Midnattsropet

Appell av Paulus Eliasson

Vi har talat en hel del om Jesu tillkommelse. I sitt första brevs fjärde kapitel talar Petrus om den tid som är kvar. Han manar oss att vi:

- …den tid som är kvar inte längre lever efter människors begär utan efter Guds vilja. (v. 2)

Och längre fram:

-Slutet på allting är nära (v. 7)

Slutet. Det låter så negativt. Nu tar det slut snart. Nu är det ingenting kvar. Men detta ord på grekiska, telos, betyder egentligen ”målet”. Målet är nära. Målet som vi ser fram emot. Det är alltså inte bara slutet; som om vi ska över ett stup, och så är det färdigt. Det är ett mål som vi ser fram emot. Slutet på allting är nära. I en sådan situation kan man tänka sig att vi drabbas av panik. Vi skulle förlora besinningen. Nu är slutet så nära, så vi blir nästan desperata. Men då säger Petrus så här:

Vittnesbörd av Olle Granberg

Jag var inte ute och dansade, utan var med i församlingen redan i min ungdom, för pappa och mamma var frälsta. När jag var nio år hade jag länge tjatat om att få bli döpt. -Jaha, du har varit hos pingstvännerna och badat, sa kompisarna när jag kom till skolan. Tiden gick. Pappa var sångledare i församlingen. Vi åkte ut busslaster och sjöng och spelade. Men jag hade liksom halkat in därför att mina föräldrar var troende. Jag kunde inte säga något datum när jag blev frälst, så djävulen lyckades manipulera mig på det sättet. Du är inte frälst! Jag kom bort ifrån Gud i 25 år. Jag jobbade på frihamnen i Stockholm. Gud kallade mig, men jag förstod inte det, blev deprimerad och sorgsen, jag tänkte nästan ta livet av mig. Jag undrade vad som fattades. Jag jobbade med maskiner och tänkte arrangera en olycka.

Vittnesbörd av Laila Sundström

Mats blev frälst före mig, och jag tyckte det var litet jobbigt. Hans mor var troende, men mina föräldrar var det inte. Så när han kom hem från ett möte och sa att han hade blivit frälst, så tyckte jag att han hade blivit litet konstig. Jag var inte van vid det, även om jag hade gått i söndagsskolan. Men Mats hade nu tagit emot Jesus. Några bekanta kom och hälsade på, och vi följde med dem till Västerås på ett möte, och deras barn tog hand om våra två små barn under mötet. Han som ledde mötet sa till mig att jag kunde stanna kvar ute i vestibulen under mötet om jag ville, för det skulle vara bönemöte. ”Och vi kanske talar i tungor”, sa han. Det där med att tala i tungor tyckte jag var litet konstigt, men jag var nyfiken, så jag tänkte att jag skulle nog följa med in och se vad som försiggick! Jag satt och skruvade på mig och tyckte det var jobbigt. Men så började jag lyssna på honom som predikade och de andra som vittnade. De sjöng, och då gick de också och ”fiskade” i bänkarna. Jag blev mer och mer gripen, och jag längtade mer och mer. Budskapet tog tag i mig så oerhört, och jag tänkte: - Om den här mannen som predikat kommer först till mig, då vet jag att Jesus finns! Han ska inte gå till någon annan i någon av bänkarna, utan han ska komma just till mig! Jag höll koll på det där. Och han kom till mig!

Vittnesbörd av Mats Sundström

Jag har ett vittnesbörd, men också en bibelvers jag vill läsa och det är från Johannes evangelium kapitel 14:

- Jesus sa till honom (Tomas): ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Det var år 1966 och jag kom till Stockholm och jobbade som byggnadsarbetare. Jag hade familj – fru och så småningom fem barn. Min mor skrev i brev till mig: ”Gå på några möten!” Så hände det att jag vid ett tillfälle råkade falla och vricka foten, och funderade vad jag nu skulle göra då jag blivit sjukskriven. Jag tänkte som så att man ska ju hedra sin fader och sin moder, så jag beslutade mig för att gå på ett väckelsemöte. Mamma skrev och berättade att det fanns Maranatamöten i en gammal danslokal som hette ”Britt-Marie”, så dit gick jag en kväll. Halleluja!

Vittnesbörd av Sonja Granberg

Jag ska berätta litet om hur det gick till när jag blev frälst. Det kanske finns många som är som jag. Min mamma blev frälst när det gick väckelse i trakten. Jag kommer från en ort utanför Luleå. Och mina föräldrar sa att de barn dom fick, skulle missionen ha. Jag älskade att gå i söndagsskolan och vara med, även stå på knä och bedja. När jag var sju år blev jag opererad för hjärtfel. Men jag hade min barnatro, och den har burit mig igenom allt. Sedan kom jag upp i tonåren, som är en period då fienden gärna vill attackera ungdomen. Jag hade en Jesustavla på väggen i mitt rum. Då var det en röst som sa inom mig: Inte kan du ha den där tavlan på väggen. När kompisarna kommer, vad ska de säga när du har den där tavlan. Ta bort den där tavlan! Så började jag lyssna till den där rösten, och tog bort den och tog bort lite eftersom. När man ger fienden lillfingret, så har han snart tagit hela handen.