Midnattsropet

Ledare av Berno Vidén

Tidningen du just nu läser innehåller flera angelägna texter som påminner om hur kort tiden är: Jesus kommer snart! Det är en sanning som borde sporra varje Jesu lärjunge till att inte slå sig till ro här i världen, utan fastmer att utifrån varje tillfälle som ges, genom ord och gärning förmedla frälsning och hopp till varje människa.
Paulus sätter budskapet om Jesus på sin spets då han till församlingen i Korint skriver, att om döda inte uppstår – Jesus inkluderat – då är vi de mest ömkansvärda och bedragna människor som lever på jorden. Men sanningen om Jesu uppståndelse var så påtaglig och överbevisande att Paulus lite längre fram i samma kapitel segervisst utropar: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade! - - - så skall också i Kristus alla göras levande.” (1 Kor 15:20, 22)

Predikan av Arne Imsen

Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse blivit oerhört aktuellt. Skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått.

Jag har alltid haft en oerhörd längtan i mitt hjärta att få förverkliga Guds plan, så att vi inte får en samling kyrkliga spöken i församlingen. Jag är allergisk mot kyrkligheten; den förfärliga uppstyltade och tillgjorda fromhet som tar sig uttryck på olika sätt i olika sammanhang. Och det av den enkla anledningen att vad jag tror och upplever som en absolut nödvändighet är att synliggöra Jesus. Jesus måste målas på ett så tydligt sätt att han känns igen. Vi måste få in det här som är så innerligt förunderligt och hemlighetsfullt, detta att han går omkring, gör väl och hjälper alla. Det gäller att vara rörlig; att inte bli instängd och fixerad, vare sig i traditioner eller verksamhetsmönster, utan att vara mobil, rörlig.
I sin förunderliga missionsbefallning drar Herren själv upp riktlinjerna; ger visionen och manar till efterföljelse och lydnad. Han befullmäktigar sina lärjungar att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Att fortplanta detta gudomliga liv, det är det största som över huvud taget finns i tiden. Det finns ingenting som är större och det finns heller ingenting som är jämförbart med detta. Därför har jag alltid haft denna dröm och bön: Gud i himlen, bevara oss från kyrklighet, försoffning, sömnaktighet, jargong och alltsammans det där som gör församlingen till en fågelskrämma i tiden istället för en Kristusgestalt.
Det har varit en väldig glädje att äga den visionen. Det har också varit en fruktansvärd smärta, för det går inte bevara den utan att det blir en väldig smärta. Uppgörelsen måste börja i ens eget hjärta, och handlar egentligen om en enda sak: att bevaras i den första kärleken, Kristuskärleken. Då faller man aldrig för frestelsen att bli verksamhetsfrälst, traditionsfrälst eller något i den stilen, utan man är ständigt nyfrälst!
Vissa saker i Nya testamentet har gripit mig mer än andra. Det står att kunskapen om Honom gick ut över hela området. Och alla i provinsen fick höra… Det förstår vi ju att detta kan inte vara en fritidshobby, det är en omöjlighet. Det måste bli ett heltidsengagemang för var och en. Ju mindre dödkött församlingen är plågad av, dess större förutsättningar har församlingen att komma ut med, och in i, detta heliga uppdrag.

För första gången restes tältet vid Råckstarondellen i Vällingby.

Märta Berg Strömmare ger oss här en rapport!

Vid Råckstarondellen, Vällingby, ligger en avstjälpningsplats för snömassor, något som storstaden somliga vintrar berikas med.

Just när maj övergick i juni och all snö äntligen hade fått kapitulera inför vårvärmen, restes där något som vid första anblicken såg ut att vara ett cirkustält. Det var Maranataförsamlingen i Stockholm som för första gången ämnade hålla evangeliska möten där.

Traktathälsning som delas ut under sommarens evangelisation

Sommaren erbjuder möjligheter att lättare gå ut med evangelium. Hittills i år har Maranataförsamlingen haft tältmöten och evangelisationsdagar i Vällingby 7 - 9 juni och i Rålambshovsparken 26 - 30 juni. Trots stadens många utbud av underhållning och aktiviteter ser vi tecken på en djup frustration hos den unga generationen, då sommaren inleddes med allvarliga oroligheter i Stockholms förorter.
Som Jesu Kristi efterföljare har vi ett ansvar att nå människor med evangelium. Det gamla evangeliet, talet om korset, är det enda som kan befria från djävulens våld och återupprätta gemenskapen med Gud.

Missionshälsning från Simon Beecham

I vilken grad visar vi vår kärlek till Jesus, särskilt när vi vet att vi fått så mycket förlåtet?
Jag vill ge allt till Jesus. Han är min Frälsare, mitt hjärtas kärlek. Jag förstår hur mycket jag har blivit förlåten. Det ger mig en längtan att tjäna andra, för sann kärlek är att ge. ”Gud utgav sin enfödde son…”
När jag fick möjlighet att resa tillbaka till Dominikanska republiken igen, var jag genast redo. Chansen att tjäna andra mindre lyckligt lottade och att få berätta för alla, de goda nyheterna, ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Jag kom mot slutet av november 2012 och möttes av min familj i Jesus – Nicholas, Sean och Stina.
Det tar några dagar att anpassa sig, och vi använder tiden att besöka vänner. Clotilde, Fela och Lydia har funnits i mina tankar och böner ofta sedan förra gången jag var här, och jag hade förmånen att möta dem. Vi kommer till gångstigen i La Cañada; jag och Stina och de hemtrevliga ljuden av lekande barn och tjattrande grannar, hög musik – då det finns ström – värmer mitt hjärta. Livet fortgår här, och även om det är en kamp, skulle man inte förstå det vid första anblicken. De vanliga och inte särskilt hjärtevärmande lukterna gör sig påminda med sin närvaro då vi kommer närmare Clotildes hus. Det öppna avloppet, fullt av sopor och råttor har ännu inte reparerats.
Vår lilla samling är underbar, fastän vi kanske är bara fyra, plus andra, både unga och äldre som sticker in sina huvuden genom dörröppningen. Jag vet att Jesus är med oss när Stina berättar nyheter från Sverige och nämner alla dem som behöver förbön. Lydia och Clotilde delar nyheter om familj och vänner som också behöver Guds ingripande innan vi ber och sjunger en sång om Herrens härlighet och kärleksfulla godhet. Clotilde är så angelägen om var och en i La Cañada. I hennes hem är alltid aktivitet; hon hjälper alla antingen det är med ett litet råd eller helt enkelt ett glas vatten åt ett törstigt barn. En trogen och villig Herrens tjänarinna.
Första mötet i Palavé är lika varmt och välkomnande som i La Cañada. Kramar och leenden från bröder och systrar och jag är förkrossad över deras varma ord. Mitt hjärta överflödar av den kärlek och glädje som möter mig igen från min utvidgade familj i Kristus. Här är de heliga frimodiga och ivriga att tala eller sjunga ut sin tacksamhet till Herren. Jag känner mig hemma.
Under vintermånaderna har vi satt igång att bygga ett hus åt en i församlingen här. En ensam mor med två fina små barn.
Jag måste medge att jag var litet nervös att hjälpa till på byggplatsen då jag vet att det att bygga ett hus här inte är alls likadant som att bygga ett hus i Sverige. Det visade sig att jag hade all orsak att vara nervös. Första veckan var blod, svett och tårar; muskler som jag inte ens visste om att jag hade, värkte. Men vare sig det gällde att blanda cement eller sikta sand – allt arbete blev ordentligt gjort, ingenting lämnas på undantag och min fars röst från förr dyker upp. Jag kommer ihåg vad han sade till mig som liten pojke: ”om ett arbete är värt att göras, är det värt att göra det ordentligt”.