Ni ska bli lika Gud! Det var ormens tydliga besked till kvinnan som föll för frestelsen och åt av den förbjudna frukten. Gud hade tydligt varnat och förklarat konsekvenserna. Både Adam och Eva handlade i direkt uppror mot Gud. Det blev ett högt pris att betala men trots olydnaden så ser vi ändå hur Gud står där. Mannen och kvinnan utvisades från Edens lustgård men Gud övergav dem inte:
”Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem” (1 Mos 3:21). Här fick människan lära sig att synden förde med sig konsekvenser. För första gången i historien offrades ett djur och blod rann. De blev beklädda och beskyddade av Gud.
I kapitlet som följer beskrivs hur Kain slog ihjäl sin bror Abel på grund av avundsjuka. Efter att ha avslöjats erkänner Kain och utropar: ”Mitt brott är för stort för att förlåtas.” Också här ser vi hur Gud trots Kains illdåd fortsätter att beskydda honom: ”Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom” (1 Mos 4:15). Kains fortsatta historia vittnar om hur människor vänder sig bort från Gud. Bibeln kallar det varnande för ”Kains väg” (Jud 1:11). Ändå ser vi den här gränslösa Guds omsorg mitt i allting.
Noas dagar
Vi läser ur sjätte kapitlet:
När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. Då sade Herren: ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid, på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid ska vara hundratjugo år.” Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara. Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. Herren sade: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jordens yta – både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag sörjer att jag har gjort dem” (1 Mos 6:1-7). Det är en fruktansvärd tragik vi läser om här, och vi vet inte exakt hur tillståndet var på jorden. Det var i alla fall en mycket extrem situation och något väldigt onormalt som låg långt utanför vad Gud hade tänkt för människan. Man hade forcerat gränser och öppnat för mörka, ockulta krafter. Det hade gått så långt att det inte längre fanns något hopp. Om Gud hade låtit det vara hade förmodligen hela världen gått under i den ondska som var rådande.
Men så står det i versen som följer att Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon (v 8). Noa var annorlunda. Man förstår då man läser att han hade vinnlagt sig om att i sitt hjärta och sinne bevaras i en gudsgemenskap. Han hade förmågan att höra, urskilja och förstå Guds handlande, och fick uppdraget att bygga en ark. Bibeln beskriver den här händelsen noggrant och lyfter även fram den som en bild på Jesus, den verkliga räddningsarken.
När Jesus i evangelierna talar om sin tillkommelse jämför han med hur det var på Noas tid. Han lyfter fram Sodom som ett exempel på hur Gud stiger ned – och genom Abrahams förböner räddas den rättfärdige Lot från förstörelsen. När Gud under olika tider och situationer tar itu med synden, visar han alltid på en väg ut ur den dom som väntar. Noa kom efter floden till en förnyad jord där ondskan borde ha varit utplånad, men det går inte lång tid innan vi återigen kan läsa om hur människan vänder sig mot Gud på olika sätt: Kush blev far till Nimrod, som var den förste som fick stor makt på jorden. Han var en väldig jägare inför Herren. Därför brukar man säga: ”En väldig jägare inför Herren som Nimrod.” Hans rike hade sin början i Babel, Erek, Akkad och Kalne i Shinars land. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir, Kela och Resen mellan Nineve och Kela. Detta är den stora staden (1 Mos 10:8-12).
Nimrod
Nimrod är en gåtfull person i Bibeln. Förutom i Första Mosebok nämns han även i Första Krönikeboken. Det står inte så mycket mer om honom, men han var den första som fick stor makt på jorden och hans rike började i Babel. Han byggde upp ett världsrike. Nimrod tolkas på olika sätt i olika traditioner, dels inom judendomen och dels inom kristendomen, men man är enig om att han var den första mäktiga stormaktspersonen efter syndafloden. Han framställs som någon som arbetade för att skapa enhet under ett diktatoriskt välde, där hans regler skulle gälla. Han ville skapa ett rike där Gud inte gavs plats och där han själv kunde ta åt sig äran. Nimrod har blivit en symbol för det som har med människans stolthet att göra – självupphöjelsen, det som handlar om upproret mot Gud. Vi kan se det politiskt, religiöst, på olika sätt, men historiskt visar namnet på att Nimrod var en stor man med mycket makt. Att han var en jägare inför Herren har också tolkats på olika sätt. Dels att han var en regelrätt jägare som var ute och jagade djur, och dels att han jagade människor. Det är inte svårt att se Nimrod som en av initiativtagarna till det som kommer i nästa kapitel; bygget av Babels torn.
Babels torn
När Bibeln talar om Babels torn så går den inte in på detaljer, men den fokuserar kring en andemening. Kort sagt så varnar Skriften för Babels välde. Babel verkade för enhet –för att inte bli kringspridda ut över jorden. Det var viktigt i sammanhanget. Ett enat toppstyrt rike, helt oberoende av Gud. Vi läser i kapitel 11:1-4:
Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där. De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.” Vår tids stormakter kan ses som paralleller i kampen om världsherravälde. Kampen vi ser mellan Kina, Ryssland, USA, Indien och andra stora nationer, striderna om att göra sig ett starkt namn, att vara världsledande inom ekonomi, politik, religion etc. Man är beredd att omdana hela världsordningen, och enorma babelsvälden byggs upp. ”Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde” (1 Mos 11:5). Människor utstod svåra lidanden mitt i detta enorma bygge, alla dessa som offrades på grund av förtryck och hårt slaveriarbete. Detta pågår idag när stormakterna tvingar tusentals och åter tusentals unga män och kvinnor ut till frontlinjerna i dagens fruktansvärda krig. Människans värde är förminskat till ett minimum. Även situationen för de miljontals flyktingar som tvingats från sina hem har slående paralleller med situationen i Babel. Makten ska erövras till varje pris, oavsett konsekvenser.
Gud förhindrade en katastrof
Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden (1 Mos 11:6-8). Gud steg ner och såg till att språkförbistringen blev ett faktum och bromsade därmed en fruktansvärd utveckling. Han satte stopp för något som stod i vägen för en oerhört viktig prioritering, nämligen det messianska löftet.
Abraham
Redan i nästa kapitel kan vi läsa om hur Gud tar ut en speciell person för ett gudomligt uppdrag. Gud kallade Abraham att dra ut från sin släkt, från sitt folk och från sitt land. Gud skulle leda honom till ett land och göra av honom ett nytt folk och en ny nation. Men för att riktigt poängtera att det nu inte handlade om Abrahams förmåga eller tillgångar, så plockade Gud av honom bit för bit av sådant som anses nödvändigt för att framgångsrikt lyckas med sina förehavanden. Av det som ingenting var formade Gud sitt egendomsfolk. Men det var viktigt att lämna Babel och dess inflytande. Abraham trodde Gud och de löften han gett och såg framåt. Hebréerbrevet beskriver gripande:
”I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.” På hans ålderdom föddes löftessonen Isak av en åldrig Sara, och den nya släktlinje som så småningom ledde fram till Jesus var ett faktum. När vi läser om Babylon och nödvändigheten av att dra ut därifrån, så kan man fundera på vad det innebär i vår tid. Är det då fel med enhet – att sträva efter att förenas inom tänkbara och otänkbara områden, att söka samförstånd? Ja, vi måste skilja på enhet och enhet. Kyrkoekumenik är en sak. Religionssynkretism är också en sak. Men de här storheterna som man talar om när man skapar världskyrkor exempelvis, stora paraplyer som ska inrymma och omfamna alla, det varnar Bibeln för. Det man vanligtvis bygger handlar inte om en biblisk enhet utan en enhet som har Babel som moder.
Sann enhet
I Johannes 17 ber Jesus till sin Far för sina lärjungar:
”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss, liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: Jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.” Här läser vi om en sann biblisk enhet och det handlar från början till slut om Jesus. Det finns inget annat namn som kan ge frälsning. Inte heller någon annan religion eller livsåskådning. I ekumeniska sammanhang måste man erkänna andras sätt att tro och bekänna, där var och en vänder sig till sin gud. Men när Jesus ber om enhet har det ingenting med världens alla religioner eller politiska system att göra. Allt sådant får vi lägga bakom och gå ut till Jesus, utanför lägret!
Hur var enheten mellan Fadern och Sonen? De var ett, och där är vi inlemmade. Det står om församlingen, att vi är Kristi kropp här i tiden. Paulus skriver till församlingen i Efesus: ”Gör allt ni kan för att bevara andens enhet genom fridens band. En kropp, en ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse. En herre, en tro, ett dop. En Gud som är allas far. Han som är över alla, genom alla och i alla” (Ef 4:3-5).
Inför att Jesus skulle lämna sina lärjungar och fara hem till sin far i himlen var de oroliga och ängslades. De hade lyssnat till Jesu undervisning då han hade talat om Riket. Han hade lärt dem så oerhört mycket nytt och nu skulle han lämna dem. De hade sett undret på Golgata och de hade fått vara med och uppleva sina egna begränsningar, sin svaghet och sitt svek. Men Jesus kom tillbaka till dem och kallade dem på nytt. De hade varit med om så mycket, och nu förstår de att Jesus snart ska lämna, och frågorna väcks.
”När de nu var samlade frågade de honom: ´Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?´ Han svarade dem:´Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestäm.´” Men, det finns ett men: ”Men, när den helige Ande kommer över er ska ni få kraft och bli mina vittnen.” Här är hemligheten som kan genomlysa och avslöja även nutida babelsbyggen, hemligheten som kan sätta himmelskt ljus på allt som sker. När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas (Apg 2:1-6). Tänk på vad vi nyss har läst om Babel, hur Gud steg ned och förbistrade tungomålen, språken. Den ena förstod inte den andra. Han satte stopp för människans ondska. Han hindrade dem – för att istället förbereda en annan väg. Här möter vi en Andens enhet, som manifesterades på pingstdagen i Jerusalem. Församlingens syskon förkunnade evangelium med skärpa för alla människor som kommit till Jerusalem den dagen, allteftersom Anden ingav dem att tala.
Babels enhet skapar förvillelse, ondska och olycka för människor. Falska föreställningar om vad som är gott, vad som är välfärd, vad som är lycka. Men så kommer Guds Ande och belyser och visar vad människan behöver. På pingstdagen trädde Petrus fram och förkunnade evangelium med en sådan skärpa att åhörarna blev överbevisade om nödvändigheten att vända om. Hela församlingens tidsålder fångas i de ord han förmedlade, ända fram till tillkommelsen – Herrens dag. Då vi lever nära Jesus är tillkommelsen levande och ständigt aktuell; ett evighetsperspektiv, med blicken på det tillkommande för att rädda det närvarande.
Det himmelska ljuset avslöjar och Anden blir given för ett sant och rättfärdigt bygge – att förkroppsliga Kristus och församlingen. Det är ett bygge som bespottas och som inte passar in i den här världen. Det hör framtiden till.