Predikan av Michael Hafsahl
Jag ska dela med mig en vers ur Matteus evangelium. En märklig vers:
-Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig. (Matt 11:12)
I den norska bibeln heter det: ”Og mennesker som trenger sig inn med makt”.
Helt uppenbart så handlar inte denna vers om alla människor. Det finns människor som tackar nej till himmelriket, som inte vill ha något med himmelriket att göra. Det finns grupper som motarbetar himmelriket, och så finns det också, tyvärr, en stor grupp människor som aldrig har hört talas om himmelriket. Men det finns också sådana som Jesus talar om här; människor som stormar fram, som tränger sig in med makt, och som rycker det till sig. Det är en beskrivning som nästan tenderar till våldsamhet. Det är något i texten som säger mig att här är det kompromisslösa människor som stormar fram. Kosta vad det kosta vill, jag vill ha tag i himmelriket och dess hemligheter. Människor som använder all sin makt, varje fiber i kroppen, för att nå fram till himmelriket. och för att rycka det till sig. Och när man väl har fått tag, så släpper man det inte.
Aposteln Petrus skriver: ”Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd.” (2 Petr 1:5)
I den engelska bibeln heter det:
”For this very reason, lay every effort” varje ansträngning som är nödvändig för att nå fram till målet. Man kan inte sova sig vägen in i himmelriket. Det är något som fordrar insats från en själv.
I Lukas evangelium läser vi om en man som kommer och ställer sin fråga till Jesus:
-Någon frågade honom: ”Herre, är det bara få som blir frälsta?” Han sade till dem: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det. (Luk 13:23)
Varför kan man inte komma in? Man saknar kompromisslösheten, ivern, nitet, insatsviljan att tränga in och rycka till sig himmelriket med makt.
I Apostlagärningarna läser vi om Paulus och Barnabas:
-styrkte lärjungarna och uppmanade dem att förbli i tron. De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. (Apg 14:22)
Apostlarna var där för att styrka lärjungarna. Håll fast! Det kommer prövningar, men håll fast, för det finns något som är värt det. Det är sant att det kommer lidanden och svårigheter.
Vi som lever i den sista tiden, de sista dagarna, upplever att dagarna är onda. När vi ser på lagstiftningen i vår tid, så förstår vi att vi lever i onda dagar. Vi ser exempelvis lagen om homosexuellt äktenskap. Om vi läser i andra Timotierbrevet, står det:
-Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa… (2 Tim 3:1-3)
Listan bara fortsätter. Och den här listan som Paulus här nämner, är dagens tidningsrubriker. Det är vad man talar om i Dagens Eko varenda dag. Därför behövs det människor som är ivriga att bestorma himmelriket, människor som är kompromisslösa och villiga att satsa allt för att nå fram till målet.
Det fanns en tid då man med upplyft huvud kunde säga att man kom från våra länder från Norge eller Sverige. Då församlingar och missionsförbund sände ut missionärer till jordens alla hörn, till fjärran länder. När man i landsbygder och städer byggde missionshus och gudstjänstlokaler. Man gjorde insatser för mission. Man kanske inte hade den rikedom vi har i vår tid, men man gjorde insatser för att sprida ut evangelium. Och Gud gav väckelse. Vilka väckelser som har gått över våra länder! Idag är vi åter föregångsländer. Men vi är föregångsländer för synd, omoral och förfall. Vi läser Jesu ord i Matteus 11:
-Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida, Ve dig Kapernaum! För om de kraftgärningar som utförts i dig hade utförts i Sodom, hade det stått ännu idag. (Matt 11)
Eller, för att vrida litet på det: Ve dig Stockholm, Ve dig Oslo! För om den väckelse som gått över dig hade gått fram i Sodom, hade det stått ännu idag.
Människor stormar fram och rycker himmelriket till sig, heter det i texten. Och den största tragedin är att det blir allt fler som håller sig passiva, som saknar insatsviljan, kompromisslösheten och ivern att komma fram och rycka till sig himlens rike.
Det kom en dag en ung rådsherre till Jesus, och han ställde frågan: Gode Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv? Vad ska jag göra för att komma in i himlens rike? Om den här mannen heter det att han gick bedrövad bort. Vi möter en Pilatus, som gång på gång nödgas erkänna: Jag finner ingen skuld hos denne man. Jag finner honom inte skyldig. Men när ropet från mängden hörs: Ger du denne fri, så är du inte kejsarens vän, då böjer han sig. Han tvår sina händer i ett försök att distansera sig från det som händer. Eller som Paulus skriver till Timoteus om Demas: Han som har övergett mig. Varför, Demas, varför övergav du Paulus? Jo, det var för att han fick kärlek till den här världen.
Det finns människor som inte sett eller förstått något om himmelriket. Ibland träffar man människor på gatan som har mycket starka åsikter om kristna, kristna församlingar och kristendom. Ofta är man besviken, sårad eller bitter. Kanske man har någon erfarenhet av Gud och Jesus, men så har man drivit bort, och lägger all skuld på Gud eller församlingen. Evangelium är tråkigt, mötena är tråkiga. Fikat efter är också tråkigt! Hade det varit litet fart på predikanten hade man kanske hållit ut, men han är också tråkig. Man har många erfarenheter av tråkiga predikanter och möten, som man gärna berättar om. Så kommer man med sina åsikter om församlingen. Den behöver bli mera up-to-date, mera anpassad till den tid vi lever i. Och så säger man att man föredrar en kväll framför TVn. Eller kanske går man på bio eller någon fotbollsmatch för litet verklighetsflykt. I dessa tillställningar jag nämnt är man publik och åskådare. Om man föredrar att vara publik, så har man aldrig fått något på ett väckelsemöte. Gud är inte en gud för publik, och det Guds församling erbjuder är inte verklighetsflykt eller underhållning. Vi har inga talare i världsklass, inga musiker och sångare som får dig att falla av stolen i beundran. Om du kommer till väckelsemöte för att få show och underhållning, så har du kommit fel och vi har misslyckats totalt, för vi har ingenting att underhålla med. Tack och lov, pris ske Gud!
Vi lever i en tid då man måste komma med något lättsmält för att lyckas. Något som är enkelt och inte fordrar något av människan. Med de kriterierna misslyckas vi totalt. För Gud kan inte konsumeras eller förbrukas. Du kan älska eller hata Gud. Du kan tillbedja eller förbanna, men du kan aldrig förbruka vår Herre. Evangelium är inte en karamell som du kan hålla i handen och välja att suga på eller kasta bort. Evangelium är en livboj som kastas ut till människan som upplever att jag sjunker ner i bottenlös dy och vet inte hur jag ska överleva. Evangelium är givet åt människor som inte har behov av underhållning, men av räddning från döden. Evangelium är Guds svar till människans förtvivlade rop när hon upplever att hon sjunker. Det finns ingen som kan komma mig till räddning. Det är kvicksand, jag sjunker! Då är evangelium där som en livboj som kastas ut.
Människor stormar fram och rycker himlen till sig. Det är berättelsen om mitt liv och mitt förhållande till evangelium. Synden drog nedåt, och jag upplevde att det fanns ingen möjlighet till räddning. Det enda hoppet var att ropa till Gud om räddning, Ty det finns inte något annat namn givet under himmelen genom vilket vi kan bli frälsta. Om ett väckelsemöte är något av det mest tråkiga du kan tänka dig i ditt liv, då har du inte förstått allvaret i din situation. Då har du inte förstått att du är en syndare på väg mot evig förtappelse. För om du hade förstått det, då hade du förstått att evangelium är ditt enda hopp om räddning.
David skriver i Psalm 18:
-Dödens band omgav mig, fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror föll över mig.
Och det här är egentligen beskrivningen för varenda människa innan hon kommer till ett möte med Gud. Men David hittar lösningen och vägen ut ur sin situation:
”I min nöd åkallade jag Herren, till min Gud ropade jag.”
Och så kommer den underbara beskrivningen av en Gud som hör, en Gud som handlar, en Gud som svarar:
”Han sänkte himlen och for ner.”
Och så heter det från vers 17:
-Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig.
Pris ske Gud! I norska bibeln står det ”Han frälste mig.”
Detta är mitt vittnesbörd. Då allting var hopplöst, då böjde han sig ner och grep tag i mig och lyfte mig upp och satte mina fötter på klippan. Många gånger har jag fröjdats över vad Paulus skriver i Efesierbrevet att vi är utvalda i Kristus förrän världens grund var lagd. När jag har tänkt på detta bibelord, har jag sett framför mig hur i den förgångna evigheten, där den treenige guden befinner sig, och ser framåt i tidsåldrarna att det kommer en dag 1974, då Michael ska födas. Om inte en försoning vinns, så kommer han att växa upp utan hopp och utan Gud i världen. Men så finns Sonen där, pris ske Gud, och han säger: jag är villig att lägga av min härlighet, jag är villig att stiga ner till jorden och dö på ett kors, för att Michael ska kunna växa upp till ett hopp om frälsning. Och när han ropar i förtvivlan om räddning, så är jag där med min nåd för att lyfta honom upp. Halleluja!
De som stormar fram, rycker himmelriket till sig. Pris ske Gud! Om du upplever att du håller på att sjunka, så ropa, så kommer Herren att svara. Han kommer att ta tag i dig, lyfta dig upp och sätta dina fötter på klippan.