Insändare
Börje Håsäther berättar för Midnattsropets läsare om sin gripande väg till frälsning.
Jag har nu passerat 70 år och glömmer ändå inte den dag då jag upplevde min omvändelse, för drygt 40 år sedan. Jag var 28 år och mitt liv hade dittills flutit på ungefär som för de flesta andra: skola, lumpen, arbete, fritid, vänner – allt som fyllde vardagen på den tiden.
Jag växte upp i ett kristet hem, men det påverkade mig inte nämnvärt. Söndagsskolan passerade obemärkt. Det enda jag minns därifrån är guldstjärnorna i klisterboken och Petrus i randig skjorta på flanellografen. Själv längtade jag mest ut i skidspåret och till hockeyrinken.
Ett liv utan Gud – men inte utan längtan
Ungdomen präglades av popmusik. Det ledde till engagemang i olika poporkestrar, som senare övergick i dansmusik som ung vuxen. Under hela uppväxten blev jag inbjuden till kristna möten, men tackade nästan alltid nej. Jag tyckte inte att kristen verksamhet hade något intressant att erbjuda. Tvärtom – vid de få tillfällen jag följde med upplevde jag det som påträngande och blev snarare stött av ovationerna.
Att Herren redan då ville ha ett ”samtal” med mig fanns inte ens i min föreställningsvärld. På gott och ont blev jag heller aldrig medsläpad till kyrkan, vilket jag i dag är tacksam för. Tron blev inte påtvingad. Jag upplevde mig fri att gå min egen väg – samma väg som många av mina vänner: sol, bad, disco, dans, musik, karriär, och så småningom alkohol och tjejer. Samtidigt fanns också en önskan att bilda familj.
Jag sökte sanningen och tyckte mig genomskåda mycket av det jag mötte inom politik och kultur. Jag ansåg mig ha kloka åsikter. Men åren gick, och snart började misstanken växa: att jag själv inte var sann – varken mot mig själv eller mot andra.
Fasaden började rämna
Jag kunde lova mig själv, bakfull en söndagsmorgon, att aldrig mer dricka en droppe alkohol. Ändå stod jag glatt på Systembolaget redan på torsdagen. Självdestruktivitet och förljugenhet, med allt som följde i dess spår, började sakta men säkert tynga både samvete och självkänsla.
Utåt sett fungerade allt. Jag hade höga betyg från grundskolan, två slutbetyg från gymnasiet, och fick höra på arbetsförmedlingen att jag hade ”mulljord i fickorna”. Få förstod vad som pågick under min fryntliga yta. Men efter mitt tredje brutna förhållande blev det tydligt – inte bara för mig – att jag hade kört i diket.
Förbön i det fördolda
Min mor anade oråd. Utan min vetskap började hon be för mig tillsammans med nära kristna vänner. Hon lade också en Bibel på nattduksbordet i mitt barndomshem, där jag ibland sov över – som enda läsning.
Av nyfikenhet började jag läsa i evangelierna, ungefär som man läser en kvällstidning. Och det slog mig: denne Jesus var ju en riktig karaktär. Han som jag senare förstod ser i det fördolda, hörde säkert mina tysta ovationer. Men utåt var det helt otänkbart att jag på allvar skulle vilja ha med honom att göra. Jag körde mitt eget race.
Ett avgörande besök
Så händer något märkligt. En kvinna i Oslo får en syn där hon ser ordet Sundsvall skrivet i eldskrift. Hon tar reda på var staden ligger, sätter sig på tåget och anländer en vardagskväll till Sundsvall. I ortstidningen läser hon om ett bönemöte i Smyrnaförsamlingen, dit hon går – och där möter hon min mor, som också tar emot henne i sitt hem.
Jag mötte denna kvinna vid en måltid hos mamma. För första gången attraherades jag av vad Jesus hade gjort i en människas liv. Men jag åkte ändå hem till mitt.
Samma kväll ringer mamma och frågar om jag vill följa med på ett möte. Till min egen förvåning svarar jag ja.
Överbevisad av Anden
När vi närmar oss GA-kyrkan – den stora statskyrkan där mötet hölls – kastar jag en blick mot en aula där kören jag sjöng i hade övning. Jag tänkte: Vart är jag egentligen på väg?
Längst bak i kyrkan får jag höra Sigvard Wallenbergs gripande vittnesbörd om vad Gud gjort i hans liv. Det griper mig till tårar. I efterhand har jag förstått att Guds Ande övertygade mig om tre saker – på mindre än tjugo minuter: synd, dom och rättfärdighet.
Jag blev överrumplad, övermannad och avslöjad. Och jag hade bara ett val kvar: att ge upp. Hit, men inte längre. Min egen väg var slut.
Jesus säger att Anden ska överbevisa världen om synd – ”ty de tror inte på mig”. Jag som aldrig trott. Om dom – ”ty denna världens furste är nu dömd”. Där föll mina tvivelaktiga ambitioner. Om rättfärdighet – ”ty jag går till Fadern”. Lösningen låg där, rakt framför mig.
En börda föll
Gråtande reste jag mig ur bänken och gick fram vid Sigvards inbjudan. Han bad en tyst bön. På väg ut mötte jag min mors norska väninna som sa:
– Nå er du frelst.
– Jag känner ingenting, svarade jag.
– Jo da, nå er du frelst, stod hon på sig.
Jag kände fortfarande inget. Men utanför kyrkporten hände det. Det var som om stora stenar föll från mina axlar – syndabördan. Upplevelsen var påtagligt verklig, men bara jag märkte den. Jag blev så gripen att jag satt länge i bilen och grät över ratten innan vi kunde åka hem.
Ett nytt liv tar form
Nästa dag, en tisdag, stannade jag upp på jobbet vid tiotiden. Jag hade inte svurit en enda gång under hela morgonen. Är det det här de kallar frälst? frågade jag mig själv.
Den kommande veckan grät jag varje kväll på min säng. Jag fick en obändig lust att be, bekänna mina synder och läsa Nya testamentet – vilket blev, och fortfarande är, mitt livselixir. Det var som att duscha efter 28 års nedsmutsning.
Under en bönestund tog orden slut på svenska. Då kom något annat över mina läppar – ord jag inte kände igen, från mitt innersta. Det växte snabbt i styrka. Som att ha andats genom sugrör och plötsligt komma ut i frisk luft. Det var Andens flöde.
Begäret efter alkohol försvann omedelbart och har aldrig återkommit. Mitt nya hjärta tillät inte ens små överdrifter. Jag lade ner alla ambitioner att bli ”något”: snyggast på gymmet, kulturell i kören, bästa dieten, bästa ljudanläggningen. Dansmusiken tynade bort – men musiken tog en ny riktning: uppåt.
Jag fyllde mitt inre varje morgon innan jag gick hemifrån. Ofta fick jag tydliga tilltal om vem jag skulle vittna för den dagen. Jag gick med i en nystartad bönegrupp som blev avgörande i början. Allt var förberett.
Bakom min omvändelse fanns kristna från nästan alla församlingar i staden. Mötet arrangerades av Full Gospel Business Men. Sigvard verkade i Tältmissionen. Min mors väninna kom från Maranata i Norge. Detta breda spektrum har gjort att jag haft vänner i alla kristna läger – även om jag inte delar alla läror i alla delar.
Jag är djupt tacksam till Gud för alla som stod bakom min omvändelse.
Jesus kallar dig
Efter några veckor hörde jag samma röst inom mig: Nu kan du gå vart som helst i hela världen och berätta om mig. Jag – som inte ens ville ha med honom att göra. Men han ville ha med mig att göra.
”Han älskade oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8)
Det gäller också dig som läser detta och kanske känner dig helt körd. Du är känd och älskad av Gud. Det som saknas är kontakt.
Gör som jag gjorde. Smygläs evangelierna. Titta närmare på Jesus. Blir du imponerad – då är du nära. Bjud in honom i ditt hjärta.
”Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” (Rom 10:13)
Gåvan är redan given. Koden för att öppna paketet börjar på J … J-E-S-U-S.
Du är efterlängtad!