Analys av Stig Andreasson
Den franske parlamentsledamoten Christian Vannestes erfarenhet av att komma i klammeri med rättvisan, anklagad för ”homofobi”, föranleder mig att skriva
något om detta besynnerliga ord. Vad betyder det egentligen?
En ”fobi” betecknar enligt Norstedts svenska ordbok ”en sakligt omotiverad fruktan eller avsky, ofta av mer eller mindre sjukligt slag.” Medicinskt och psykologiskt är detta den exakta betydelsen. Det finns en mängd olika slags ”fobier”, som uttrycks i diverse ordkombinationer. Vi tar några få exempel. Agorafobi betyder torgskräck, alltså rädsla för att gå över öppna platser. Xenofobi är avsky för allt utländskt. Främlingshat med andra ord. Zoofobi är en onormal skräck för vissa djur.
Eftersom ordet ”homo” betyder likartad, av samma art eller kön skulle ”homofobi” då betyda en sjuklig fruktan, avsky och avsmak för alla personer som är av samma kön som man själv är. Att detta ord inte finns med i vanliga ordböcker beror naturligtvis på att ingen någonsin har haft behov av att beskriva ett sådant tillstånd. Känner du någon kvinna som har en sjuklig rädsla för alla andra kvinnor, bara för att de är kvinnor? Vet du om någon man som blir gripen av skräck och avsky så fort han konfronteras med andra män, bara för att de råkar vara män? Nej, detta är nog en form av ”fobi” (sjuklig skräck) som vi knappast behöver något ord för.
Rent språkvetenskapligt är alltså ”homofobi” och ”homofob” fullständigt inkorrekta ordkonstruktioner. De är rena missfoster. Det erkänner också uppslagsverket Wikipedia. Där får vi veta att ordet ”homophobia” är en ”neologism” (ett nytt ord), som uppfanns av psykologen Kenneth Smith 1971. Varför valde denne psykolog att kalla dem som inte är positiva till homosexuellt samliv för ”homofober”? Ville han påvisa att denna negativa inställning är sjuklig och abnorm?
Det är inte lätt att veta. Ordet är nytt och man har gett det den betydelse man önskar. Vi har sett att denna inte stämmer med språkvetenskapen. Den stämmer knappast bättre med gängse psykologiska uppfattningar. Det finns nämligen ingen patologisk homofobi, som alltså skulle vara följden av ett sjukdomsförlopp i en människas kropp eller psyke. Ingen normal läkare eller psykolog skulle våga påstå något sådant. Men ordet är som sagt nytt och betydelsen är precis lika ny. Idag uttrycker ”homofobi” helt enkelt fientlighet mot homofilt samliv. Men i praktiken stämmer inte heller detta. Ofta räcker det nämligen med att någon har svårt att betrakta homosexualitet såsom naturlig för att genast bli betecknad som “homofob.” Ordet används då som uttryck för en åsikt som idag inte anses etiskt, moraliskt och politiskt korrekt. Numera anses man lida av någon slags ”fobi” (sjuklig skräck) om man håller fast vid gamla vedertagna värderingar på sexuallivets och familjelivets område.
Skall vi låta oss gripas av den heta vurmen att bruka sådana främmande ord i tidens moraldebatt? Skall vi sätta etiketten ”gynofober” på alla homosexuella män? Det skulle understryka att de har en sjuklig skräck och avsky för kvinnor. Skall vi kalla både lesbiska kvinnor och homosexuella män för ”heterofober”, alltså personer som har sjuklig skräck och avsky för personer av motsatt kön? Nej, jag tror ingen blir betjänt av att sådana nedsättande etiketter klistras på någon av våra medmänniskor. Många har problem på känslolivets område. Det finns många sårade hjärtan. Somliga har aldrig funnit sin rätta identitet som män och kvinnor. Förolämpande etiketter löser inga problem. Det kan emellertid evangeliet om Jesu Kristi frälsande kärlek göra. Han kan få allt på rätt plats i ett kaotiskt människoliv. Då kan alla ”fobier” bytas ut mot jämvikt, balans, frid och harmoni.
