Undervisning av Stig Andreasson
Alla tycker inte att texten i rubriken bör åtföljas av ett frågetecken. Somliga sätter hellre in ett utropstecken. I de kristna samfund som har djupa rötter i kalvinismen förkunnar man med stark övertygelse att den som en gång blivit frälst och född på nytt aldrig kan förlora frälsningen. Uttrycket ”de troendes eviga säkerhet” blir flitigt använt. I de flesta icke kalvinistiska kristna samfund däremot varnar man de troende för olydnad och avfall, vilket skulle föra till förlust av den frälsning man en gång ägde. Vi skall nu försöka reda ut vad som stämmer med Guds Ord. Därför låter vi frågetecknet stå kvar.
I kalvinistiska kretsar möter vi två olika uppfattningar om den eviga säkerhetens natur.
Först har vi en radikalt pietistisk linje. Där använder man ofta ett annat uttryck, nämligen ”de heligas ståndaktighet”. Det betyder att när en person verkligen blir frälst och född på nytt, så kan han sedan inte vända Gud och hans församling ryggen. Gör han det, så är det ett tecken på att han aldrig var verkligt pånyttfödd. Ty alla som blir födda av Gud får en inre kraft som gör att de både vill och kan hålla ut i tro och ett gudfruktigt liv helt intill änden. De som kallas ”avfällingar” sägs då bara ha varit namnkristna. Man kanske citerar följande bibelord beträffande de som överger den kristna gemenskapen:
– De har utgått från oss men hörde aldrig till oss. Ty om de hade hört till oss, hade de stannat hos oss ( 1 Joh 2:19).
Att denna uppfattning innehåller betydliga sanningsmoment är helt klart.
Andra förkunnar emellertid ”den eviga säkerheten” på ett helt annat sätt. De understryker att den som en gång har mottagit Jesus Kristus som Frälsare har blivit delaktig av evigt liv. Det livet kan han aldrig förlora, för annars skulle det inte vara ett EVIGT liv. Genom tron har han blivit ett Guds barn och vad som än händer i fortsättningen så kan han aldrig förlora sitt barnaskap. Jesus sa ju: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand” (Joh 10:28). Extrema representanter för denna riktning säger att då Jesus kommer för att hämta alla dem som hör honom till, då kommer han att ta med folk både från nattklubbar och bordeller, för också på sådana ställen finns det personer som en gång tog emot den omistliga frälsningen. Innanför denna riktning talar man alltså inte om ”ståndaktighet” som tecken på en sann pånyttfödelse. Istället tror man sig frälst utan ståndaktighet, på grund av en slags evigt gällande rättfärdiggörelse, utan några andra villkor. Motsägelsen mellan de två riktningarna är uppenbar.
Jag mötte en gång en man som var säker på sin eviga frälsning därför att han en gång för längesedan hade undertecknat ett så kallat ”avgörelsekort” efter ett väckelsemöte. Då menade han att han mottog frälsning och evigt liv. Men av allt att döma levde han inte ett sant kristet liv. På fritiden spelade han till dans på världsliga fester. Bibeln säger ju att “Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit” (2 Kor 5:17).
Den radikale och stränge kalvinisten skulle givetvis förneka att denne mannen någon gång blivit verkligt född på nytt. Andra kristna skulle betrakta honom som avfälling. Vem som har rätt i den debatten spelar egentligen ingen roll. Oavsett orsak, så fanns det ingenting vid nämnda tidpunkt som kunde tyda på att mannen var en ny skapelse i Kristus Jesus. De mer ”vidsynta” bland kalvinisterna skulle naturligtvis påstå att denne mannen var ett Guds barn, för han hade ju en gång mottagit Guds nåd. Han hade bara kommit lite på avstånd från sin himmelske far. En sådan ”teoretisk” omvändelse, som inte ger lust till att verkligen leva som en kristen, är emellertid en okänd företeelse i Bibeln. Guds Ord ger inget hopp om evig frälsning till den som inte vill leva som en helhjärtad kristen.
Extrema och omogna uppfattningar finns emellertid också bland kristna som inte alls tror på den eviga säkerheten.
Vi mötte en gång en ung flicka, som sa: ”Jag har varit frälst sju gånger.” Det betydde att hon varit framme till förbön som frälsningssökande sju gånger. Men efter varje gång hade hon avfallit, som hon själv uttryckte det. När vi hade samtalat med henne en stund, visade det sig att mellan hennes sju ”omvändelser” hade hon varje gång givit efter för lusten att göra några ganska harmlösa saker. Men i den religiösa miljö där hon befann sig betraktades detta som dödens allvarligt. Därför trodde hon att varje gång hon gjorde detta, så förlorade hon sitt barnaskap hos Gud. Men så skör är lyckligtvis inte frälsningen! Denna unga flicka behövde bli klar över skillnaden mellan att mottaga frälsningen som en oförtjänt gåva och den tillväxt i lydnad och helig vandel som skall komma i fortsättningen. Men vår andliga växt är inte alltid jämn och problemfri. Därför har Gud tålamod med oss. Skulle vi mista frälsningen varje gång vi i vår ofullkomlighet kommer till korta, då skulle vi alla mista den ganska ofta. Ty Guds Ord säger: ”Vi felar alla på många sätt” (Jak 3:2).
Bibelns framställning om frälsningens eviga varaktighet är mer praktisk än teoretisk.
Bibeln kan liknas vid ett andligt apotek. Du vet att i ett vanligt apotek finner du många olika medikamenter. Vart och ett av dem är avsett för ett bestämt behov. Felmedicinering kan få ödesdigra följder. Likadant är det med Bibeln. För dem som tar det lättvindigt med lydnad och kristen vandel, säger Guds Ord att slutet blir gott bara ”om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker av från det hopp ni har fått höra om i evangeliet” (Kol 1:23). Jesus sa: ”Den som håller ut intill änden skall bli frälst” (Matt 10:22). En god början är inte nog. Till galaterna (5:7) skrev Paulus: ”Ni började bra. Vem har nu hindrat er, så att ni inte längre lyder sanningen?”
Till den däremot som ser sin svaghet och tvivlar på att han kan bli bevarad och en gång lyckligt nå målet, säger Skriften: ”Han skall ock styrka er (göra er ståndaktiga) ända till slutet” (1 Kor 1:8). Jesus presenteras som ”Han som förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande” (Judas v 24).
Så käre läsare, ta inte fel medicin från bibelboken! De allvarliga varningsorden är för ljumma och ytliga bekännare. De härliga löftena gäller dem som känner sin svaghet och sitt beroende av Guds nåd. Och även om du skulle vara i den situationen att du känner dig fördömd för att du på viktiga punkter har svikit din Gud och Frälsare, så finns det ännu hopp. Även om du känner dig som en avfälling, så glöm inte att Gud själv genom profeten säger: ”Vänd om ni avfälliga barn. Jag skall bota er från er otrohet” (Jer 3:22). Gud är trofast även om vi varit trolösa.
Så kommer vi då till den verkligt stora frågan.
Kan en uppriktig troende vara helt säker på sin eviga och slutliga frälsning?
Eller har han hela tiden faran av ett avfall hängande över sitt huvud? Som svar vill jag använda en bild som jag fick från en känd bibellärare för många år sedan. Frälsningen kan ses i tre etapper. Vi kan tala om begynnelsefrälsning, fortsättningsfrälsning och slutfrälsning. Vi kan jämföra det hela med en sjöresa.
Begynnelsefrälsning är att gå ombord på skeppet. Det gör du genom omvändelse och tro på Jesus och hans frälsningsverk.
Fortsättningsfrälsning eller helgelse innebär att du underordnar dig de lagar och regler som gäller ombord på skeppet och blir bättre bekant med kaptenen. Du växer i kunskap och lydnad.
Slutfrälsningen blir en verklighet när skeppet en dag når målet och för dig till den himmelska hamnen.
Nu hör jag någon säga: Ja, men hur kan du vara så säker på att du skall nå fram till målet? Båten kan ju lida skeppsbrott! Nej, svarar jag frimodigt, den båt jag seglar med kan aldrig lida skeppsbrott. Jesu fullbordade försoningsverk och evangeliets många löften om nåd, kraft och beskydd är ett skepp som jag tryggt kan resa med. Ja men, säger en annan: Det må väl bli en besvärlig resa. Det blir säkert förfärliga stormar och oväder. Dessutom måste det väl bli en besvärlig träldomstillvaro att vara underordnad alla lagar och regler ombord på skeppet. Till det svarar jag: Ja, stormar får vi räkna med. Vi reser genom farofyllda farvatten. Men livet ombord är gott. Lagarna är beskyddande lagar. Guds bud är inte tunga. Jesus själv sa: ”Mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:30).
Ja väl, säger den tvivlande: Men tänk om någon av de resande faller överbord! Då når han ju inte fram till målet. Jag svarar: Kom ihåg att kaptenen har faderlig omsorg för alla som är på båten och att en stabil reling runt fartyget hindrar att någon kan falla i vattnet. Till slut kommer ännu en fråga från den osäkre: Allt detta hörs ju bra ut. Men resan är väl inte en non-stop-resa. Båten gör väl strandhugg på många lockande platser. Några passagerare kan väl då lockas att gå iland på något speciellt inbjudande ställe och stanna där. Framtida stormar och oväder kanske avskräcker dem från att fortsätta den farofyllda färden mot slutstationen. På detta kan jag bara svara, att detta måste ju vara både teoretiskt och praktiskt möjligt. Paulus skrev ju: ”Av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas övergivit mig.” Men det skulle ju vara ett väldigt dåligt val. När jag seglar med ett tryggt och säkert skepp, har allt jag behöver ombord och vet att jag snart, trots stormar och oväder, skall nå fram till ett underbart mål – varför skulle jag avbryta resan för en tillfällig njutning som denna världen lockar mig med?
Därför vågar vi säga följande:
Den troendes slutliga frälsning är säker, men dock inte helautomatisk.
En övertygad kalvinist sa en gång: ”Det sägs att vi förkunnar de heligas ståndaktighet.” Jag skulle nog hellre säga att vi förkunnar Frälsarens ståndaktighet. Detta uttalande visar, att debatten mellan kalvinister och icke kalvinister på detta område ibland kan bero på ömsesidiga missförstånd. Trots våra olika samfundsetiketter tror vi alla att vi till slut skall nå målet därför att Han som frälste oss också är mäktig att bevara oss hela vägen. Men om detta skulle ske helt automatiskt därför att vi en gång började på frälsningens väg, då förstår jag inte varför vi finner så många förmaningar i Guds ord, som exempelvis: ”Be oavbrutet! Låt Kristi Ord rikligt bo hos er! Låt ingen bedra er på något sätt! Lägg av allt som är till hinder!” Det är genom att ta dessa varningar och uppmaningar på allvar som vi får kraft att vandra vidare på Guds väg.
Väckelsepredikanten Frank Mangs menade absolut inte att ett avfall från kristen tro och kristet liv var en omöjlighet. För många år sedan hörde jag honom hålla en varmhjärtad och gripande predikan på Torpkonferensen, en predikan som riktade sig speciellt till avfällingar. En stor skara olyckliga människor, som kommit på villospår, sökte förbön och hjälp att förnya förbundet med Frälsaren den kvällen. Men i en av sina mest omtalade böcker, som hade titeln Han begynte om igen, skrev Mangs om den gudomlige krukmakaren som börjar om igen med det misslyckade lerkärlet, till dess att det blir så som han ville ha det gjort. Så konkluderar författaren: ”Att Gud till slut kommer att genomföra sitt program med dem som låter sig gripas av honom är uppenbart. Det säger Guds Ord: ”Han som har börjat ett gott verk i er skall ock fullborda det intill Jesu Kristi dag.”
Mangs trodde alltså att då Gud frälser en person så är det hans mening att frälsa honom för tid och evighet. Men han poängterade också att denna visshet gäller ”dem som låter sig gripas av Gud”. Så är det ju faktiskt hela vägen. För att hjälpa människor in på frälsningens väg ropade Petrus på Pingstdagen: ”Låt er frälsas från detta bortvända släkte!” Låt er frälsas! Det betyder att vi absolut inte kan frälsa oss själva. Det betyder också att frälsningen inte kan betraktas som följden av ett samarbete mellan oss och Gud. Det är Gud allena som frälser. Han utför verket. Men vi är inte robotar. Vi måste säga ”ja” till Hans vilja. Och det måste vi fortsätta med under hela vår fortsatta vandring. Gör du detta av ett uppriktigt hjärta har du ingenting att frukta. Din Frälsare skall då bevara dig tills du en dag jublande går in genom himlaporten. Med en viss risk att bli missförstådd kanske du till och med kan våga byta ut frågetecknet mot ett utropstecken i artikelrubriken. Vi kan inte som extrema kalvinister påstå att det är fullständigt omöjligt att en pånyttfödd person aldrig någonsin kan avfalla från tron och förlora livet i Gud. Men å andra sidan måste vi understryka att ett normalt kristusliv absolut inte innebär en ständig oro för att bli avfälling och därmed aldrig nå målet. Bibeln säger ju: ”Var glada i hoppet!” Och den talar om en ”obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning”. Här är det utan tvivel ”slutfrälsningen” som avses. Trots att vandringen mot målet inte är utan faror kan du sjunga med Lina Sandell:
Aldrig är jag utom fara,
Kan dock alltid säker vara;
Alltid någon nöd, men se:
Alltid ock en Frälsare!