Undervisning
Vi läser från Jesaja 55:8:
”Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar.”
Det här är starka ord, för också våra tankar är ju betydelsefulla. I Romarbrevet ger aposteln Paulus perspektiv på situationen i världen och bland människorna. Gud hade gett lagen åt judarna, och lagen talade tydligt om Gud och om hans vilja, men trots detta missade de Guds vilja.
När Jesus kom blev det avslöjat, men dessa som var så kunniga i Skriften missade det ändå, de missade allting för de kunde inte acceptera det – och ändå var det Guds plan och Guds tankar.
En förstockelse kom över det judiska folket, som inte gällde alla, men representativa grupper i det judiska samhället. Detta hade helt kunnat stänga vägen för evangeliets väg ut i världen, om inte Gud hade lett det på ett annat sätt – genom de apostlar han kallade som sina redskap.
I Romarbrevet 2:14-15 skriver Paulus:
”Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själva en lag, då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar, när dessa anklaga eller ock försvara dem.”
Det var det här ordet jag i inledningen hade i sikte när jag sa att våra tankar är betydelsefulla. Men de är inte lika betydelsefulla som Guds tankar, och det var något som Jesu apostlar fick lära sig. Under en sträng lektion i Matteusevangeliet 16 blir Petrus tillrättavisad och förmanad av Jesus:
”Dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar.”
Petrus resonerade mänskligt sett ganska klokt, både för och emot, och med hänsyn till vad som är gott för människan. Det hade ju varit gott för Jesus, om han bara varit en människa – att slippa gå till korset. Men det hade verkligen inte varit gott för oss; det hade varit förskräckligt ont om han inte gjorde det. Här ser vi hur annorlunda Gud tänker. Visst är det gott att slippa lida. Men om Jesus hade sluppit lida hade det profetiska ordet inte fullbordats, och han hade inte utfört sin frälsargärning och sitt försoningsverk.
Nu kan vi fundera på vad Jesus kallade Petrus:
”Gå bort ifrån mig, du Satan, du är mig till hinder, du besinnar icke vad Gud tillhör utan vad människor tillhör” (Karl XII:s bibelöversättning 1873).
Dina tankar är icke Guds tankar, utan människotankar. Det är tydligt i Skriften, att när Guds tankar får utrymme går vi en annan väg. Om vi bara utgår från våra egna tankar för att väga för och emot, i resonemang och diskussion, kommer vi aldrig att komma fram till vad Gud tänker. Jakobs brev 5:10 säger:
”Mina bröder, tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.”
De uthärdade lidande, men Gud använde dem för att utföra sina gärningar då de var tillgängliga för Gud, och därmed för Guds tankar, och det är bara tron som öppnar för dessa Guds tankar:
”Utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och att han lönar dem som söker honom” (Hebr 11:6).
Mose trodde Gud, och vid den brinnande busken fick han av Gud själv veta att Guds namn var jag är. Den som vill komma till Gud måste tro att han är, och att han lönar den som söker honom. Vägen vi har att gå då vi tror på Gud är en annan väg, och profeterna fick erfara att den vägen inte var smärtfri. De rådande värderingarna var så främmande och avlägsna för allt vad Guds Ande talade till dem om och orsakade lidanden.
Det var en särskilt svår tid då kung Ahab regerade i Israel. En förskräcklig avgudadyrkan rådde i landet genom hans hustru, drottning Isebel, och det blev alltmer populärt att hänge sig, och majoriteten drogs med.
Profeten Elia trodde i detta läge att han var helt ensam. Men Gud talade till honom om att han hade sju tusen man kvar i landet som inte böjt sina knän för Baal. Vad innebär det att böja sina knän för Baal? Jo det är absolut att överge Guds tankar. Men Elia trodde Gud och trodde att han är, vilket öppnade för Guds tankar, ja det öppnade för ett Guds budskap.
Hur skulle nu Elia kunna bära fram detta Guds budskap? Det fanns ju ingen som ens tänkte i de banorna, det fanns ingen öppning och möjlighet. Men Gud ledde honom så att han fann en väg och kunde träda fram inför konung Ahab. Det är så berättelsen om Elia börjar. Plötsligt står han där inför konung Ahab. Vi vet inget om hans barndom eller kallelse, inget om hur han blev profet eller vem som undervisat honom. Han bara står där och talar till konungen.
”Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab …” (1 Kung 17:1).
Hans budskap och ärende var väldigt annorlunda. Det var inte för att ropa ut till alla, nej, det skulle ha varit att förslösa det budskap han hade fått, och han var tvungen att hålla sig i Gilead – tills tiden var inne.
På samma sätt var det med Johannes Döparen som trädde fram ”i Elias ande och kraft” (Luk 1:17). Han trädde inte fram förrän en mycket speciell tidpunkt: ”… då kom Guds ord till Johannes, Sakarias son, i öknen” (Luk 3:2) – och då trädde han fram.
Men när det gäller Elia sägs ingenting om hans barndom och uppväxt, om hur han mötte Gud eller hur han tog emot undervisning. Nej, han bara stod där. Han trädde fram i rätt tid och framförde Guds tankar. Liknande möter vi hos Melkisedek som står där ”utan fader och moder, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv” (Hebr 7:3).
När Jesus talar med Nikodemus i Johannes 3, säger han:
”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus men vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.”
Han sa inte: ”vinden blåser vart du vill”, för det gjorde den inte. Inte heller: ”vinden blåser vart vi vill”. Det gör den inte. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus.
När vi lämnar utrymme för Guds Ande lämnar vi utrymme för Guds tankar. Då leder Gud på en underbar väg – inte en smärtfri, men en underbar väg. Vi läser om dem som vandrade på den vägen i trons höga visa (Hebreerbrevet 11). Vi läser om Guds tankar hos vittnet Stefanus, när han stod inför Stora rådet (Apostlagärningarna 7). Det är karaktäristiskt att de trodde på Gud och de upplevde förföljelse, men de trodde på Gud.
Jag kommer ihåg hur broder Arne Imsen undervisade utifrån Andra Timoteusbrevet 3:12: ”Så skola ock alla de, som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus, få lida förföljelse.” Det står inte ”alla de som vill leva”, och inte heller ”alla de som vill leva gudfruktigt”, även om det är gott. Nej, det står: ”alla de som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus.” Det är en tydlig och avgörande bestämning.
Hur får vi tag i dessa Guds tankar? Tro öppnar för Guds tankar, och lidandet befäster oss på den väg där vi inte avvisar Guds tankar.
Skulle Gud ha några tankar år 2026? Ja, tänk att det har han. Han är den som var och är och som ska komma. Det står inte att han bara var. Det står inte att han bara var och är. Han var, han är och han ska komma. Varför skulle inte Guds tankar då få utrymme?
Här möter vi den andliga striden i tillvaron, i en värld så full av tankar. Det handlar om tankar som blir allt mer avancerade, t ex inom digitala dimensioner med artificiell intelligens. Men det finns en levande Gud som tänker! Hans tankar är högre än våra tankar och hans vägar är högre än våra vägar. Hur får vi tag i det? Det går naturligtvis inte om det inte blir oss givet. Paulus utropar i Andra Korintierbrevet 9:15: ”Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva!” Något har blivit oss givet – en gåva.
Kristus har blivit oss given! När vi har kommit inom hörhåll för det glada budskapet så får vi se in i det här storslagna: Kristus har blivit oss given. Han har själv överlämnat sig, först och främst åt sin Fader, men också åt oss. Vi har överlämnat oss åt honom, men också åt varandra, och Kristus får en kropp i tiden. Denna kropp är inte kallad att vara fylld av människotankar eller artificiell intelligens, utan av Guds levande tankar.
Som avslutning återvänder vi till inledningen där vi läste ur Jesaja 55:8:
”Se mina tankar är inte era tankar. Och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej så mycket som himlen är högre än jorden. Så mycket är också mina vägar högre än era vägar. Och mina tankar högre än era tankar.”
Guds tankar är levande också i vår tid. ”Tänk i din vrede på att förbarma dig” (Hab 3:2). Ja, mitt i en tid av vrede tänker han på barmhärtighet. Låt oss be att vi får vara öppna för hans tankar – även när allt ser omöjligt ut.
