Bibelstudium över Romarbrevet 1 och 2
Uttrycket “utan ursäkt” är hämtat från Romarbrevets första kapitel. Paulus ger där en beskrivning över tillståndet i samhället och hur det påverkar de troende. Vi börjar med att läsa verserna 16-17:
”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Juden först, men också greken. I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud. Av tro till tro, som det står skrivet. Den rättfärdige ska leva av tro.”
Här ser vi lösningen på de problem som Paulus beskriver. Han presenterar evangelium, en Guds kraft till frälsning. Den urkristna församlingen, och även deras tidiga fiender – det judiska folkets ledare, hade en tro på Gud. De trodde, men förkastade Jesus. De kunde inte erkänna honom som Messias, som Guds son. Man såg Jesus som en hädare. Samhället präglades av det romerska imperiet. Romarna hade också en tro. Man trodde på många olika gudar i ett samhälle som var väldigt pluralistiskt. Framförallt fanns det gudomliga anspråk från kejsardömet, att kejsaren bar på gudomlighet och skulle tillbedjas. Det var något som Paulus och andra hade att kämpa med. Just det här med kejsarens gudomlighet eller hans konungslighet kommer fram på ett makabert sätt när Jesus ska dömas inför korsfästelsen. Pilatus frågar judarnas religiösa ledarskap om han ska korsfästa deras kung. Då svarar översteprästerna avslöjande, att de inte har någon annan kung än kejsaren. Som rättrogen jude borde de här åtminstone nämnt att man väntade på den Messias Gud skulle sända. Det var väldigt starka ord som förnekade deras egen tro. Man var beredd att gå hur långt som helst för att bli av med Jesus. Man använde sig av kejsarens makt som man visste att människor måste böja sig under, för kejsaren står över alla människor i den världsliga ordningen. Man inte bara föll offer för det här, utan man deklarerade tydligt mot Jesus och bekände att den romerska kejsaren var deras kung.
Romerska rikets kejsarkult
Under århundradet före Jesus hade flera romerska härskare erhållit gudomliga hedersbetygelser. Julius Caesar blev officiellt förklarad gudomlig – Divus Julius, den gudomlige Julius. Han hade en adoptivson, Augustus, som blev kejsare efter honom. På kejsar Augustus tid skulle hela världen skattskrivas, är ett uttryck vi möter i Lukas evangelium. Som adoptivson till den så kallade gudomlige kejsaren Caesar kallades han därför Guds son. Det var de här begreppen som den första församlingen hade att brottas med där man levde under inflytandet från denna omgivande maktsfär. Det förekom också dyrkan av den rådande kejsaren. Man byggde tempel, frambar offer och visade sin lojalitet på olika sätt. Inte minst religiöst genom tillbedjan.
När Paulus skriver Romarbrevet regeras riket av kejsar Nero. Bara namnet Nero ger kalla kårar, då man tänker på det man kan läsa om honom; en våldsam och hatisk regent som förföljde de kristna på det mest brutala och groteska sätt. Han var regent under en tid när kejsarkulten var etablerad i många romerska provinser. Ha det i tankarna när du läser vad Paulus skriver till församlingen i Rom, som är omgiven av denna påtvingade kejsarkult. Vi läser vers 23:
“De bytte ut den oförgänglige gudens härlighet mot bilder av dödliga människor.”
Jag tänker på en romersk läsare. Han kan knappast undgå att tänka på alla de statyer och bilder av kejsaren som fanns där över hela imperiet. Det Paulus skriver är som att gå i direkt konfrontation med hela det omgivande samhället då han proklamerar en Herre och Frälsare som står över alla andra. Kejsaren framställdes ofta som världens frälsare. Man använde sig av sådana uttryck. Han var en fredsbringare och han var herre. Men Paulus hävdar när han skriver, att ära och tillbedjan endast tillhör Skaparen som genom sitt ord har skapat himmel och jord.
Konflikt mellan evangelium och kejsarkulten
Titlarna bäddade för en konflikt mellan evangeliet och kejsarkulten. Kejsaren kallades för herre, frälsare och guds son, samma uttryck som de första kristna använde för att beskriva Jesus. När Paulus skriver att Jesus är herre, gör han det som medborgare i det romerska riket, något han utnyttjade vid vissa tillfällen. Att då proklamera att det är Jesus som är herre var skarpt och provocerande. Men så betydelsefullt, viktigt och angeläget var det att riktigt förklara evangelium. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Att uttrycka sin tro på det sättet är en frukt av en tidigare omvändelse. Det vittnar om att man gjort upp med sitt tidigare liv och med sin omgivning. Man visar med sitt liv att Jesus nu är Herre och Frälsare. Det är inte bara en privat trosbekännelse, och det för med sig konsekvenser, då det är ett anspråk på att den högsta auktoriteten inte är kejsaren, utan det är Jesus Kristus.
Om vi läser Romavbrevet1 mot den här bakgrunden av kejsarkulten, så får de här orden en väldigt skarp udd. Paulus säger i princip så här: Människor kan se Skaparens makt i skapelsen och står där utan ursäkt. Detta för att man i skapelsen kan se att det finns en skapare. Trots detta väljer människan att ära de skapade tingen. Ett av de främsta exemplen som jag tror att han hade i tankarna var att ge gudomlig ära till människor. Det kan vi tycka hör romarriket till, men tänk efter. Hur ser det ut i vår värld idag? Vilka är auktoriteterna som skapar ideologierna och avgör vilka olika vägar vi ska gå? Vad får vi tro och även uttrycka utifrån vår förankring i bibelordet? Hur begränsas våra möjligheter att förkunna evangelium för att det inte ska anses vara diskriminerande?
Den romerska kejsaren var mäktig, men han var fortfarande en skapad människa. Han var inte gud. Så att tillbe honom som man gjorde, blev ett exempel på det Paulus beskriver – att byta ut sanningen om Gud mot något skapat.
Jesus är Herre!
I inledningen av brevet ger Paulus en oerhörd presentation av evangeliet. Romariket hävdade att det är kejsaren som upprätthåller ordning och fred i världen. Han har sin status. Han ska äras. Han ska vördas. Han ska tillbedjas. Men Paulus börjar så här:
“Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som han har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna. Evangeliet handlar om hans Son, som till sin mänskliga natur är född av Davids ätt och som genom helighetens Ande med kraft har bevisats vara Guds Son efter uppståndelsen från de döda: Jesus Kristus, vår Herre” (Rom 1:1-4).
Brevet skickade han till Rom, rakt in i det romerska rövanästet. Där härskade kejsar Nero som hatade och förföljde judar och kristna. Han tog varje chans att låta dem lida. Paulus skriver: “Jesus är vår Herre.” Det var en enorm proklamation och även en konfrontation att presentera evangelium på det sättet han gjorde, men samtidigt var det nödvändigt, ty inget annat än ett oförfalskat evangelium kan få människor att vända om.
Vi lever i den yttersta tiden, I en värld där Jesusnamnet förminskas, förlöjligas och hånas på olika sätt. Skriftens klara budskap är att i inget annat namn, än i namnet Jesus, finns det frälsning. Det handlar om en person, evangelium om Jesus Kristus. Rom säger: Kejsaren är Herre. Paulus förkunnar: Jesus är Herre! Rom säger: Kejsaren bringar fred. Paulus säger: Jesus ger sann frid! Rom propagerar: Kejsaren är världens Frälsare. Paulus proklamerar: Jesus är världens Frälsare!
För de första kristna handlade kampen inte enbart om olika tempel som byggdes åt diverse gudar, utan även om varje mänsklig makt som på olika sätt gör anspråk på den ära som tillhör Gud allena. Mot den här bakgrunden ser vi att Romarbrevets första kapitel inte bara är en allmän lära om skapelsen. Paulus visar tydligt att det är Gud som har skapat. Han ger också en kraftfull påminnelse om att ingen människa, inte ens världens mäktigaste kejsare, ingen stormaktsledare överhuvudtaget, har rätt till den tillbedjan som hör Gud allena till.
Guds synliga verk
Psalm 14 lyder: “Dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.” Det finns många som säger att det inte finns någon Gud. Ateister propagerar starkt för vetenskapen och menar att skapelsen inte ryms i sammanhanget, att det är helt oförenligt. Just den problematiken lyfter Paulus fram i texten:
”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:18-20).
Varför är de utan ursäkt? Jo, Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk han skapat, är stora avgörande ting. Men vad Paulus inte skriver här är att människor kan inte förstå allt om Gud genom de skapade verken. Skapelsen ensam kan inte ge kunskap om evangelium. Ändå hävdar han att de står utan ursäkt. Skapelsen ger tillräckligt med vittnesbörd för att människan ska förstå att det finns en Skapare. Se på skapelsen, syna den i detalj. Man har forskat och försökt att hitta svar på alla de invecklade och storartade ordningar som ryms inom skapelsen, men man kan inte förklara hur det är möjligt. Det man kommer fram till är en vedertagen teori om hur allt kommit till rent slumpmässigt. Att böja sig och acceptera att det finns en Skapare bakom allt gör man helst inte. Man bortser från det man egentligen vet och står utan ursäkt helt enkelt.
Paulus nämner två saker som människan kan se av Gud i skapelsen. Dels Guds eviga makt och dels hans gudomliga natur. Skapelsen vittnar om att världen inte är ett resultat av ett slumpmässigt kaos. Den bär spår av mening och ordning. Sanningen om Guds skapelseverk går som en röd tråd genom Skriften: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk” (Ps 19:1). Dock förklarar skapelsen inte hela evangelium, men det är som en inkörsport. Man öppnar sitt sinne för att det finns en Skapare. När Jesus tog avsked av sina lärjungar sa han: ”Ni ska få kraft när den helige Ande kommer över er att bli mina vittnen.” Det är något vi behöver leva i. Det räcker inte med överbevisande ord på olika sätt, men Gud kan genom sin helige Ande uppenbara och öppna människors sinnen så att man börjar se och inse vilken stor Gud vi har. I Psalm 8:4-6 läser vi:
”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom? En liten tid lät du honom vara lägre än Gud, med ära och härlighet krönte du honom.”
Här binds evangelium in i proklamationen om Guds storhet. Det är som att läsa ur Filipperbrevet, där det beskrivs hur Herren Jesus ödmjukade sig och blev lydig intill döden på korset. Därför har Gud upphöjt honom över allting och gett honom det namn som står över alla namn. Åter till Romarbrevet, där det i vers 19 står: ”Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem.” Själva problemet är inte bristen på kunskap och information, utan responsen från människan. Det har alltid funnits motstånd från människor som slår ifrån sig budskapet. Det gjorde man under den första församlingens tid, men så kom den helige Ande och började bearbeta, vilket ledde till att man förstod och insåg vem Jesus var. Man fick ett styng i sitt hjärta och behovet av omvändelse blev påtagligt. På samma sätt är evangelium en Guds kraft till frälsning idag.
”Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom” (v 21).
Här tycker jag att man ser själva tyngdpunkten, centrum med det han förklarar. Människan ser tillräckligt för att ära Skaparen, men väljer istället att rikta sin ära och tillbedjan mot skapelsen. Man vill förverkliga sina mål utan Gud.
Samvetets lag
I andra kapitlet utvecklar Paulus ytterligare tanken om människans medvetenhet om vad som är rätt eller fel:
”För när hedningar som inte har lagen av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag trots att de saknar lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan anklagar eller till och med försvarar dem. Det ska visa sig på den dag då Gud dömer det som är fördolt hos människorna, allt enligt det evangelium jag fått genom Jesus Kristus” (Rom 2:14-16).
Samvetet som Gud har lagt ner i oss är också ett vittnesbörd. Vi vet något tillsammans. Det finns en som läser våra tankar, som verkligen känner oss utan och innan. Tillsammans med Gud vet jag att det är Gud som bor i mig, och att det är han som vill forma mig. Först läste vi om den yttre skapelsen där Paulus förklarade ”därför är de utan ursäkt”. Här har vi det inre samvetet. Själva skapelsen räcker inte för frälsning. Då Gud visar sig genom skapelsen är det en allmän uppenbarelse. Likaså när han talar till oss genom samvetet. Men den särskilda och viktiga uppenbarelse som människor behöver komma fram till är sanningen om Jesus.
Gud uppenbarade sig i historien och han valde ut Abraham. Från Abraham föddes ett folk som sedermera skulle bli till välsignelse för alla andra folk. Höjdpunkten och den absoluta uppfyllelsen av det löftet var att Jesus, Guds Son, blev människa, vilket är det ultimata svaret mänskligheten behöver. Skapelsen kan leda människan till insikt om att det finns en Gud, men evangeliet är verkligen Guds kraft till frälsning.