Missionen i Dominikanska republiken.
Dominikanska republiken är ett land i ständig förändring. Jag blev påmind om hur tiden rusar då jag satt utanför ett hem här i Palavé och tittade på husfasaden. Huset byggdes 2006. Sedan dess har presidenter avlöst varandra, och partiledare har bytt parti. Då, för 20 år sedan, var Leonel Fernández president för andra gången. Han hade tidigare varit president mellan 1996 - 2000, och hade då bland annat satt som mål att modernisera landet. Att göra det till ett litet New York – som jag minns någon sa. Huvudstadens avenyer och huvudleder antog nya former när expressvägar med broar och tunnlar byggdes. Landet blev nog på sätt och vis mer ekonomiskt välmående.
Idag – anno 2026 – har vi en annan president, för ett annat parti. Men landet fortsätter att utvecklas, på gott och ont. Huvudstaden Santo Domingo har idag en förbifart, som visserligen inte kan jämföras med Förbifart Stockholm rent tekniskt, men den är i full användning sedan ett antal år tillbaka och avlastar de tungt trafikerade vägarna genom staden. Google och Dominikanska republikens regering har inlett ett projekt där förstnämnda ska etablera sin åttonde digitala knutpunkt i just Dominikanska republiken – den första i Latinamerika. Ett prestigeprojekt, och man hoppas såklart att det ska leda till att landet blir än mer eftertraktat för olika verksamheter. Huvudstaden är en metropol med drygt fyra miljoner invånare. Invandringen är stor från platser runt om i Latinamerika i hopp om ett bättre liv. Från Venezuela har det under åren kommit en stadig ström invandrare i flykt från situationen där – vilket är ganska intressant i perspektiv, då jag som barn minns hur många dominikaner sökte sig till andra sidan Karibiska havet, till just Venezuela, med förhoppningen om ett bättre liv där, eller kanske för att ta sig vidare landvägen därifrån.
En dag då för 20 år sedan mötte vi en familj som förlorat allt. Elia och Maria med sina fyra små barn, som fram till den här händelsen bott i sitt trähus i Palavé, som så många andra. Den här dagen möttes vi av en tragedi, som hade kunnat bli en ännu värre tragedi. Deras hem hade brunnit upp – och om det inte vore på grund av en för dem okänd man, som skyndade in i huset och hämtade ut yngste sonen Oscar, hade det helt säkert slutat ännu mer olyckligt. För att sammanfatta historien så kunde vi i Comunidad Maranata, under ledning av broder och byggmästare Isaias Rodriguez, hjälpa familjen med ett nytt hus. (Läs mer om detta i Midnattsropet nr 1 och 2 2006)
Samma år hade Midnattsropet även ett reportage om en broder i fängelset i Najayo. Stina Fridolfsson skrev om denne storvuxne broder Lacay som alltid höll ett vakande öga över fängelseförsamlingen. Läs gärna artikeln i Midnattsropet nr 4 2006 om du vill veta mer om hans väg till frälsning. Två decennier är en ganska lång tid, och mycket har hunnit hända. Broder Lacay är sedan länge frisläppt ur fängelset. Men desto större är att han än idag är bevarad i frälsningen. Själv har jag träffat honom vid några fåtal tillfällen i frihet, och det är alltid en fröjd. 67 år gammal kämpar han nu med diverse krämpor och liknande, men med tron på en levande Gud och ett hopp som ej kan slå fel.
Familjen i Palavé har också gått igenom mycket under de 20 åren som gått sedan vi lärde känna dem. De ”små” barnen är nu vuxna, varav några har egna familjer. Äldsta dottern läser till läkare. Mamman i familjen – Maria, fick tragiskt lämna jordelivet för en del år sedan till följd av sjukdom. Elia jobbar som nattvakt på ett företag i närheten av Palavé. Kontrasterna är slående. Dominikanska republiken är ett land som på många vis växer ekonomiskt. Levnadsstandarden för medeldominikanen idag, går inte att jämföra med hur den var på 80-talet då Maranataförsamlingen först kom hit, men samtidigt finns det en stor skugga. Alla dessa människor som inte finns. En snabb sökning på Google indikerar att mellan 500 000 och 1 miljon papperslösa haitier befinner sig i Dominikanska republiken. I Palavé möter jag dem dagligen. Ska de ge sig ut i jakt på jobb så är risken alltid överhängande att de någonstans på vägen stöter på migrationspolisen som då griper dem och sätter dem i förvar, antingen tills de kan bevisa sin legala status och bli frisläppta, eller deporteras till Haiti. Är de i behov att uppsöka ett sjukhus gör de det med samma risktagande.
Man kan såklart undra över varför man frivilligt flyr till ett land, trots de risker det innebär – och svaret är nog lika dystert som enkelt. En broder i Haiti som jag har kontakt med ibland yttrar ofta orden ”det finns ingenting … ”, och då menar han det. Det finns inte jobb, det finns inte pengar, det finns inte mat. Det finns med andra ord inte någonting av det som vi i Sverige ser som mest grundläggande för att kunna leva.
Broder Lacay och ovan nämnda familj har något gemensamt. Ja, bägge hör på olika vis till samhällets marginaliserade. Lacay är dominikan, men hamnade snett i livet vilket ledde till fängelse. Familjen är invandrade haitier som genom åren kämpat med sin legala status här i landet. Men vad de först och främst har gemensamt med varandra, och med oss, är att de är våra trossyskon. De har tillsammans med oss blivit medborgare i ett rike. Dominikanska republiken och Haiti kan man tycka är varandras motsatser när det gäller mycket. De delar visserligen en ö och mycket historia tillsammans, men de delar också ett öde - de har ett gemensamt mål, och det är att de har ett slut. Detta gäller även Sverige och alla andra nationer i världen. Gud har i sin suveräna makt bestämt om tider och gränser för alla folk. Det står dock om ett rike som kommer att bestå för evigt, och det riket är vi medborgare i. Där rättfärdighet bor.
Missionsbefallningen är inget socialt projekt där vi ska försöka fixa den här världen till det bättre. Tänk om det vore så enkelt … Missionsbefallningen är något långt större. Det handlar om en krigsförklaring mot den här världens furste – om att rycka människor ur drakens käftar och föra in dem i Sonens rike. Evangelium är Guds kraft till frälsning, och det får förvisso sociala implikationer. n