Appell
Jag vill dela några verser som ni säkert har läst många gånger. De står i Matteus 11:28–30:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.”
Av en lite oväntad anledning har de här verserna blivit starka för mig på nytt den senaste tiden. Jag har arbetat med mjölkkor tidigare i livet och har alltid varit fascinerad av djurhållning. Nyligen såg jag en dokumentär där en veterinär berättade om sina första år som student. Han besökte en gård med oxar och lade märke till att flera av dem hade djupa skavsår på nacken.
Han frågade bonden: ”Är det fel på oken? Passar de inte?” Oket är träbalken som läggs över två oxar så att de tillsammans kan dra ett lass. Men bonden svarade: ”Det är inget fel på oken. De passar perfekt. Problemet är inte oket. Problemet är om oxen har bestämt sig för att gå under det.”
Om oxen inte accepterar oket kommer den att gå för långt fram eller släpa efter. Då skaver det. Såren uppstår inte för att oket är fel – utan för att djuret kämpar emot.
När jag läste Jesu ord slog det mig: ”Ta på er mitt ok.” Jesus erbjuder oss ett ok. Inte en börda som trycker ner – utan ett ok som han bär tillsammans med oss.
På gården berättade man också att när unga oxar ska tränas, får de gå bredvid en stark och erfaren oxe. Den unga bär känslan av oket, lär sig kommandon, lär sig rytmen – men det är den vuxna som drar det tyngsta lasset.
Det är en stark bild. Vi går inte ensamma. Jesus säger inte: ”Här är ditt lass, kämpa.” Han säger: ”Ta mitt ok.” Det är hans ok, och det är han som bär tyngden.
Jag har upptäckt hur lätt jag försöker lösa livets situationer i egen kraft. Ibland springer jag före och ibland sackar jag efter. Då skaver det. Men när jag stannar upp och underordnar mig hans ledning – när jag bestämmer mig för att gå i takt med honom – då blir bördan lättare.
Mitt ok är milt och min börda är lätt, säger Jesus. Det här året vill jag ta ett steg djupare. Inte bara kalla mig kristen, utan leva som en lärjunge. Gå i takt med honom. Låta honom bära det som är för tungt för mig. För han är mild och ödmjuk i hjärtat, och hos honom finns vila för själen.