fbpx

– Men säg namnet Jesus Kristus

Vittnesbörd av Bruno Gabrielsson, Arnemark

Att äga mycket av vad världen har att bjuda på, från fasta egendomar till allt annat som räknas till kapitalvaror; ja, ha allt och det i överflöd – vilken lycka, vilken ynnest. Vilken fulländning av livets mening. Då, i denna hets, behövdes ingen eftertanke kring hur allt detta förvärvades. Att begärelsetörst var den drivande kraften i allt anskaffande, dithän kom inte någon tanke för den ‘lyckliggjorde’ som trodde på att allt detta var uppfyllelsen av stunden på jorden.

Att kunna se detta i sanning gick inte, på det spåret kunde inte någon tanke komma. Allt förvärvande gick så till att då det nyss förvärvade landade hos ägaren hade redan en ny begärelse efter ännu något annat fötts. Med enkla ord kan det beskrivas att man inte såg så länge på det nyss förvärvade eftersom tanken på att äga ytterligare något mer, delvist dolde glädjen till det nya. Man såg inte allt man hade utan hela tiden riktades blicken och begäret till det man inte hade. Ja, en ‘kakafoni’ utan like och sans.

Alla dessa lockelser var ett ständigt samtalsämne människor emellan och det fördes på tal att vissa i bekantskapskretsen till och med övergav det som skulle vara det käraste, nämligen sina familjer, men så långt kommer det inte att gå och drabba oss två som nu jobbat tillsammans i så många år. Nej, vi kommer nog på museum med de våra som unikum kring den sköra familjeförankringen. Så kunde samtalen gå i tron att vi – du och jag stabila – inte kunde besmittas på nämnda sätt.

En annan arbetskamrat var mindre benägen att tala om att man kunde köpa sig till något som egentligen hade något större livsvärde – han var troende, kristen. Han lockade och pockade med stor envishet att man skulle vandra en annan väg i Kristus Jesus. Denna undervisning kunde ibland bli lång och om det passade, även under arbetstid, men för mig som då varande ateist blev det allt för mycket av den varan och vid ett sådant tillfälle bad jag att vi kunde prata om något annat, jag har nu hört nog om detta.

Efter några minuters tystnad kom svaret:
– Vi kan avsluta här, men nog vore det roligt för mig om du kunde uttala Herrens namn, Jesus Kristus.
– Nog kan jag väl det, verkar ju enkelt att säga.
– Men så bra, säg då namnet så jag får höra det från din mun, säg det nu.
– Nej, jag säger det inte.
– Men varför?
– Varför ska jag nämna det namnet bara rakt ut i luften – det tjänar väl inget till?
Efter ytterligare påtryckningar kom åter en tystnad och så med lite otålighet i rösten sa min arbetskamrat:
– Jag vet varför du vägrar säga vår Frälsares namn. Det är för att du har makter och krafter inom dig som förbjuder dig att säga namnet – för dessa makter fruktar och är dödligt rädda för din och min Frälsare.
Vidare sa han:
– Det kommer en dag, alla människor kommer dithän, då de inte från människor kan få den hjälp de så innerligt behöver. Lova mig det, ta detta till hjälp den dagen.
Mitt svar blev:
– Dit kommer jag nog inte.
Trots meningsskiljaktigheterna var vi och förblev vänner, ingen tvekan om detta.

Några år gick och så var jag då där i det som inte skulle drabba mig.

Jag hade bedårats av en kvinna och på den vägen lämnat familj med hustru och barn. Försvaret till detta var lika grymt som den katastrofala gärningen, och kunde väl låta hur urskuldande som helst i all sin förljugenhet. ”Vi passade inte för varandra, vi hade skilda intressen”, och så vidare. Att istället skylla på sig själv i det att få något som man inte hade – den tanken var då fjärran ifrån, samt den att familjen hade blivit en ”sak” som allt annat, som kunde bytas bort mot något bättre. O, svindlande dåraktiga tanke!

Nya förhållandet ledde till kyrkogång och till och med till bibelläsning och studier, och så småningom infann sig en smygande tanke; hade jag själv ljugit i begärelseivern? Jag hade börjat påverkas av den Heliga Skrift som i sig är sanning och som dessutom avslöjar det som är förljuget. Så småningom gick det inte att gömma sig i falskheten – utan – det är jag själv som skriver detta som står för vad som osanning är.

Grymma tanke, den tämligen i egna ögon oförvitlige hade ljugit sig fram för att tillfredsställa begärelsedriften. Så var det, och allt eftersom veckor och månader gick växte denna mycket obekväma sanning fram, klarare och klarare. O vilken känsla av skuld som vällde fram som en allt starkare höstovädersflod med högre och högre flöde. Hela tillvaron förändrades med svårskingrade tankar och tunga steg. Men att det förhöll sig så som nu beskrivits, bromsades av egen stolthet och egoism, och någon bekännelse kom inte över mina läppar.

Sömnen svek natt efter natt. Veckor och månader gick med en till tre timmars snurrande på viloplatsen. Den hyfsat goda fysiken hjälpte mig till en uthållig kamp i synd och ångest, men till sist var det riktigt stopp. Jag visste då jag lagt mig att trots väldig trötthet infann sig ingen sömn, så nu återstod endast läkaringripande för situationen. Hjälpen är nu ett absolut måste men inte heller med den tanken gick det att komma till ro och somna. Under våndorna denna sena kväll kom ett minne fram; arbetskamratens hälsning om vem som skulle hjälpa.

Trodde absolut inte på instruktionen jag fått, men det fanns inget annat val. Detta var nu det halmstrå som var tillgängligt. Förberedde mig så att ingen skulle märka av vad jag höll på med. Jag låg på rygg med händerna knäppta över bröstet väl dolda av täcket. Min tanke var nu kring namnet – skulle jag be om hjälp först eller någon annan ramsa som skulle vara bra? Jag visste inte hur, men så kom det då över mina läppar, namnet Jesus, och där och då försvann jag utan att ens hinna säga ordet ”hjälp”. Namnet Jesus Kristus ur ateistens mun, och nästa minne kom cirka sju timmar senare efter en hel natts förunderligt ljuv sömn. Varför jag sovit så gott var inget problem att utröna, för kropp och knäppta händer var i samma läge som när undret skedde. Jag hade inte rört mig på hela natten, utan var fullt utvilad och absolut övertygad om att denne Jesus Kristus ville jag härefter vara nära. Utan att ha sagt mitt ärende så visste han, Herren, att det var just sömnen jag behövde.

Så överrumplande, så övernaturligt, och kom mig nog inte ens för att tacka. Men sedan och nu: -Jesus Kristus av hela mitt hjärta, stort outsägligt tack!

Enstaka dagar härefter – vaknade på natten – mörkt ute men i huset var det ljust, ett underligt ljus utan att någon lampa var tänd och ett vitt kors blev minnesbilden av detta oförklarliga. Det vita spröjskorset i köksfönstret etsade sig fast i minnet, en fin påminnelse om vad som förevarit.

Om man nu vill vrida och vända på det som skedde är dock en sak absolut säker: jag kunde inte ha fått ett sådant avgörande i mitt liv av någon som var död, utan bara av den sannerligen uppståndne Jesus Kristus, konungarnas Konung och herrarnas Herre. Och i övrigt, om jag nu skulle hamna i samma hjälpbehov någon gång där det handlar om syndaskuld som pinar, så skulle ingen människa behöva anropas för min hjälp.

Och visst stämmer det att min arbetskamrat hade alldeles rätt om vad som låste min tunga för att uttala Frälsarens namn; makter och krafter som fruktade för att namnet över alla namn skulle få komma från en syndatyngd människas mun. Tilltänkt medicinering med sovpiller eller annan psykofarmaka kunde också uteslutas.

O, vilken underbar dubbel nåd, syndabeskrivningen i äktenskapsbrott och sin blodsutgjutna gärning och offer av sig själv till förlåtelse av sådan syndare.

Efter det skedda är det väl inte märkligt att vilja leva nära en sådan Mästare och Herre genom att flitigt umgås med evangelierna i den heliga Skrift, för där kommer hans vilja och Ord in i den trängtande.

Om någon undrar hur det senare utvecklade sig så var det så att jag genom samme nådeherres vägvisning fick komma hem till den lilla kära familjen. Denna väg blev inte nämnd av församlingsfolk utan av en person som resolut ingrep när denne förstått situationen till det skedda och sade: Du ska hem.

Den som läser detta har nu fått en kortfattad beskrivning om hur det gick för en syndatyngd människa som för första gången tog Jesu Kristi namn på läpparna.

Gråtböneropen från övergivna fick sitt svar:
– Snälla, snälla pappa, kom hem. Att bli den rikaste av att äga det tämligen nödtorftiga, för hur livet nu gestaltar sig för mänskligheten, vilken seger och budskap för den som undrar över ‘vägen’ som står öppen för envar i bönen från hjärtat: Jesus Kristus, hjälp.