Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett
Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.
-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.
Detta första besök i Dominikanska Republiken blev långt ifrån det sista. Det Dag och Heidi fick möta satte outplånliga spår i deras liv. De kom snart i kontakt med en taxichaufför vid namn Jesús Tórrez, som körde dem runt i bygden och visade dem det vardagliga livet i Puerto Plata. En dag skulle de besöka en av stadens turistattraktioner uppe på ett högt berg med en vacker utsikt över hela staden och havet. Taxichauffören Tórrez sa åt Dag att de kunde ta med godis för att dela ut till alla de barn som vanligtvis uppehöll sig där med hopp om att få något från de många turister som med linbanan for upp till bergets topp.
– Då vi kom fram till linbanan mötte vi en hel del barn som spelade fotboll. De flockade sig genast runt oss då vi gick ut ur taxin och vi började dela ut godis till dem.
Bland dessa barn var det speciellt en pojke som Heidi lade märke till. Han såg väldigt bedrövad ut och det brann till i Heidis hjärta. På vägen uppför berget började Heidi gråta, och då Dag trodde att det berodde på att hon var rädd att linbanan skulle störta, lade han tröstande armen om henne. Men orsaken till den sorg Heidi upplevde var av helt annan karaktär och det som såddes i Heidis hjärta denna stund skulle komma att leda fram till ett mångårigt samarbete med Maranataförsamlingens mission i Dominikanska Republiken.
-Jag gråter för den lille pojkens skull, säger Heidi.
Hon kunde inte glömma de trista och ledsna ögonen och det var något extra speciellt som hade talat till henne om att pojken var i behov av hjälp. Väl nere från berget igen sökte de efter pojken men alla barnen som tidigare spelat fotboll var nu borta. Likaså pojken. De började vandra runt bland husen och efter en stund kom en liten flicka springande med utsträckt hand.
-Vi böjde oss ner och gav henne lite godis och så visade hon oss var hon bodde med sin familj. Det vi fick se grep tag i oss så vi bestämde där och då, på plats, att vi skulle sända dem hjälp när vi kom tillbaka till Norge.
Med förväntansfulla blickar frågade Nana, flickans mamma, när paketen skulle komma.
-I morgon, svarade Dag henne direkt, så det var bara att åka till hotellet, packa de kläder vi hade i våra resväskor, inhandla mat, mjölk, soppor och liknande. Vi köpte också rengöringsmedel och ett par skor som vi hoppades få möjlighet att ge till pojken vi sett tidigare vid linbanan.
Dagen därefter återvände Dag och Heidi till linbanan för att leta efter pojken, och de bad innerligt och allvarligt till Gud om att få träffa honom.
– Vi gick ur bilen, ropade och letade runt i området men inga barn fanns där. Till sist var vi på väg att ge upp och återvände till taxin med tårar i ögonen och en växande klump i halsen… vi måste få tag i pojken!!! Just då vi skulle köra ut ur området fick jag se konturerna av ett barn som satt i skuggan av ett träd. Vi stoppade taxin och skyndade i riktning mot trädet. Där satt pojken som Heidi hade sett!!!
De satte sig ned hos honom och gav pojken de nyinköpta skorna. Sedan följde de med honom hem för att hälsa på hans familj, och fick där träffa hans mamma Marina och fick veta att han själv hette Miguel. Marina visade sig vara nybliven änka med ytterligare tre barn att sörja för och bodde i ett förfallet skjul med enbart jordgolv. Maten tillagade hon på en hemmagjord eldstad mitt på golvet. De överlämnade maten de köpt och kläderna de tömt sina resväskor på, och Marina fick Heidis skor på sina fötter och Heidi själv reste barfota tillbaka till hotellet.
-Detta möte gjorde ett starkt intryck på oss och vi bestämde oss där och då för att samla in pengar till dessa fattiga familjer när vi kommit hem till Norge. På det sättet började vårt arbete för slumbarnen i Dominikanska Republiken.
Väl hemma i Norge startade insamlingen till slumbarnen. I samarbete med Kari Lise Sunnhordvik, som redan tidigare på eget initiativ hade startat föreningen ”Barn hjelper barn” just för att samla in medel till nödlidande barn i andra länder, anordnades en konsert med barnkören Hosianna. På det sättet samlades det in 12.000 kronor som skulle sändas till Dominikanska Republiken.
– Men vem skulle vi sända pengarna till? Skulle vi sända dem till taxichauffören Jesús Tórrez, eller direkt till Nana eller till Marina och Miguel? Frågorna hopade sig och jag ringde runt till olika missionsorganisationer såsom Pingstvännernas, Frälsningsarméns, SOS-barnbyar, Kyrkans Nödhjälp och Rädda Barnen. Rädda Barnen lyssnade till mitt budskap och sa att det var ett mycket personligt engagemang jag hade, och enda lösningen, som de såg det, var att jag borde resa ut för att personligen dela ut pengarna. Detta för att, som representanten sa; ”om vi tar emot pengarna så måste jag säga dig att ca 35 – 40 % försvinner i administrationsomkostnader.”
-Vad skulle vi göra?
I Dags blomsterbutik arbetade en kvinna som hade en syster som var med i Pilgrimsfolket, en församling i Oslo.
-Genom den kontakten fick vi ett telefonnummer till en församling i Sverige som ”kanske” hade missionärer i Dominikanska Republiken. Jag ringde numret jag fått och jag tror det var Stina Fridolfsson som svarade, och efter att jag förklarat mitt ärende; att jag hade 12.000 kronor som jag ville ge till missionsarbetet bland slumbarnen i Dominikanska Republiken hörde jag bara: ”HALLELUJA, HALLELUJA! Käre Gud, vad bra! Vi har en familj som precis i år har rest tillbaka till Dominikanska Republiken för att fortsätta arbetet bland fattiga familjer. Tack och lov, käre Jesus!” Och Stina fortsatte: ”Och vet du vad, denne missionären är tillfälligt tillbaka i Sverige just nu på grund av ett dödsfall i församlingen. Missionären heter Berno.” Jag fick prata med honom och på det sättet kom vi igång att tillsammans arbeta för slumbarnen. Gud är god!
En av Dags nära vänner, Helge Midtun, var en av eldsjälarna i arbetet och det var han som stod för kontakterna med missionsfältet. Men Helge dog hastigt bara en kort tid senare.
– Han kom in till mig i blomsterbutiken en dag för att berätta om ett mail han fått och att kontakten med missionsfältet nu var upprättad:
-Nu Dag, sa Helge, nu är vi igång! Nu kan vi hjälpa de stackas små barnen i slummen! Samma eftermiddag fick Helge en hjärtinfarkt och dog plötsligt.
Av förklarliga skäl tog det en tid innan arbetet kom igång igen men för Dag och Heidi har det blivit ett större och större engagemang att få vara med och bidra till att nödlidande barn får det bättre.
-Vi samlar in tomflaskor och får pant för dem, vi har loppmarknader, konserter, lotterier, basarer. Ibland engagerar vi hela samhället att vara med och alla verkar vilja vara med att göra en insats. Vi har haft läxfria dagar i skolan då eleverna istället för att sitta hemma går till grannarna eller till sina släktingar för att utföra vissa sysslor till förmån för slumbarnen. Skolorna i Skudeneshavn har även anordnat elevkvällar då de sålt godis, sockerdricka, kakor och våfflor etc.
Även barnomsorgen i Skudeneshavn är engagerad i insamlingarna. De två barndaghemmen har haft eget lotteri två år i rad då intäkten, ca. 20.000 kr. per år, har blivit till hjälp för familjer och till skolarbetet i Palavé. Barndaghemmen har även något de kallar för en omvänd adventskalender. Istället för att få, så ger barnen bort något till ett barn i Dominikanska Republiken. På det sättet har exempelvis skolbarnen i Palavé fått personliga hälsningar och fina presenter från små vänner i Skudeneshavn.
Midnattsropet har vid flera tidigare tillfällen rapporterat om missionsarbetet i Palavé, som är en fattig by i Santo Domingos utkanter. Till stor del består samhället av haitiska f.d. sockerfältsarbetare. Där arbetar Maranataförsamlingens missionärer dagligen med att hjälpa flera familjer. Varje dag tar missionen emot en skara barn som får lära sig läsa, räkna och skriva. Barnen får också ett rejält mellanmål varje dag samt kontinuerlig läkarvård. Det här arbetet har i sin tur lett till att hela familjer lämnat sina liv till Gud. Flera kvällar i veckan inbjuds till väckelsemöten och bibelstudier.
Att samtala med Dag är inspirerande. Man förstår att det är något mer än vanligt mänskligt medlidande som motiverar till att så osjälviskt och helhjärtat satsa på att hjälpa barn i en helt annan del av världen. Hemligheten ligger i det fulla evangeliet, som är något långt mer än ett teoretiskt budskap. Det handlar om att vara med och uppfylla Guds rättfärdighet. Ni har fått för intet, ge ock för intet! En av hans frågor då första penningsumman på 12.000 kronor skulle förmedlas var: ”Vad vill Jesus Frälsaren att pengarna ska användas till?”
Ganska omgående anordnades två mobila läkarmottagningar, en i Puerto Plata, och en i Santo Domingo. Genom den här första hjälpen kunde ca 200 barn genomgå hälsokontroller, få nödvändiga mediciner och även en leksak eller ett målarblock, vilket visade sig vara mycket uppskattat. Samtidigt informerade församlingens läkare hur man med enkla metoder och en förbättrad hygien kan undvika sjukdomar av olika slag hos barnen.
Dag berättar att det självklart är väldigt inspirerande att få arbeta för slumbarnen, speciellt när de har fått så fin kontakt med församlingen och dess missionärer. De har även besökt Maranataförsamlingen i Stockholm, besök vilka varit berikande, och de har också vid flera tillfällen besökt missionsarbetet i Santo Domingo.
-De gånger vi haft möjlighet att resa till Santo Domingo, säger Dag, har varit till stor glädje för oss. Vi har med egna ögon fått se att arbetet vi gör når fram. En stor styrka för oss är att vi har direkt kontakt med missionsfältet vilket gör att vi med frimodighet kan säga att hjälpen når fram. Här försvinner inte 35 – 40 % i administrationskostnader.
Det har även byggts en del hus under åren. Det första i Puerto Plata, till änkan Marina och Miguel med syskon. Handplockade familjer som på olika sätt drabbats av fattigdom och annat elände har genom våra norska vänner fått ett nytt hopp. Dag uttrycker en stor tacksamhet till Gud över att få vara med i detta fruktbärande arbete:
-Vi har fått vara med och bygga till Carmen och hennes familj. Jag kan inte glömma Carlos, Carmens son, pojken som genom Maranatas arbete blev fri från fängelset, tog emot Jesus som sin frälsare och som idag är hemma i himmelen. Carlos dog i AIDS och blev bara 17 år gammal. Vi fick aldrig träffa pojken, såg honom bara på bild, men den dagen vi fick höra att Carlos rest i förväg till himlen tände Heidi och jag ett ljus och tackade Gud för att han sänt Berno som talesman för denne pojkes frälsning. Efter dödsfallet fick vi vara med och samla in medel till att bygga ett nytt hus åt Carlos familj.
Det finns många familjer som Gud sänt i vår väg och som vi på olika sätt kunnat hjälpa. En av dem är Jessica. En liten smusig och trasigt klädd 5-åring som sprang omkring i Palavé utan anhöriga som tog sig an henne. Hon levde tillsammans med sin gammelmormor som var blind och inte hade någon som helst kapacitet eller möjlighet att ta hand om henne. Vid ett av våra vänners besök i Palave fick Dag bland alla andra barn syn på flickan och frågade vem hon var. Det ledde till att vi fick inblick i förhållanden som vi inte kunde ana att människor kunde leva under. Jessica behövde akut hjälp. Idag är hon elev i församlingens skola och har återförenats med sin mamma, fosterfar och sina småsyskon.
I dagarna har vi också haft invigning av deras nya hus, ett enkelt trähus men med golv, väggar och tak som gör att det inte regnar in. Det bästa av allt är dock att idag är hela familjen frälsta!
Dag påminner om pojken som inte hade något annat än lite bröd och fisk. Men när han gav det till Jesus blev det till välsignelse för många.
-På det sättet ser jag på Jessica. Hon hade ingenting men det hon hade gav hon till Jesus, han som sa: Kom till mig! Vi var sändebud åt Kristus och av nåd fick vi peka på detta flickebarn och be till Jesus om att han måtte gripa in. Jessica blev till välsignelse för hela sin familj och för oss andra. Ära vare Gud för hans stora nåd!
Vem är då Dag och vad har han för bakgrund? Han låter oss förstå att han under flera år inte varit Guds bästa barn. Även om han växte upp i ett religiöst hem, gick i söndagsskolan och sjöng i barnkören, kom han så småningom in på fel väg.
-Jag slutade söndagsskolan vid 14 års ålder och inledde ett ungdomsliv som drog mig bort från vägen som för till himlen. Jag levde ett liv i fest och rus, men blev besparad de stora tragedierna. Många gånger konstaterade både jag och min mor att jag hade änglavakt.
Sommaren 1971 blev Dag förälskad i Heidi. Det var då stor åldersskillnad dem emellan då Heidi var bara 14 år och Dag 20. Heidi var uppväxt i ett kristet hem och tog ståndpunkt för Jesus då hon var 10 år. De var förälskade men Dag trodde att hon skulle lämna honom när hon blev lite äldre. De var ju så olika och Dag hade ingen tanke på att lämna sitt utsvävande liv.
-Det blev mycket alkohol och festande under det kommande året och Heidis föräldrar var mycket bekymrade för sin dotter. Hon följde med mig på fester men drack aldrig alkohol.
-Sommaren 1972 hände något speciellt. En kamrat till mig som varit sjöman skulle komma hem och vi bestämde oss för att festa hela sommaren. Jag hade varit tillsammans med Heidi och besökt hennes familj och där fått reda på deras Gudstro och bekännelse av Jesus. En kväll, mitt i denna långa sommarfest vi hade, gick jag för att besöka Heidi i hennes hem. Hon var inte hemma och jag blev mottagen av hennes mor Kari. Hon såg att jag var berusad och i mycket dåligt skick. Jag fick komma in och vänta på Heidi och då berättar Kari att de beder för oss, och speciellt för mig. Jag svarade då att det var okey men att jag nog liknade Tomas tvivlaren i Bibeln, han trodde inte förrän han fick se…
Dag glömde bort samtalet, eller stötte det ifrån sig, och fortsatte sommarfestandet. En kväll samlades flera ungdomar hemma hos en kamrat och festen hade pågått ganska länge, ja, under flera dagar, men den här kvällen hände något.
-Min kamrat som var lika berusad som jag, skulle visa sin mors dödsannons som han hade gömt i en bibel. Det var han som hade skrivit versen i annonsen och ville nu läsa den för mig. Varför vet jag inte.
Kamraten hämtade Bibeln men fann inte annonsen. Då började han riva sönder sidorna i Bibeln och uttalade svordomar med Bibeln i handen. Det var då det hände…
– Jag fick en märklig känsla i kroppen, reste mig upp och frågade min kamrat om han visste vilken bok han satt med. I det ögonblicket blev jag fylld av den Helige Ande, jag började tala i nya tungor och kände en fantastisk förvandling både till kropp och själ. Jag blev frälst! Min svärmor Kari fick bönesvar. Gud hör bön!
Dag förstod inte allt som hade hänt, men Heidi fattade. Hon såg till att de omgående for hem till hennes föräldrar. Klockan var 4 eller 5 på morgonen och Dag hade blivit spik nykter på bråkdelen av en sekund och uppförde sig som en ny människa. Då de kom fram rusade Heidi rakt in i föräldrarnas sovrum och väcker dem med ropet: -Mamma, Dag har blivit frälst!
-Halleluja! kom svaret från sovrummet och Kari och Leif steg upp ur sängen och de hade sedan alla fyra en härlig bönestund tillsammans. Dag somnade på soffan och vaknade nästa dag som en ny människa.
-Vi fann vårt andliga hem i Heidis församling Den Frie Evangeliske Forsamling, Ebeneser. Här engagerade jag mig i barn-, junior- och ungdomsarbete. Efter det övertog jag ansvaret för Blå Korsets radioarbete och fick möjligheten att där förkunna Guds ord till frälsning för alla. Det arbetet hade jag i 8 år. Idag tillhör jag inte någon speciell församling men jag är på väg till himlen på grund av Jesu död och uppståndelse. Han har sonat min synd och jag är renad i Hans blod.
-Både Heidi och jag menar, nu i efterhand, att det var Guds plan att vi skulle resa till Dominikanska Republiken och att det är Hans vilja att vi ska få fortsätta hjälpa barnen i slummen. Jag tänker på detta arbetet varje dag. Det är en stor rikedom för oss att få arbeta tillsammans med Berno och Karin och andra vänner som arbetar där och vi vet också att vi har vänner i Maranataförsamlingen i Stockholm som ber för oss. Det är en stor styrka.
-Vi har ett stort hopp, ett hopp om paradis. Jesus sa till rövaren: ”Sannerligen säger jag dig; Idag skall du vara med mig i Paradiset.”
För att återknyta till de inledande raderna i det här reportaget, så var vi på väg in i ett av turistparadiset Puerto Platas värsta slumområden. Bussen var fullastad med matvaror speciellt inköpta för att delas ut till de fattiga familjer som bor i Aguas Negras. Det stinker från sopbergen som växer okontrollerat. Ju närmare stranden vi kommer desto fler barn kommer springande efter bussen. Väl framme skockas skarorna för att om möjligt få något med sig hem. Tillsammans med Dag, Heidi och deras ungdomar, börjar vi vandra runt till de olika hemmen. Det ena skjulet ser värre ut än det andra och vi upptäcker ganska snart att hjälpen bara når en bråkdel av invånarna i området.
Dock är det en oerhörd välsignelse att få vara med och se hur en enkel matkasse kan inge nytt hopp hos en fattig familj. I flera av hemmen vi besökte tackade man Gud för att barnen den kvällen skulle slippa somna med hungriga magar. Matkassarna tog så småningom slut och de konserver, klädesplagg, skolmaterial och annat som låg kvar i bilen delades nu ut till dem som stod där, och till slut fanns det absolut ingenting kvar. Då sliter Dag av sig sin nya tröja med texten ”Barn hjelper barn” tryckt på bröstet och sätter den på en liten flicka som strålar av lycka trots att den naturligtvis var alldeles för stor.
Utan ord härskar en stämning av utgivande i området och budskapet om sann befrielse hänger i luften: ”I haven fått för intet; så given ock för intet!”