Undervisning
Ett nytt besök i Uppenbarelseboken, del 5
I denna bibelstudieserie har jag försökt se Uppenbarelseboken i ljuset från både Gamla testamentet, och författarens samtid. Detta gäller inte minst i mötet med kapitel 11, där Johannes får se två vittnen, som blir martyrer.
Det vi ska ha i tankarna är det jag menar är den generella tolkningsnyckeln till hela Uppenbarelseboken: Johannes (och Jesus själv) försöker komma till rätta med två problem som de sju församlingarna, som brevet är riktat till, drabbats av: Faran att förlora tron på grund av förföljelsen – eller på grund av förförelsen. Och Uppenbarelseboken 11 är inget undantag. Låt oss gå igenom texten, vers för vers.
Det yttre och inre templet
Kapitlet börjar med en beskrivning av ett tempel, och Johannes själv får i uppdrag att mäta templet:
”Jag fick en mätstång som liknade en stav, och man sade: Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber där inne. Men lämna templets yttergård och mät den inte, för den är given åt hedningarna och de ska trampa den heliga staden under sina fötter i fyrtiotvå månader” (Upp 11:1-2).
Att profeter får en vision av Guds tempel är inget ovanligt i Bibeln. Inte heller att det föregår geometriska mätningar på området. I Hesekiels bok följer profeten en man med en mätstång som mäter och fastställer alla mått (Hes 40–48). Profeten Sakarja såg också en man med ett mätsnöre som gick för att mäta Jerusalem (Sak 2:1–5).
Att mäta något, är att bekräfta och stadfästa något. Det som är utmätt är beskyddat, kan man säga. När Johannes fick besked att mäta templets inre delar, men inte dess yttre – så var det med motivationen att yttergården var given åt hedningarna, och hedningarna skulle trampa ner den heliga staden.
Om vi utgår från den vanliga förståelsen av när Uppenbarelseboken skrevs (i slutet på 90-talet e.Kr.), så hade templet i Jerusalem varit förstört i nästan 30 år. Därför kan det inte vara tal om en syn av templet i Jerusalem, som det stod då.
Om man i stället tolkar det som en bokstavlig och framtida händelse, så måste vi för det första tänka oss att templet i Jerusalem kommer byggas upp igen (många kristna tror att så ska ske – själv håller jag det för mindre troligt). Sedan ska hedningarna behandla yttergården som de vill, medan själva templet inte är givet åt dem. Hur ska det gå till? Ska judar barrikadera sig i templet i 42 månader?
Jag vill tro att en mer sannolik tolkning, är att detta handlar om de två delarna av Guds andliga tempel – församlingen. Som Jerusalems tempel hade en synlig förgård, och ett tempel som bara prästerna fick gå in i, så har Guds församling också en synlig och en osynlig del. De synliga är Herrens vittnen här på jorden, medan den osynliga delen är de som är ”hemförlovade”, och som tillber Gud i himmelen – i väntan på uppståndelsens morgon.
Om denna tolkning stämmer, så harmoniserar Johannes syn med bokens stora tema. Det handlar om att förmedla ett budskap till de troende som är bekymrade för livet och döden. Och budskapet är: De som har dött i Kristus, är trygga i Guds närvaro. Men här på jorden trampas Guds folk fortfarande ner. De förföljs, bespottas, hånas, och möter ett enormt motstånd. Men tiden är begränsad. I vers två nämns fyrtiotvå månader, och i nästa vers 1260 dagar. Det är en parallell till Daniel kapitel 7 och 12, där liknande tidsangivelser används för att tala om hur Guds folks lidande är tidsbegränsat, hur fruktansvärt det än kan te sig här och nu.
Två vittnen i Skrifterna
Under de 42 månaderna (1260 dagar, eller 3,5 år), så är det två personer som inte låter sig rubbas från sin trohet till Gud:
”Och jag ska låta mina två vittnen profetera under ettusen tvåhundrasextio dagar, klädda i säcktyg” (Upp 11:3).
Att klä sig i säcktyg är en känd biblisk symbol för sorg och omvändelse. Ett exempel från Klagovisorna:
”Dottern Sions äldste sitter stumma på marken, de kastar stoft över sitt huvud och klär sig i säcktyg. Jerusalems jungfrur sänker sina huvuden mot jorden” (Klag 2:10).
Så, vilka är dessa två profeterande vittnen? För att kunna svara på det kan vi ta en snabb översikt över de många gånger då två vittnen träder upp i den bibliska historien. Här är några exempel:
1. Änglarna i Sodom och Gomorra (1 Mos 18-19). Herren sa till Abraham att han hade kommit till Sodom för att själv ta reda på om synden verkligen var så stor som ropen upp till honom hade gjort gällande. Han sänder två änglar in i staden, som blir vittnen till den enorma synden. De blir också Guds utförande makt, då de kallar på eld och svavel från himmelen över städerna.
2. Mose och Aron (2 Mos 3ff). Dessa två vittnade om Guds makt och härlighet inför Egyptens Farao, då Israels folk plågades i Egypten. De var trofasta genom både förföljelse utifrån och motstånd inifrån.
3. Elia och Elisa (1 Kung 17ff). Även om dessa inte var helt samtida (Elisa var Elias lärjunge), så står de som nästan ensamma vittnen till Israel (nordriket) som profeterar, kallar till omvändelse – och utför kraftgärningar i Herrens namn.
4. Josua och Serubabel (Esra 2, Hagg 1, Sak 3-4). Översteprästen och ståthållaren den tid då judarna återvände från fångenskapen i Babylon, och byggde upp templet och Jerusalem. De var trofasta trots motstånd både utifrån och inifrån.
5. Jesu lärjungar (Luk 10). Då Jesus sände ut sina lärjungar för att vittna om att Guds rike hade kommit, så sände han ut dem två och två. Han sa att de inte skulle förvänta sig en varm välkomst – utan förakt och förföljelse. Men de skulle också gå i Jesu kraft, och utföra kraftgärningar i hans namn.
6. Paulus missionsresor (Apg 13ff). Aposteln Paulus hade nästan alltid med sig ett resefölje, med minst en annan person. På sin första resa hade han med sig Barnabas, och på den andra Silas.
7. Två vittnens vittnesbörd (5 Mos 17:6, 19:15). Det finns en biblisk princip om att det alltid ska finnas flera oberoende källor till en anklagelse. Detta för att underbygga rättssäkerheten. Två vittnen som hade en samstämmig beskrivning, var en stark indikator på att de talade sanning.
8. Kungen och prästen (Ps 110, 2 Mos 19:6, Sak 6:12-13). Kungen och prästen var de två gudagivna ämbetena på gammaltestamentlig mark som på varsina områden, men i harmoni, skulle vara medlare av Guds välsignelse (prästen) och hans rättfärdighet (kungen).
Det alla dessa har gemensamt, är att de förväntas vara trofasta även under hårt motstånd – och att de har ett gudomligt uppdrag, som också ger dem gudomlig auktoritet med åtföljande under och tecken. Med det i åtanke ska vi nu se vad de två vittnena gör.
Vittnenas makt
Dessa är de två olivträden och de två ljusstakarna som står inför jordens Herre (Upp 11:4).
Detta är en direkt koppling till de två vittnena som Sakarja talar om i Sak 4:11-14. I det fallet så var det, som jag nämnde ovan, Josua och Serubabel. Denna vers är också en stark indikation på att texten ska förstås som en bild på något annat – och inte en ordagrann beskrivning av en historisk händelse, med mindre vi tänker oss två personer som genom någon metamorfos är både människor, olivträd och ljusstakar. Jag har sett illustrationer som försöker sammanföra dessa tre element – men det verkar för mig uppenbart att det inte är detta som är poängen.
I Uppenbarelseboken 1:20 är ljusstakarna församlingen, och det är därför närliggande att tolka dessa två som en bild på församlingens uppdrag i en ond värld. Vi läser två verser till:
Om någon vill skada dem, kommer eld ur deras mun och förtär deras fiender. Ja, om någon vill skada dem måste han dödas på det sättet. De har makt att stänga himlen så att inget regn faller under de dagar de profeterar, och de har makt att förvandla vattnen till blod och att slå jorden med alla slags plågor så ofta de vill (Upp 11:5–6).
Här finns det tydliga paralleller till Elia (som fick det att inte regna i Israel, 1 Kung 17:1) och Mose (som förvandlade Nilens vatten till blod, och sände plågor över Egypten 2 Mos 7:17-21). Det har fått en del att tolka det som att det faktiskt är dessa två som ska återvända till jorden; inte minst därför att Elia aldrig dog, utan togs upp i en vagn av eld till himmelen – och även Mose död är höljd i ett mysterium.
Men jag tror att den tolkningen är att göra det lite för enkelt för sig. När Johannes beskriver de två vittnena genom att använda ord som är hämtade från de många exemplen på ”två vittnen” i Gamla testamentet, så är det något djupare han försöker förmedla. De har den makt som Gud också har lagt ned i församlingen, men ändå verkar de inte bli beskyddade från martyrium.
Vittnenas död och uppståndelse
Och när de har fullgjort sitt vittnesbörd, ska vilddjuret som kommer upp ur avgrunden strida mot dem och besegra dem och döda dem. Deras lik ska bli liggande på gatan i den stora stad som andligt talat kallas Sodom och Egypten och där även deras Herre blev korsfäst. Människor av olika folk och stammar och språk och länder ser deras döda kroppar i tre och en halv dagar, och de tillåter inte att kropparna läggs i någon grav (Upp 11:7-9).
Vilddjuret (som vi ska se närmare på i en kommande artikel) har en förödande makt, som till och med verkar besegra Guds trofasta vittnen. Och i sin morbida natur, låter Vilddjuret liken bli liggande på gatan – till varning för dem som vågar trotsa hans auktoritet.
Staden som nämns, kallas för både Sodom och Egypten. Än en gång är parallellen till de olika ”två-vittnen-scenarion” som jag beskrev tidigare, väldigt tydlig. De två änglarna i Sodom, och Moses och Aron i Egypten. De blev utsatta, förföljda, hånade och förkastade. De blev till och med hotade till livet. Men Johannes avslöjar att staden också är den stad där deras Herre blev korsfäst – alltså Jerusalem.
Apostlarna talar ofta om vilken välsignelse det är att få förenas med Jesus, både i hans liv, kärlek, förlåtelse, lidande – och i hans död och uppståndelse. Och det är just vad de två vittnena får uppleva. Deras Herre korsfästes i staden – och det är lärjungen nog om det går honom som hans mästare (Joh 15:20).
Även hos profeten Jeremia kallas Jerusalem för Sodom och Gomorra (Jer 23:14), så bilden är känd. Och eftersom uttrycket ”den stora staden” på andra ställen i Uppenbarelseboken är Rom (Upp 16-18), som också kallas för Babylon – så är bilden komplett. Alla dessa ställen är platser där Guds folk historiskt sett har förföljts och dödats. Sodom. Egypten. Babylon. Jerusalem. Rom. Vilddjurets klor finns överallt. Men det gör också Guds förvandlande kraft och liv:
Men efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de stod upp på sina fötter igen, och de som såg dem blev skräckslagna. Och de hörde en stark röst från himlen som sade till dem: ”Kom hit upp!” Och de steg upp till himlen i ett moln, och deras fiender såg dem (Upp 11:11–12).
Vittnenas hopp ligger inte i att de kan utföra kraftgärningar som kommer slå världen med sådan häpnad att de blir oantastbara. Deras hopp ligger inte i att de själva har makt över Vilddjuret. Nej, det ligger i uppståndelsen, då Guds livsande ska komma in i dem som den gjorde i Adam och Eva (som är två vittnen jag inte nämnde i min lista ovan).
Jag tror också att det finns en parallell här till Hesekiels syn av de döda benen i dalen, som blev uppväckta av profetiska ord och Guds Ande (Hes 37:5, 10).
De ska också få en oemotståndlig kallelse till himmelen. Som Enok (1 Mos 5:24) och Elia (2 Kung 2:11), så ska de ryckas upp på skyarna, för att möta Herren.
Vad händer på jorden när vittnena har stigit upp till himmelen? Jo:
I samma stund blev det en stor jordbävning, och en tiondel av staden störtade samman. Sju tusen människor dödades vid jordbävningen, och resten greps av skräck och gav ära åt himlens Gud (Upp 11:13).
Vad betyder det att överlevarna gav ära åt Gud? Som regel indikerar det ärlig omvändelse och lovsång till Gud – och ibland pekar det på ett framtvingat erkännande av Guds suveränitet (Jos 7:19, 1 Sam 6:5). Men det verkar som att detta handlar om en ärlig omvändelse till Gud, där de faktiskt ärar Gud.
Uppenbarelseboken talar flera gånger om hur plågor och straffdomar inte får människor att omvända sig. Den enda gången som människor faktiskt ger Gud ära, är i kölvattnet av trofasta vittnens okuvliga trohet till Herren.
”Martyrernas blod är församlingens utsäde” sa Tertullianus (160-ca 220 e.Kr.), och det kan verkligen se ut som att han hade rätt. Aldrig har församlingen blomstrat och frodats så mycket, som när de troende har fått visa vilken hängivenhet de har för sin Herre.
Vad betyder detta för oss?
Är berättelsen om de två vittnena en beskrivning av något som ligger bakom oss (två okända vittnen i Jerusalem på apostelns tid), eller handlar det om framtiden, då vi eller någon framtida generation, ska få se detta gå i bokstavlig uppfyllelse? Jag tror att svaret är båda delarna, och mycket mer.
För varje generation har en kallelse att vara trofasta vittnen, oavsett vilken skepnad vilddjuret tar. Låt mig ta några exempel från olika epoker.
Petrus och de andra apostlarna bekände inför stora rådet att de alltid kom att lyda Gud mer än människor (Apg 5:29). En kort tid senare blev en av Jerusalemförsamlingens diakoner, Stefanus, den första kristna martyren.
Perpetua och Felicitas (döda 203 e.Kr) var två kvinnor som levde under en av Romarrikets stora förföljelsestider. De ropade ”Du dömer oss, Gud skall döma dig” till sin domare, innan de halshöggs för sin tro.
Jan Hus (1369–1415) brändes på bål av en förment kristen kyrka, därför att han vägrade avsäga sig sin ”villolära”. Hundra år senare plockade Martin Luther upp Hus mantel, och genomförde den reformation som hade som mål att föra kristenheten tillbaka till ursprunget.
21 martyrer i Libyen. År 2015 jobbade 20 egyptiska kopter, och en ghanansk kristen, som byggarbetare i Sirte i Libyen. De blev kidnappade och halshuggna av Islamiska Staten (IS). En video publicerades i februari 2015 av deras avrättning.
Innan Jesus kommer tillbaka, så är detta det mönster vi kan förvänta oss. Kanske kommer vi få se detta gå i bokstavlig uppfyllelse, så som den futuristiska tolkningen gör gällande. Oavsett det, så behöver även du och jag ta till oss av budskapet. Anledningen att Johannes beskriver sin vision så som han gör är mångfaldig.
1. Han vill påminna oss om att så här har det sett ut sedan begynnelsen. Enok, Moses, Elia, Serubabel – och framför allt Jesus Kristus själv – var trofasta vittnen i sin tid.
2. Han vill förvarna oss att detta är vad vi har framför och omkring oss. På det sättet är vi förberedda på det som ska komma.
3. Till sist vill Johannes lära oss att vårt hopp inte är politisk reformation, eller ens övernaturliga ingripanden som ska rädda oss från lidandet. Vårt hopp är ett enda: Uppståndelsen, och kallelsen till himmelen. Martyrerna ska få sin gudomliga upprättelse. Eller, som sången säger:
Stå stark, släpp aldrig taget,
och du skall se till slut,
att Kristus vinner slaget
åt den som håller ut.