Predikan av Arne Imsen från 1997
Det är en märklig text jag har, och märkliga frågor jag skulle vilja ställa.
Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse av naturliga orsaker blivit så oerhört aktuellt. Det är som om dagshändelserna talar sitt mäktiga språk om tidens slutfaser. Och det i en värld där skeendet utvecklar sig med en nästan matematisk precision emot det som vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått. Vi har inte haft förutsättningar att förstå det, men idag klarnar det och det är helt uppenbart att vi i mycket stor utsträckning har missförstått budskapet om Jesu tillkommelse därför att det har kommit att handla om en slags teknisk, teologisk och eskatologisk problematik.
Det finns något som kallas för den eskatologiska paradoxen. Det gör att människor blir upptagna av skenbara motsägelser så till den grad att de inte har upptäckt storheten i det Gud gör och håller på med. De har fixerat negativt, och till och med har det hänt att man har dragit fram exempel på människor som har tagit det här så bokstavligt så de har menat att de praktiskt bör demonstrera sin vilja att möta Jesus. Grupper har klätt sig i vitt och gått ut på bergstopparna, där de har stått och viftat med sina armar och lovat Gud, och väntat på Herren Jesus Kristus. Detta har man lyft fram som avskräckande exempel. Man brukar dessutom talat om de gamla predikanterna som åkte omkring med sina planscher. De ritade och berättade ifrån skapelsen om de sju tidshushållningarna, nådesepokerna i den heliga historien, om vad som hände, hur de började och hur de avslutades, ända fram till den sista tiden i den här oerhörda och dramatiska historien. Det här har förlöjligats, och man har sagt att det var så förskräckligt att åka omkring med planscher och tala om att Jesus kommer 1914, och en del att han kommer 1918, och flera andra årtal då Jesus skulle komma. Det här har ansetts vara någonting alldeles förfärligt, men kära syskon, det spelar väl ingen roll? Att människor kan ta miste på en och annan bibelvers och tolka in något i sin egen längtan eller sin egen version av en bibelvers, det är inget konstigt. Kritiken har varit massiv då det handlar om Jesu tillkommelse och man har varit mån om att ge en avskräckande bild – man ser att människor blir fanatiska.
Men vad sker om människor får en felaktig uppfattning om dopet? Om de istället för att låta döpa sig som bibeln säger börjar begjuta sina barn? Det är väl en mycket värre och allvarligare sak? Det är andra ting som helt uppenbart är fruktansvärt, som när man exempelvis lär att sakramenten ska leda in i Guds församling, och att man genom sakramenten får evigt liv. Det är långt allvarligare. Om Jesus inte kom det eller det årtalet så är ju problemet ur världen, då är det färdigt. Men barnbegjutningen fortsätter i generation efter generation. Vad innebär det att exempelvis generationer av unga människor släpas fram till nattvardsbordet? Och vad är nattvardsbordet i det här sammanhanget annat än onda andars bord? Jag tror inte vi riktigt fattar hur vidrig exempelvis förkunnelsen har varit då man hela tiden försökt att psyka ner de här enkla människorna som väntar på Jesus, “nu har du tagit fel, nu ser vi resultatet av att du gripits av den fanatiska känslan att Jesus kommer”. Ska jag berätta en sak för er? Så här ligger det till:
Jesus kom igår. Jesus kom idag. Jesus kommer imorgon!
Vad är det jag talar om? Jo, jag talar om hoppet, och om hoppets fullbordan. Hoppet är så levande att man har en alldeles bestämd känsla av att man är alldeles i närheten av hans tillkommelse. Då man är fylld av Anden sprängs alla timliga gränser och man upplever evigheten på ett så påtagligt sätt att en dag blir som tusen år. Jag säger det här en gång till. I tre betydelser kan vi läsa om Jesus. Han kom igår. Han kommer idag. Han kommer imorgon. Vet du varför? Jesus Kristus är densamme igår, idag så ock i evighet. Ja men hur vill du då förklara att han kom igår? Det kan Paulus och apostlarna hjälpa mig med. Är det någon av er som kan tala om för mig var aposteln Petrus är någonstans? Är det någon som kan tala om för mig var aposteln Paulus är? De är hos Herren för Herren har hämtat dem. Hör du det? Paulus längtade efter att få följa med. Han trodde att Jesus skulle hämta honom. Han talade om att avklädas och överklädas. Han hoppades att han skulle få lyftas upp Herren till mötes, i sin egen generation. Men så gick det inte till. Men Herren hämtade honom och nu finns han bland de avsomnade. Inte bland de döda. Herren har hämtat honom. Han är bland de avsomnade som nu vilar fram till uppståndelsens morgon då Herren hämtar hela sin församling. Herren har under hela den här tiden hämtat sina heliga. Ingen av dem har dött, för döden har ingen makt över dem. De har avsomnat. Bibeln säger det klart och tydligt: De har hämtats. Den ena då och den andra då, och så har de tagits hem. Vem är det som har hämtat dem? Det är Herren Jesus Kristus. Och hos honom har det funnits en längtan som han har gemensamt med sina egna lärjungar. En längtan som är så förunderligt stark, så att den bryter igenom allt annat. “Jag vill att där jag är, där skolen I ock vara.”
Herren kom. Herren kommer. Han kom igår. Han hämtade hem Paulus som längtade hem till Jesus. Han längtade så att han icke önskade någonting annat än att få gå till honom. Men han funderade om det möjligen trots allt var bättre för församlingen att han stannade kvar. Han kände sig så nära himlen, bara ett steg så var han innanför förlåten. Men det fanns ett enda motiv för honom att stanna kvar och det var för syskonens skull. De behövde honom. Då ville han stanna kvar hos dem. Detta är ju så utomordentligt och enastående så det är en fullständig omöjlighet för en opånyttfödd människa med ett oomskuret hjärta att fatta och begripa det här. Vad kan vi säga om Paulus? Han levde i tillkommelsen. Han visste att Jesus kom och att han kommer igen på det ena eller det andra sättet. Han såg fram emot dagen fast han hoppades att det skulle ske utan att han behövde avkläda sig den jordiska kroppen, utan bli överklädd och iklädd; ryckas upp i luften Herren till mötes. Men han visste att hur det än blir så kommer Jesus och hämtar honom. Detta levde han i, och han kallade det för ”det levande hoppet”. Framtidshoppet! Han till sina syskon, ”mina vänner, om vi i Herren Jesus Kristus har haft vårt hopp och därav intet bliver, då är vi de mest ömkansvärda av alla människor”. Hör argumenteringen. Det blir någonting till slut. Något storslaget och enastående. Något ojämförbart och ursprungligt. Om vi i Jesus Kristus har haft vårt hopp och därav intet bliver, ja då är vi de mest ömkansvärda av alla människor. Men nu vet vi: Jesus Kristus har uppstått från de döda! Alltså är vi de lyckligaste av alla människor. Är detta sanning, då har vi evigt liv! Antingen vi är här eller där, antingen vi lever eller dör så hör vi Herren till.
Paulus utvecklar det här på många ställen och på många sätt. Det finns liksom ingen måtta på hans lycka. Så fort han börjar tala om Jesus så fylls han av glädje. Det får sådana oerhörda dimensioner att det närvarande tonas bort så till den milda drag att man upptäcker att man med hans förkunnelse lyfts upp till det plan där han rörde sig. Han var redan i himmelen.
Det påstås att det strax innanför den norska gränsen vid ett tillfälle var två olika tältmöten. I det ena tältet så ropades det: Han är här, han är underbart när! I det andra tältet sjöngs det på sitt sätt: Han är icke här, han är icke här! De ville aktualisera ropet som nådde dem. Han är inte här. Han är uppstånden. Det blev så dramatiskt när man i ena tältet sjöng ”han är icke här”, och i det andra, ”han är här”, och så var det sant båda delarna. En sak är säker, han är inte i graven, han har lämnat den. Han har gått ut ur graven i triumf. Söker du honom bland de döda, då finner du honom inte. Död religion, död tradition. Söker du honom på fel plats, finner du honom inte.
Sök honom där han är. Var är han någonstans? Han är hos sina lärjungar, där finns han. Där två eller tre är församlade i hans namn, där finns han. Tacka Jesus, prisa Jesus, lova Jesus, upphöj honom för han som var, han är och förbliver densamme intill evig tid och han går omkring bland de sju gyllene ljusstakarna, därför att han vill utföra sitt uppdrag att befria och rena och lyfta sin församling in i sitt gudomliga ämbete. Det är så underbart att se hur Gud samordnar det hela.
Det är sant att det är många som har blivit hämtade av Jesus redan. Apostlarna, den urkristna församlingen, alla de heliga rakt igenom hela historien fram till vår egen tid. Var är T. B. Barrat någonstans? Var är de? De är hos Herren. Vad gör de där? De väntar, bidar. Vad väntar de på? På oss, att vi ska förenas och tillsammans gå för att möta Jesus. Jesus hämtade dem när tiden var inne. Det var inget misstag. Han hämtade dem när tiden var inne och de upplevde att tiden var väldigt kort. Därför var det absolut nödvändigt, menade Paulus, att man måste köpa tiden. Tiden ska tillägnas den som betalar priset, för det man köper det äger man; det har man rätt att disponera. Rätt att använda tiden.
Kan vi göra något bättre än att använda den korta tid som vi har till att tjäna Jesus? Finns det något större? Betala priset innebär att man inte kanske kan tillägna sig det som världen betraktar som en absolut nödvändighet för sin lycka, för sin förströelse och det världen tycker är meningsfullt. Så kommer det enkla människor som betalar tiden, köper den, och fyller den på ett sådant dåraktigt sätt så att människor undrar om de inte är riktigt kloka. Man kan fråga sig, vad är det som har hänt med dem? Det är helt otroligt när en människa blir gripen av den verklighet som bibeln talar om.
Där din skatt är kommer ditt hjärta att vara. Det är det som finns i hjärtat man koncentrerar sig på. Det är det man talar om, sjunger om och lever för. Det flödar fram och pulserar hela tiden. Har man skatten i himlen är det helt uppenbart att hjärtat kommer att sjunga och tala om och berätta om himmelen. Och hur skulle man kunna göra det på annat sätt än att den helige Ande får uppenbara för oss vad som har blivit oss skänkt av Gud? Jag kan inte framställa det här för dig så att du får uppleva den stora lycka det är att få vara medveten om barnaskapet hos Gud och medborgarskap i himlen. Det måste den helige Ande uppenbara för ditt hjärta.
Här är ingenting förutsägbart utan det är hemlighetsfullt och outgrundligt, men vi upplever denna Jesusnärvaro, och vad är större än att få se Jesus med trons ögon? Det finns inget större. Jag kan försäkra dig att hela livet är förändrat. Man sjöng förr “se, se, se och lev”. Man sjöng och skrattade, sjöng och jublade. Man sjöng och försmäktade. Det var inte bara toner och ord. Det var utstrålning utav en himmelsk lycka. ”Se, se, se och lev. En blick på den korsfäste giver dig liv.” Människor såg med trons ögon och blev helade, såg med trons ögon och blev frälsta och döpta i den helige Ande. Man såg med trons ögon och befriades från missmod, komplex och alltsammans som är så typiska kännetecken för människorna i tiden.
Se på Jesus. Han är här. Han som var, som är och förbliver densamme intill evig tid. När det levande hoppet har blivit en verklighet för oss, då är det aldrig långt till hans tillkommelse. Han kommer snart. Så hämtar han den ena och den andra hem för att de ska få vila efter slutfört arbete. Arbetsdagen är slut och de går hem och väntar på uppståndelsens morgon, då den stridande och vilande församlingen ska förenas och gå för att möta sin förlossare. Är du glad för att du är frälst? Kan du tacka honom? Du är återlöst. Du är fri från all fördömelse och insatt i Guds förunderliga värld.
Johannes var isolerad i en fängelsehåla på ön Patmos. Tänk efter vad som hände där. Finns det någon överhuvudtaget som, på det sätt som han gjorde, har beskrivit evighetens realiteter och himlens verkligheter? Han beskrev inte bara himlens härlighet. Han beskrev också jordens vedervärdigheter. Med sin profetiska skärpa skriver han om det stora Babylon med all sin prakt och härlighet. En sådan skönhet. Jag skulle vilja addera ihop allt det mänskligheten har lyckats åstadkomma inom alla områden; musiken, konsten, arkitekturen – och beskriva vad man har uträttat avseende politik och ekonomi, sociala system osv. Beskriva deras utomordentliga hantverk, deras dräkter, kläder. Jag kan försäkra dig att det är knappast någon utav oss som har skådat maken i tid, slutprodukten av allt det människan har lyckats åstadkomma under hela sin historia. Det är väldiga saker. Tempel, orkestrar, hantverk. Det finns ingen möjlighet att beskriva det. Men, när himlen öppnas, då blir Babylon en bakgård. En sopa i tiden.
Helt plötsligt ser man att mitt i all prakt är det också demoner och djävlar. Blodströmmar, hat, förföljelse. I ljuset från himlen blir Babylon en bakgård av mänsklighetens värsta och farligaste makter och fiender. Johannes sitter där isolerad på ön, och så blickar han uppåt. Vad är det han får se? Stenarna, med hans eget namn. Han var inte där ännu, och ändå var han där. Hans namn är inristat. Brödernas namn syns där. Mannen som satt där ute på Patmos, han var inte i Babylon. Han var i himmelen. Ser du, där är hans namn. Johannes. Vi skulle kunna utveckla det här vidare. Skaran som skulle befolka himmelen var inte där ännu. Men allt var väl förberett. Grunden, portarna, den förunderliga muren, varje detalj talar om fullständig identifikation. Johannes var ett med allt det han såg. Det motsvarade på ett helt förunderligt sätt hans egen längtan och behov.
Det babyloniska herraväldet utövar sitt förfärliga inflytande, som vill dra, locka och fresta oss. Jag frågar dig, har du sett den himmelska realiteten, och är du nu medveten om att ditt namn är inristat där? Du ska dit. Och vet du, vad som är huvudtonen, den riktigt bärande tonen i apostelns budskap? Vet du vad det är? Läs sändebreven, och läs sedan kapitel efter kapitel, så är det en underton som bryter igenom med kraft ju närmare slutet man kommer. Det är det här: Se jag kommer snart och har din lön med mig! Se jag kommer snart! Babylon går under och Patmos försvinner men vårt eviga hem förbliver. Där är vi inskrivna och där är vi väntade. Staden står färdig. Boningen är iordningställd. Snart ska vi gå dit och möta honom.
Det står om Johannes, icke som ett vittnesbörd om hans död, men som en proklamation att han lever och ska leva i evigheters evighet tillsammans med Lammet. Det är inte en dödförklaring. Det var ett upprop till uppståndelse. Snart skulle han och alla de övriga apostlarna och därmed hela Jesu församling samlas i den himmelska katedralen. Johannes kände Patmos, dess demoner och makter. Han såg fasansfulla krafter operera i tidens Babylon, vilseledande och förföriskt. Han såg antikrists välde byggas upp och mänskligheten böja knä, men det var inte slutet. Han såg längre; staden, portarna, muren. Grunden. Sist och slutligen skulle han vara hos Jesus, tillsammans med alla de övriga apostlarna. Syskon, får jag se på er allesammans. Är ditt namn skrivet där? Är det inristat där? Är det dit du ska?
Avslutningsvis vill jag läsa en enorm text ur 2 Petrus brev, en förunderlig text typisk för en visionär som har varit tillsammans med Jesus:
Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka eder. Ty jag vet att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig (2 Pet 1:13-14).
Petrus skriver att det dröjer inte länge förrän Jesus kommer och hämtar honom. Hans tillkommelse är nära. Oberoende av när det inträffar så kommer Jesus snart. Han kommer och hämtar mig och dig. Vi lämnar kroppshyddan och går för att möta vår Frälsare. Det är sanningen, livets egna lagar och hoppets utomordentliga verklighet. Och så går vi lite längre ner i den här texten där aposteln talar om tillkommelsen på ett annat sätt.
Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan (v 19).
“Så mycket fastare står nu …” När? Nu. Hur kan man säga så på det sättet? Petrus hade varit på Förklaringsberget med Jesus. Där hade himmelen rämnat och helt plötsligt blev det bibelstudium uppe på berget om Jesu förestående bortgång, hans exodus – uttåg, det stora uttåget. I historien har vi det lilla uttåget då Mose tågade ut med sitt folk ur Egypten. Men nu skulle Jesus tåga ut ur världen och in i evigheten. Proklamera seger för de som väntade och bidade. Där på Förklaringsberget hade de bibelstudium. Det var Mose, lagens representant, Elia, profeternas representant, och så var det Jesus. Där fanns också tre representanter för församlingen, stödjepelarna; det var Petrus, Jakob och Johannes.
Jag blir alltid så rörd när jag ser och förnimmer det här förunderliga samtalet som äger rum där uppe på Förklaringsberget, då Jesus räckte den ena handen mot Gamla testamentet och den andra mot Nya testamentets representanter, och förenar dem i sin egen kropp. Förenar det heliga, det gamla förbundet och nya förbundet. Där står han, binder dem ihop till en enhet. Så förenas de till ett Guds folk. Ett egendomsfolk. Den upplevelsen var överväldigande. Det kunde ju finnas anledning att tala om att de här tre stödjepelarna somnade på berget, men det är inte tid för det nu. Nu talar man inte om jordens vidrigheter och vedervärdigheter. Nu talar man om evigheten. Nu ligger sömnaktigheten bakom. Bristen är slut, allt får sin upplösning, förklaring och sin förunderliga manifestation i Jesu egen kropp som förenar dem till ett Guds folk.
Lärjungarna blir självklart tagna. De blir nästan mållösa. Petrus visste inte vad han skulle ta sig till med. Han deklarerar att “här är gott att vara, låt oss göra tre hyddor”. Låsa in denna gudomliga härlighet i människobostäder eller tempel. Men då Jesus hade fört dem ner från berget och mött behoven där nedanför, så började himmelen att tala in i Petrus hjärta. Och vad är det som blir så levande för honom? En karismatisk upplevelse av det mäktigaste slaget ledde fram till att det profetiska ordet blev fastare. Jag ifrågasätter alla karismatiska upplevelser som inte har som konsekvens att det profetiska ordet blir levande, fastare; att man börjar se ljus i tidsåldern och orientera sig i rätt riktning, därför att man blir allt mer medveten om hans tillkommelse.
Varje karismatisk upplevelse som är äkta, den talar inte om att få det bra på jorden. Den talar om hans tillkommelse, om vad profetord har sagt. Om det som är aktuellt. Det är fastare nu, sedan vi mötte Jesus. Det är levande nu, sedan det här blev en verklighet. Det håller. Det Mose sa om Jesus, det håller. Det profeten Elia ropade ut om Jesus, det håller. Det Jesus själv sa till oss, det håller. Sist och slutligen, det profetiska ordet, det är fast, det är säkert. Han kommer snart. Tror du det så säg Amen. Tacka honom, för det är på det här sättet vi kan möta honom. Genom hans egen uppenbarelse. Vi pratar inte om profetior och drömmer inte. Vi ser med trons öga ett hem, ett land, en stad. Ett rike, en konung. Ett hem. Vi vill dit, ty han har bestämt att där han är, där ska ock vi vara. Och allt folket sade amen!