Midnattsropet

Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata

Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande! Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139:

Dikt av Lill Hafsahl

Gi meg den tro
som velger ildovnen
når ”verdensherskeren” vil ha min tilbedelse.
Gi meg den tro
som våger å stå
når menneskene faller ned i redsel
for smerten og heten… OG
Gi meg å bli fornøyd med Ditt svar, o, Gud. _”Min Gud , som jeg dyrker,
er mektig…”,
men det er ditt valg, o, Gud,
om Du vil, er Du mektig.
_ Hva som enn hender;
Gi meg den tro
som aldri vil tilbe ”verdensherskeren”. Gi meg den tro
som gir visshet om at
”enten jeg lever
eller dør,
hører jeg Herren til!”

Undervisning av Michael Dakwar

Vi är på väg till vårt eviga hem, som Gud förberett åt oss. En plats utan tårar, utan sorg och bedrövelse. Där ska vi alltid få vara hos Herren. Men än så länge är vi kvar i vårt tillfälliga hem på jorden. Tråkigt nog har vi många problem i vårt jordiska hem. Man öppnar tidningen och lyssnar på nyheter – det finns inget annat än problem och svårigheter. De påverkar inte bara världen omkring oss, utan också oss troende. Det faktum att vi är troende gör oss inte immuna mot problem. Livet är inte förutsägbart. Ena dagen är man frisk, nästa dag sjuk. En kollega till min hustru, som var ung och frisk, åkte ut på picnic med sin man. Plötsligt fick hon stroke och dog inom några timmar. Hur kunde det hända? Vi vet inte. Ena stunden var hon ung och frisk, i nästa ögonblick var hon i en annan värld. Sådant händer både för troende och icke troende. Job sa att människor föds till olycka. Vi har alla mött svårigheter i vårt liv. Kanske på grund av att vi handlat fel, eller gjort felaktiga val. Gud sa åt profeten Jona att göra en sak, men han valde att göra något annat. Gud måste sända en kraftig storm över hans liv för att återföra honom till det uppdrag han fått. Ibland kommer det en storm även när man är i centrum av Guds vilja. Vi ska nu läsa något som talar om att lärjungarna som gjorde vad Herren bett dem göra, ändå drabbades av en svår storm. De kom i livsfara. Vi läser här:

Vittnesbörd av Asta Olausson från bibelskolan 2007

I Tessalonikerbrevet läser vi en uppmaning att trösta varandra med dessa ord. Det är en uppmaning som alltid är närvarande, för i en stund vi inte vet det, ska Jesus komma. Det är en tröst att vi inte vet hur många dagar som ligger framför. Jag tänker också på vad som står i Jakobs brev. Jesus kommer, och det innebär en uppgörelse med orättfärdigheten. Jakob varnar dem som handlat orättfärdigt, de som undanhållit arbetaren hans lön. Ropet från de orättfärdigas offer har stigit upp till Gud. Så här står det: ”Vänta alltså tåligt tills Herren kommer”. Det är ett löfte om att Jesus kommer. Det står vidare en maning till församlingen som inte är av denna världen och inte kan tillgodogöra sig denna världens goda, utan väntar på Herren: Var tåliga och styrk era hjärtan, för Herrens ankomst är nära. Det är denna förvissning vi lever i. Herrens ankomst är nära. Detta är vårt hopp och vår tröst, så att vi kan hålla ut.

Appell av Ulla Näsholm
Johannes Döparen var en Guds speciella nasir. Mitt emellan Gamla och Nya testamentet proklamerade han att Jesus, den Messias Gud utlovat skulle komma. Människor kom i skaror för att lyssna till honom i öknen. Guds församling är ett nasirat. Mellan den nuvarande och tillkommande tidsåldern ska den förkunna att Jesus kommer snart! Vi som anammade befrielsens budskap, vad gjorde vi med det nasirat som blev oss betrott? Att ropa ut att Jesus kommer och med prioriteringar och livsstil visa det, hur har vi förvaltat uppgiften?
Genom alla tider har Gud haft sina redskap, profeterna som å Guds vägnar talar till folket. Varnar, vägleder och hjälper. I Gamla Testamentet kan man på ett särskilt sätt se hur Gud tar ut dessa redskap för att leda sitt folk, påminna dem om Guds trofasthet och nåd och mana till hörsamhet och trohet mot hans vägar.Det blev ibland så att profetrösterna blev allt färre, eller att de som fanns profeterade vad människor önskade höra. ”Allt står väl till och ingen fara är på färde…” Till exempel när folket avvikit från Guds väg och det som borde förkunnas var bättringens och omvändelsens budskap.Om och om igen sker detta – Gud når inte fram till sitt folk, därför att de som skulle förkunna hans vilja och väg såg till sitt eget bästa och hellre bar fram budskap som människorna ville höra, än de lyssnade till vad Gud hade att förmedla.Ingen ville lyssna till Guds dom över dem och maning till bättring och omvändelse. Profettjänsten blev något annat än vad Gud hade ämnat. Korruption fick insteg också bland Guds speciella tjänare profeterna.
För exceptionella tider, eller som Nya Testamentet uttrycker det ”farliga” eller ”svåra tider” har Gud exceptionella metoder. Det fanns människor som var redo att ställa sig till Guds förfogande, lyssna till hans Ord, förkunna och leva ut det. Nasiren trädde fram.I 4 Mos 6 kan vi läsa om hur Herren talade till Mose om nasiren och den uppgift han skulle fullfölja.