väg. Be för dem som förföljer dig och lid med dem som lider. Det är att arbeta för Guds eviga rike.
Jesus kände sina lärjungars ängslan då han förberedde dem på att han skulle lida och dö. Ett av Bibelns mest gripande sammanhang är hans avskedstal i Johannes 14, där han omsorgsfullt bedyrar för sina lärjungar sin högsta önskan, nämligen att få vara tillsammans med dem:
Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Fars hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är (Joh 14:1-3).
Vi ska vara där Jesus är! Tänk, vilket löfte! Jesus är med oss i tiden och genom den helige Ande inspireras vi under vandringen till att se framåt mot den dag vi ska få möta honom på skyn. Världens öde ligger inte i våra makthavares händer. När tiden är inne, den dag Gud Fadern bestämt, då ska Jesus själv uppenbaras, tillsammans med dem som tjänat honom här, och vi ska för alltid få vara hos Herren. Det är ett budskap som andas hopp och som ger liv.
”Världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för evigt” (1 Joh 2:17).
