I Tredje Moseboks tionde kapitel läser vi om Arons söner, Nadab och Abihu. Mose hade gett instruktioner om gudstjänsten, själv invigt den och smort Aron till överstepräst, ja stora manifestationer hade ägt rum. Då står det att Nadab och Abihu tog varsitt fyrfat, lade eld och rökelse i dem och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte – en annan eld än den han hade befallt dem att bära fram. Då utgick eld från Herren och förtärde dem, så att de föll döda ned inför hans ansikte. Aron hade flera söner, men två av dem föll alltså döda ner. Mose sade då till Aron: ”Detta är vad Herren har talat: På dem som står mig nära vill jag bevisa mig helig, och inför allt folket vill jag förhärliga mig.” Och Aron teg stilla. Detta ord – att Gud vill bevisa sig helig på dem som står honom nära, och inför allt folket – är en tanke som genomtränger hela Skriften. Vi ser det exempelvis i det budskap som Hesekiel bär fram om Gogs härnadståg i kapitel 38 och 39. Vi läser om hur Gog bådas upp och marscherar mot Israels land med många folk i sitt följe. Men hela detta företag faller samman. I slutet av kapitel 38 står det:
”Så ska jag bevisa mig stor och helig och göra mig känd inför många folks ögon. Och de ska förnimma att jag är Herren.”
Samma tanke återkommer i kap 39:27.
”När jag låter dem vända tillbaka från folkslagen och församlar dem från deras fienders länder, då ska jag bevisa mig helig på dem inför många folks ögon.”
Guds väg för sitt folk genom tiden är förunderlig, och Gud prövar dem ständigt.
Abraham, Melkisedek och Sodoms konung
Gud prövade Abraham genom att låta honom möta två personer som var riktiga fenomen. I Första Mosebok 14:17-18 läser vi att de kom honom till mötes, så tätt inpå varandra att det nästan kunde se ut som om de kom tillsammans. Abraham hade just utkämpat en strid med sina 318 män och vänt ett svårt nederlag till seger på Sodoms slätt. Konungarna där hade blivit förödmjukade och besegrade av Kedorlaomer och hans allierade, som hade tagit ett stort krigsbyte där även Abrahams brorson Lot ingick. Men Abraham fick helt uppenbart undsättning från ovan. Med sina 318 man tog han tillbaka allt gods och befriade Lot. I den sjuttonde versen står det:
”När han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer och de konungar som var på hans sida, gick konungen i Sodom honom till mötes i Savedalen, det är Kungadalen. Och Melkisedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste.”
Här kom alltså två konungar. Den ene var en prästkonung, Melkisedek, och den andre var konungen i Sodom. Det rörde sig om två helt olika slag av ledare, men Abraham förstod situationen och dömde rätt: han tog emot Melkisedeks välsignelse, men avvisade Sodoms konungs erbjudande. När konungen i Sodom erbjöd honom det återtagna godset och sade: ”Ge mig folket, godset må du behålla för dig själv”, svarade Abraham att han inte ville ha så mycket som en tråd eller en skorem av det som tillhörde Sodom. Däremot böjde han sig för Melkisedek, vars verkliga storhet Hebréerbrevet senare bekräftar, och gav honom tionde av allt.
Bileams kompromiss och villfarelse
Ett annat tillfälle då ett andligt fenomen uppträder är när Israel är på väg genom öknen. De närmar sig slutet av sin ökenvandring och striderna har börjat. Balak, konungen i Moab, blir djupt oroad över Israels frammarsch och anlitar Bileam. Bileam besatt en oerhörd förmåga; han hörde Guds röst. Konung Balak var angelägen om att Bileam skulle förbanna Israel, vilket vi läser om i Fjärde Moseboken 22. Israels barn hade slagit läger på Moabs hedar på andra sidan Jordan, mittemot Jeriko. Balak såg allt vad Israel hade gjort mot amoréerna, och Moab greps av stor fruktan eftersom folket var så talrikt. Balak skickade sändebud till Bileam i Petor med budskapet:
”Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten, det övertäcker marken och har lägrat sig mittemot mig. Så kom nu och förbanna detta folk åt mig, ty det är mig för mäktigt. Kanske ska jag då kunna slå det och förjaga det ur landet. Ty jag vet att den du välsignar är välsignad, och den du förbannar blir förbannad.”
Det var inte utan grund som Balak hade detta intrycket av Bileam. Men när vi läser kapitlen 22, 23 och 24 ser vi något märkligt. Tre eller fyra gånger uppmanar Bileam Balak att frambära offer för att förbereda sig på vad Gud ska tala. Varje gång bär Balak fram offren, och varje gång får Bileam ett budskap som går totalt emot allt vad Balak hade önskat. Bileam säger själv: ”Hur ska jag kunna förbanna den som Gud inte förbannar?” Men till skillnad från Melkisedek och konungen i Sodom – som inte hade någonting med varandra att göra – får samröret mellan Bileam och Balak en mycket olycklig utgång. Trots att Bileam bär fram ett enormt, högstämt och profetiskt budskap av stor dignitet, slutar det i en kompromiss. Bileam var en profet som bodde i det område där Balak hade jurisdiktion, och på något sätt gav han vika.
Aposteln Petrus och Judas lyfter fram Bileam som ett varnande exempel. Judas skriver i sitt brev:
”Ve dem! De har trätt in på Kains väg, de har för löns skull störtat sig i Bileams villfarelse.”
Bileam framstår först som ståndaktig; när Balak sände furstar för att övertala honom vägrade han, och inte heller när ännu förnämligare furstar skickades gav han med sig utan att först fråga Herren. Han betonade starkt: ”Jag kommer inte att tala något annat än vad Herren ger mig.” Vi minns också berättelsen om åsnan som ställde sig i vägen för honom. Men hur storslaget Bileams budskap än var, slutade det med att han gav ett ont råd till skada för Israel. Bileam saknade den förmåga som Abraham hade att helt avvisa frestelsen. När hans gärningar summeras i Skriften nämns ingenting om hans profetiors skönhet – det enda som står kvar är att han gav ett ont råd på det praktiska planet. Det är på detta konkreta markplan som vi sätts på prov. Det handlar ofta om gods, guld och materiella ting.
Stridsfrågan i ändens tid: Guld, gods och himmelska skatter
Även i ändens tid, under Gogs härnadståg, verkar konflikten i hög grad handla om gods och guld. I Hesekiel ställs frågan till Gog från Saba, Dedan och Tarsis köpmän:
”Har du kommit för att ta rov? Har du församlat dina skaror till att göra byte, till att föra bort silver och guld, till att ta boskap och gods, till att ta stort rov?” Det pågår en andlig konflikt bakom de yttre händelserna, och församlingen måste vara vaken. Församlingen har ingen skatt på jorden; vår skatt är i himmelen. Vår Frälsare Jesus säger i Bergspredikan: ”Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himmelen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.”
Jag påminns om ett budskap av Arne Imsen från 1974 som lagts ut på maranata.se under rubriken ”Församlingen och framtiden”. Han drog upp riktlinjer och siktade in sig på just de konkreta vardagsfrågorna som så lätt kan snärja oss. Om vi har vår skatt i himmelen behöver vi inte snärjas av de frågor som kommer att snärja en hel värld. Det är jordiska skatter som kommer att locka Gog, eftersom han har blick för det timliga.
Löftet till den segrande församlingen
Tänk på det underbara löftet till församlingen i Filadelfia:
”Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, ska jag bevara dig och rädda dig ur den stund av prövning som ska komma över hela världen för att pröva jordens invånare.”
Att vi är i kurs med de löften Herren ger till församlingarna är dock inget självklart för kött och blod. Guds löften i sig är absoluta, men det är alltid en fråga om församlingen faktiskt ställer sig till förfogande. Till varje församling säger han: ”Den som vinner seger …” och ”Den som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna.” Vår tid här på jorden är kort – vi syns en liten tid och sedan försvinner vi. Men allt som sägs om Kristus är helt visst. Han är den förste och den siste, han som har Davids nyckel, Guds Son med ögon som eldslågor och fötter som glänsande malm. Hos honom finns inget ovisst. Men till församlingen säger han: Om du inte gör bättring, om du vinner seger. Det är avgörande att vi förstår vår plats och uppgift i den tid vi lever i. Idag lever vi i ett massivt informationsflöde. Förr fanns inte information i denna omfattning, men nu har vi så mycket att överflödet riskerar att bli till ett mörker. Faran är att man blir likgiltig mitt i all upplysning. Men Herrens löfte står fast:
”Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. På honom ska jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!” (Upp 3:12-13)