Ett nytt besök i Uppenbarelseboken, del 6, Text: Paulus Eliasson
Man brukar säga att om man har en tolkning av Bibeln som ingen annan någonsin har haft – ja, då har man antagligen fel. Jag hoppas att så inte är fallet nu, då jag ska dela med mig några tankar från Uppenbarelseboken, som jag inte har sett någon annanstans. Det handlar om vedermöda, plågor, vrede – och vad som leder människor till sann omvändelse.
Krig, svält och död
Om man inte vet något annat om Johannes Uppenbarelse, så har man antagligen ändå hört om ”apokalypsens ryttare”. I kapitel 6 bryts de första fyra sigillen i bokrullen som Lammet har i sin hand (mer om det i MR 4-2025), och för varje insegel, kommer det en ny ryttare. Först en vit, så en röd, en svart, och en blekgul. De tre sista hästarna representerar krig (röd), svält (svart) och sjukdom och död (blekgul). De får makt att härja på jorden, och det kan man nog säga att de har gjort sedan dess. I vår tid är krig, svält och sjukdom fortfarande antagligen de största fienderna som drabbar mänskligheten. Så var det även på Johannes tid. Jag läste nyligen en bok som sa att över 50 procent av Romarrikets befolkning levde under svältgränsen, samtidigt som en liten elit levde i överflöd. Det som är gemensamt för dessa, och andra, apokalyptiska plågor i Uppenbarelseboken – är att de alla kommer från himmelen och från Gud. Gud har suverän makt över dem. Detta väcker naturligtvis frågor om Guds godhet och makt, men det är i alla fall så Johannes presenterar situationen. Men om man nu godtar att plågorna kommer från Gud, så måste man fråga sig vad de är där för. Tjänar de ett högre syfte? Är det ett straff för synder? Eller är det något helt annat?
När det sjätte sigillet bryts, så är det hela skapelsen som är i uppror. Jorden skakar, solen förmörkas, månen blir som blod – och stjärnor faller från himmelen ner på jorden. Himmelen försvinner och berg och öar flyttas. Det är en demonstration av hur sårbara och utsatta vi är som människor, i det kaos som skapas i avsaknaden av Gud. Men hur reagerar jordens invånare på alla dessa plågor? Så här står det i Uppenbarelseboken 6:15-17:
”Och jordens kungar, stormännen och befälhavarna, de rika och mäktiga och alla slavar och fria gömde sig i hålor och bland bergens klippor, och de sade till bergen och klipporna: ’Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede! Deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?’”
Reaktionen på ”Lammets vrede”, är att alla människor gömmer sig för Gud och för Lammet (Jesus). Det är intressant, och det är en första indikation på att Uppenbarelseboken har något viktigt att säga om omvändelse.
Effektlös förkunnelse
Vad är de mest kända straffdomarna i Bibeln? Alltså situationer då Guds tålamod har tagit slut, och domen kommit? Antagligen är de mest kända Noas syndaflod, Sodom och Gomorra som begravdes i eld och svavel – och de tio plågorna i Egypten. De är så kända att de blivit orsaken till ordspråk och fasta uttryck. På Noas tid var det åtta personer som blev frälsta; Noa, Sem, Ham och Jafet – och deras respektive hustrur. Det står inte uttryckligen att Noa manade sin samtid till omvändelse och tro – men Petrus kallar honom för ”rättfärdighetens förkunnare” (2 Petr 2:5), och han nämner även att de som dog i floden hade ”vägrat lyssna” (1 Petr 3:20). Så det verkar som att Noa faktiskt förkunnade den kommande domen. Men det verkar inte ha haft någon effekt på dem som hörde honom. De gick under. Inte ens när regnet strömmade ner står det att någon åkallade Gud. Omvändelse föds inte ur straff.
I Egypten skedde en konfrontation mellan Israels Gud, Jahve, och Egyptens gudar. Nilens gudinna Hapi fick se sin flod bli till blod. Solguden Ra fick se Egypten ligga i mörker. Guden över hälsa och sjukdomar, fick se sitt folk slaget med böldpest. Och Farao – enligt sin egen förståelse Ra’s egen förstfödde son – fick se sin förstfödde dö. Hagel, paddor, mygg, gräshoppor – allt var plågor som Gud sände. Från första till sista plåga, omvänder sig inte Farao, eller egyptierna. Tvärtom går hans hjärta från hårdhet till hårdhet. Som det står:
Då sade spåmännen till farao: ”Det är Guds finger!” Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt (2 Mos 8:19).
Inte ens då den sista plågan kommer, omvänder sig Farao – utan han bara ger sig, och låter Israeliterna fara. Det är inget förändrat hjärta. Ingen ånger. Inget rop om nåd.
Om vi hoppar fram till Sodom och Gomorra, så upprepas mönstret. För att göra en lång historia kort, så besöker Guds änglar Sodom för att rädda Lots familj. När Lot varnar sina blivande svärsöner om det annalkande hotet, så menar de att han skämtar (1 Mos 19:14). Ensam med sin fru och två döttrar flyr Lot från Sodom. Ingen följer med. Ingen ber om nåd. Lots egen hustru vänder sig i stället om, för att se på staden som förstördes. Antagligen för att kärleken till syndens högborg hade blivit större än fruktan för Guds dom. Detta är ännu ett exempel på en effektlös förkunnelse.
Sodom, Egypten och Uppenbarelseboken
Just därför är det intressant att Uppenbarelseboken använder språk från framför allt berättelserna om Egypten och Sodom. Se på dessa verser:
Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju änglarna: ”Gå ut och töm Guds sju vredesskålar över jorden.” Och den förste gick bort och tömde sin skål över jorden, och onda och svåra bölder slog upp på de människor som hade vilddjurets märke och som tillbad dess bild. Den andre tömde sin skål över havet, och havet förvandlades till blod som från en död, och allt liv i havet dog. Den tredje tömde sin skål över floderna och vattenkällorna, och de förvandlades till blod (Upp 16:1-4).
Här nämns bölder och vatten som blir blod. Tydliga paralleller till Egypten. Några verser senare sägs det också att vilddjurets rike lades i mörker (Upp 16:10). Jämför det med följande verser:
Den första ängeln blåste i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och kastades ner på jorden. En tredjedel av jorden brann upp, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp (Upp 8:7).
Här faller hagel och eld på jorden, och jorden brinner upp. I Uppenbarelseboken 14:10 sägs det att de som tillber vilddjuret ska pinas med eld och svavel. ”Eld och svavel” är Johannes beskrivning av den eviga domen över mänskligheten. Det som gör denna parallell ännu mer intressant, är att resultatet är det samma som det var för Noa, Lot och Mose:
Människorna brändes av stark hetta och hädade Guds namn, han som har makt över dessa plågor. Men de omvände sig inte så att de gav honom äran. (…) Människorna bet sig i tungan av smärtan och hädade himlens Gud för sina plågor och sina bölder. Men de omvände sig inte från sina gärningar (Upp 16:9-11).
Johannes poängterar: De omvände sig inte! Samma sak i kapitel 9:
Resten av människorna, de som inte dödades av dessa plågor, omvände sig ändå inte från sina händers verk. De slutade inte att tillbe onda andar och avgudabilder av guld, silver, brons, sten och trä som varken kan se eller höra eller gå, och de ångrade inte sina mord och sin ockultism, sin sexuella omoral och sina stölder (Upp 9:20-21).
Än en gång: De omvände sig inte. Det verkar vara en viktig poäng: När jorden drabbas av plågor, straffdomar och vedermödor – så skulle man tro att det löser upp de förhärdade hjärtan. Men det händer inte.
Vad leder till omvändelse?
Men Johannes Uppenbarelse talar faktiskt om omvändelse. I kapitlen 2 och 3, där Jesus talar till de sju församlingarna, uppmanar han flera av dem till omvändelse. Två exempel är sändebrevet till Efesus och det till Pergamus:
Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar. Annars, om du inte vänder om, kommer jag till dig och flyttar din ljusstake från dess plats (Upp 2:5).
Vänd därför om! Annars kommer jag snart till dig och strider mot dem med min muns svärd (Upp 2:16).
Här är det Jesus som talar till sin församling – och kallar på dem. Han önskar att de ska omvända sig från den farliga väg som de har börjat gå på. De har förlorat sin första kärlek. De har öppnat församlingen för falska läror. Men det som är viktigt i vårt bibelstudium, är att det är Jesus själv som kallar. Det är hans kallelse som man lyssnar till eller förkastar.
Låt mig säga så här: Brudgummens röst är det enda som kan smälta ett förhärdat hjärta, och väcka längtan efter någonting annat än det världen kan erbjuda. Ingen kommer att omvända sig på grund av ett straff eller en plåga. Även om någon erkänner Guds makt och suveränitet – så kommer inte det leda individen till ett rätt förhållande till Gud. Bara en blick på den korsfäste, och en förståelse av vad han har gjort – kan någonsin leda en människa att bli Jesu efterföljare.
I Uppenbarelsebokens sista kapitel talas det än en gång om en kallelse till omvändelse. Så här står det:
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det ska säga: ”Kom!” Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten (Upp 22:17).
Detta är den effektiva kallelsen till omvändelse. Anden och bruden i harmoni, som ropar till en fallen värld: ”Kom, så ska du få dricka livets vatten!” Det är denna kallelse som har fört oss alla till Jesus, och som bevarar oss i honom.
Vad är budskapet?
Låt oss säga att jag har rätt i att ett av Uppenbarelsebokens budskap, är just detta: ”Plågor och straff leder inte till omvändelse – utan enbart Andens kallelse”. Varför är det i så fall viktigt? Det vi har gjort i varje artikel, är att försöka förstå apokalypsens budskap i sin historiska kontext. I första artikeln gjorde jag ett hypotetiskt tankeexperiment om att det var en Silvanus från Smyrna som läste Johannes Uppenbarelse. Låt oss vända tillbaka till honom. Silvanus tjänar i en förföljd och utsatt församling. Han förkunnar Jesu seger över ondskan, mitt i en värld av våld och anti-kristendom. Han har sett församlingens medlemmar bli martyrer – och han strävar med att förstå varför inte Gud bara bryter in i historien och ställer allt till rätta. Kanske tänker Silvanus så här: ”Om Jesus kommer nu med sin dom, då kan ju hela världen bli frälst i ett ögonblick. Om han sätter stopp för all ondska, straffar alla orättfärdigheter, och låter Egyptens och Sodoms straffdomar och plågor drabba den ogudaktiga jorden; ja då ska väl folk äntligen komma till tro?”
Har du haft samma tankar? Ibland tänker jag att om bara en rättfärdig dom kunde drabba syndare – då skulle de förstå. Men. Det är inte så människor fungerar. Det är inte så jag heller fungerar. Rättfärdighet har sin viktiga plats – och domen är oundviklig och nödvändig. Men anledningen att slutet låter vänta på sig, är för att Gud vill att alla människor ska få tid till omvändelse. Omvändelse är inte resultatet av de rätta teknikerna eller de bästa argumenten. Det handlar heller inte först och främst om att få upp ögonen inför vår egen synd och otillräcklighet. Det är viktiga komponenter – men inte den utlösande faktorn. För det enda som kan lösa syndens band och sätta oss fria ifrån syndens och dödens lag – det är en blick på Jesus Kristus själv. Att se hans värde, är att se syndens värdelöshet. Som sången säger:
En blick på den korsfäste giver dig liv, Denna stund finnes liv ock för dig. Så se blott, o syndare, se och bliv frälst! Blott för din skull han offrade sig.
Se, se, se och lev! En blick på den korsfäste giver dig liv, Denna stund finnes liv ock för dig.
Ej ånger och tårar, ej böner och bot. Endast blodet försoning dig ger. O, kom då till honom som blödde för dig, Lägg din börda vid korsträdet ner! (Särlaregn, nr 280)