Midnattsropet

Vittnesbörd av Nicholas Vidén

Kan du säga när du blev frälst?

-Jag kan inte säga någon speciell dag. Jag har alltid velat leva för Gud. När jag beslöt mig för att döpas, så var det för att jag ville följa Jesus. Jag har alltid bett till Gud. Periodvis har det varit segt att läsa i bibeln, men det har aldrig varit tråkigt.

Nicholas är inte de många ordens man, men ger ett gott vittnesbörd genom sin trogna tjänst i församlingens olika arbetsuppgifter. Nicholas är mån om att vara med på varje torgmöte, delar traktater och spelar gitarr och sjunger:

Kan du säga när du lämnade dig åt Jesus?

-Vid 13 års ålder beslöt jag mig för att låta döpa mig, för jag ville leva för Jesus. Församlingslivet har alltid varit väldigt viktigt för mig. Och storfamiljsgemenskapen.

När du vittnar för någon om Jesus, vad säger du då?

-Jag måste säga att det viktigaste är att bli frälst. Den här jorden är på väg mot undergång. Människor kan ropa på andra gudar, men bara Jesus är svaret. Om man söker Jesus, finner man. Synd är att leva utan Gud. Jesus tog all vår synd på sig, och meningen med livet är att ha gemenskap med Gud.

Vittnesbörd av Annica Rodas

När blev du frälst?

-Jag har ett tufft liv bakom mig; växte upp i missbrukarhem och har också varit missbrukare själv. Men jag har alltid vetat att någon varit med mig. Började be till Jesus för sju år sedan. Jag förstod inte att det blev så svårt när jag började be; förstod inte den andliga kampen, så jag slutade. Då gick det ytterligare några jobbiga år. Men så fattade jag tillsammans med min man Hans beslutet att börja ett nytt liv med Jesus. Då öppnades dörrarna. Ena bönesvaret efter det andra fick jag uppleva. Jag blev helad från Hepatit C, till exempel. Framför allt det sista året har jag fått uppleva hur dyrbart det är med Jesus. Han riktigt håller omkring mig! Det häftigaste är, att resan med Jesus tar aldrig slut, det blir något nytt varje dag! Det är så spännande!

Vittnesbörd av Asta Olausson

Kan du berätta om när du blev frälst?

-Jag gick i söndagsskola. Det är naturligt för barn att ha en tro på Gud. Jag bad för mig själv, fastän det inte fanns någon bön hemma. Jag förstår att barn känner väldig tomhet när man inte får höra om Gud. Det finns ett sådant behov att få vända sig till Gud med sina problem. Jag hade alltid tron på Gud, trots svåra problem jag sedan kom in i. Bestämde mig ändå för att sluta tro på Gud och bedja. Det blev djupa svårigheter, socialt och personligt. Allt gick sönder. Tvivlade på allt och alla. Men jag klamrade mig fast vid minnet av en trovärdig kristen och det han stod för. Och när jag verkligen låg i rännstenen, så tog jag mig samman och sökte upp honom. Inte för att bli frälst egentligen, men för jag hade ingen annan att gå till. När jag så mötte gemenskapen i storfamiljen hos Maranataförsamlingen på Johannelund, fann jag något som knöt an till min barnatro. Momentant upplevde jag en början till något nytt. Ljus gick upp i det totala mörker jag levt i. Då fanns ingen väg tillbaka. Det kändes som om det var enda vägen till himlen. Ett steg tillbaka, hade betytt helvete för mig. Så fick jag uppleva en ny början med Jesus. Jag blev född på nytt, som ett hjälplöst barn. Och det livet håller än i dag. Nu lever jag i hoppet, i tron på Jesus.

Vittnesbörd av Magdalena Vidén

Magdalena har växt upp i Maranataförsamlingen, tillsammans med föräldrar och sex syskon. Familjen har långa tider varit ute på missionsfältet i Dominikanska republiken.

Du har ju växt upp i församlingen. Kan du säga att du vid något speciellt tillfälle lämnade dig åt Gud?

-Jag har alltid trott på Gud, och det har blivit allt mera medvetet. Jag har haft mina speciella möten med Gud, men kan inte säga någon dag då jag blev frälst. I tioårsåldern döptes jag, för jag hade bestämt mig att gå vägen med Gud. Jag har aldrig velat lämna Jesus, jag har alltid velat tjäna Gud och vara hans redskap. Jag vill inte göra vad jag själv tycker, utan det han vill.