Den tomma krukan, gatan och graven

Erik Dalman: Den tomma krukan, gatan och graven Joh. 4: 1-28. Apg. 8:26. Matt. 28: 1-6. Gud talar till oss på många olika sätt genom sitt eget ord. Ofta är det ett enda litet ord eller några få ord i ett sammanhang, som blir levande och dyrbart för oss. I de ovan citerade texterna t. eX. möter oss allra först den välbekanta händelsen vid Sykarsbrunnen. Vi kan framför oss se vår älskade Frälsare, som, trött av vandringen, hade satt sig ned vid brunnskanten. Då kom en samaritisk kvinna in i bilden. Hon är ute i det mest lovliga och i Österlandet mycket vanliga ärendet. Hon skall hämta vatten. I samma stund som hon kom fram till brunnen, blev hon till en början uppmärksam på, att det satt en för henne främmande person där. Man kan förstå att hon genast blev smått chockerad, när hon omedelbart blev tilltalad av denne främmande man. Hon såg ju, att han var jude, och hon var väl medveten om att judarna icke umgicks med samariter, Men Jesus var icke vilken jude som helst. Fast det förstod inte kvinnan. Det är mycket troligt att hon betraktade Jesus med misstro, när han bad henne om vatten att dricka. ”Hur kan du som är en jude, bedja en samaritisk kvinna, om något att dricka?”, sporde hon. ”Hur kan du?” Men ]esus kan. Han såg kvinnan framför sig. Han såg hennes liv, hennes förflutna, hennes synder och leverne. Men han såg djupare. Han såg hennes längtan och hennes vilja att kornma ur ett tilltrasslat förhållande. I hennes inre brann en törst, som inte ens alla brunnar i världen kunde släcka. Och det såg Jesus. Jesus sätter fingret på en öm punkt, när han säger henne sanningen. Han måste säga henne sanningen. Han visste nämligen, att sanningen skulle frigöra henne. Kvinnan står här inför Jesus, avslöjad av honom, som är sanningen. Hon blir gripen och förkrossad. Hon glömmer sitt egentliga ärende. Jesus samtalar med henne. Undervisar henne om det levande vattnet, och anknyter sin predikan till en aktuell situation. Han undervisar henne om bönen. Gud är ande, och de som tillbedjer honom måste tillbedja i ande och sanning. Här räcker inga formaliteter och vaneböner. Inga Fader Vår med tomma läppar. Inga högtravande trosbekännelser. Här får alla förutfattade meningar och ingrodda vaneföreställningar fara, beträffande sättet att dyrka Gud och tillbedja honom. Nu gives frihet att bedja till Gud, var som helst och när som helst, blott det sker i Ande och Sanning. ”Och kvinnan lät sin kruka stå.” Inför Sanningen om synd och frälsning från synden glömde kvinnan att hämta vatten. Hon lät sin kruka stå och gick in i staden för att omtala vad hon upplevat och vittna om sitt möte med Jesus. Jesus själv glömde bort att han var både törstig och hungrig. Hans mat var att göra Guds vilja. Den tomma krukan stod kvar på brunnskanten. Den predikar alltjämt. Du och jag blir en tom kruka, en tom människa, om ej Jesus får möta oss och fylla oss med det levande vattnet. Den tomma gatan i Apg. 8: 26, talar till oss om betydelsen av att i allt vara lydiga Den Helige Ande, även om det mänskligt sett bjuder oss emot. Filippus kunde ha börjat resonera med Gud och sagt, att det var meningslöst 0.s.v. att bege sig ut på en folktom gata. Vi räknar det ofta så betydelsefullt att nå de stora skarorna med evangelii budskap. Texten visar att Gud behöver oss för att gå ut till en enda människa med det glada budskapet. Vi kommer väl aldrig till fullo att inse individens stora värde inför Gud. En enda syndare som gör bättring och omvänder sig orsakar glädje bland Guds änglar heter det ju. Filippus gick ut på den folktomma gatan och fick föra en själ till Jesus. Den frälsningssökande var hovman och därtill kassaförvaltare i Etiopien. Att gå på Guds befallning innebär att få vara med om ett skeende av stor betydelse för evigheten och för Guds verk. Det är märkligt vad man räknar lite med Gud och hans ledning nu för tiden. Nu räknar man oftast med de stora predikanterna, de stora sångarna, de stora kyrkorna och de stora församlingarna. De små predikanterna, de små sångarna, de små kapellen och de små församlingarna för en tynande tillvaro menar man. Men, var vore vi alla, om ej Gud vore med, det är ju han som står för verket och det är honom allena vi skall räkna med. Den tomma gatan blir platsen för tidernas väckelsemöte när Den Helige Ande kommer på färde. De tomma kyrkorna och kapellen likaså. De tomma bänkarna bli fyllda av längtande och frälsningssökande människor, när Den Helige Ande får grepp om och får använda Filippus-själarna i våra församlingar. Tomma hjärtan fylls av Jesus själv. Den tomma gatan blir en övermåttan härlig väg. Den tomma graven säger oss att vi idag äger en levande, uppstånden Frälsare. Man kan ej för ofta erinra om det. I synnerhet i dessa tider då man gjort sig avgudabelåten som man tjänar, istället för Jesus. Man tillbeder och dyrkar stumma avgudar, istället för den uppståndne, levande Frälsaren. I mötesannonser om religiösa sammankomster, kan man få skåda de mest vidunderliga ting. Så annonserar man om: lotterier, ostkaka, åror, gissningstävlingar, ägg, jordgubbs- och sillsexor, skinkor och djupfryst. Ja det är ren slakteri- och specerirörelse. ”De hava buken till sin Gud.” Den tomma graven talar om att Jesus skall komma igen. Graven kunde ej behålla honom. De som väntar honom annonserar ej om jord och värld. Nej, de annonserar han kommer snart på himlens skyar för att hämta sin brud. De annonserar hans ankomst såsom mycket nära förestående. Är Du redo min vän? Varom inte, bered dig möta Gud. Gör rent hus med alla avgudar i ditt liv. Gör dig fri från allt som binder dig kvar i synd och träldom och gör ej som Rakel, som gömde sina husgudar.