Midnattsropet

Undervisning av Arne Imsen

Rättfärdiggörelsen kan inte bli meningsfull innan vi ser rättfärdiggörelsens motsats. Det går inte tala om rättfärdiggörelse utan att teckna den otroligt mörka bakgrund och den fruktansvärda belägenhet i vilken människan egentligen befinner sig. Ganska konsekvent betonar vi den positiva sidan, och glömmer den negativa verklighet som måste vara med. Hur är det egentligen med helvetet? Har vi inte på ett alldeles för smärtfritt sätt rationaliserat bort det från vår förkunnelse? Det är ingen uppbygglig förkunnelse, men månne det inte är nödvändigt att också beröra det som handlar om straff? Vi tänker på vad vi frälsas till och betonar hela tiden detta, men om vi inte riktigt tar med det vi frälsas ut ur, och får se vad det handlar om, har jag en känsla av att det här går för lätt, blir för ytligt och också för oäkta. Det är märkligt att vi hamnat i den situationen att vi hela tiden måste injicera människor med uppbyggelse och lustmomenten i evangelium. Vi sockrar ofta där vi borde salta. Jag känner mig väldigt dömd och plågad över vår benägenhet att dra oss undan det fruktansvärda ansvar vi har. Det handlar ju inte om en filosofi eller en åskådning eller anammandet av religiösa teorier. Det handlar om liv eller död; himmel eller helvete. De flesta av oss tycker nog att det är väldigt välsignat med möten som har en frigjord karaktär; och där vi får många glädjefulla uttryck. Men det kanske ibland också behöver bli tårar och bedrövelse. Vi kanske behöver bedja om förlåtelse, till och med, för att vi har tagit så ytligt på dessa ting. Jag har en längre tid brottats väldigt med benägenheten att välja ut bitar ur evangelium som vi gillar. De bästa bitarna, delikatesserna som passar vår smakriktning. Men det är inte det vi gillar som vi ska ha, utan det vi behöver. Det vi behöver är Sanningen och Ljuset.
I detta ämne finns strängt taget ingenting uppmuntrande eller positivt. Det är becksvart och oigenomträngligt mörker. Det enda ljuset i detta sammanhang är Jesus Kristus. När vi kommit till insikt om att frälsning inte finns utanför Jesus och håller fast vid det, så lurar fienden oss att konstruera om själva Kristusbilden. Vi säger Jesus och Kristus, men menar något annat än Bibeln menar. Vi får en annan Kristusbild än den vi möter i Nya Testamentet, en annan än den apostlarna förde fram. Vi får en egen hemmagjord, eller kyrkans eller traditionens Kristusbild. Rörelserna, kyrkorna, samfunden – Maranata inkluderat – består av människor med benägenhet att duka under för traditionens tryck att ta bort eller ändra något i själva den evangeliska substansen. Så småningom, när man har tagit sig friheter – det är inte samma sak att vara fri och att ta sig friheter – att ändra på vissa saker, då följer också därutav att man höjer sig över Guds ord, och istället för att bli Gudsordets görare, så blir man Gudsordets domare.
Vad vet vi om försoningen? I vårt sekel har det förts en hel del strider i teologiska frågor. Det har varit mycket hälsosamma strider; vi ska inte tro att alla strider är förödande. Här ligger väldiga laddningar, värderingar och uppfattningar som bryts emot varandra. Det gäller för oss att verkligen ta reda på vad Guds ord säger, så vi känner till att detta är Guds ord som vi vill förkroppsliga. I slutet av 1800-talet kom ”försoningsstriden”. Waldenström förkunnade att det inte fanns någon objektiv nåd. Han menade att Jesus inte tagit någon synd upp på korset. Synden kunde man inte bli befriade ifrån genom något ställföreträdande dödslidande. Det skedde uteslutande genom sinnesändring, bättring. Det gick en skiljelinje mellan Waldenströms och Rosenius’ försoningslära. Missionsförbundet valde att gå sin väg. Där var försoningsstriden ett avgörande avstamp. Försoningen har alltså vållat en enorm strid. Ur den här striden har det kommit kolossalt mycket gott och underbart. Det skärpte vittnena och förkunnarna. De studerade försoningen i månader, i år och det kom fram en underbar och härlig försoningsförkunnelse som vi ska tacka Gud för. Den förkunnelsen behöver vi ha tillbaka.Förr i tiden talade man mycket mer om fördömelsen, straffet och helvetet än man gör idag. Vad beror det på? Då vi läser bibeln, Jesu undervisning, gör vi ganska snart den ohyggliga upptäckten att han talar praktiskt taget tio gånger mera om straffet än han talar om räddningen. Till och med då vi läser såna ord som ”Ty så älskade Gud världen”, så har jag en känsla av att vi begår våld på texten. Vi talar om Guds kärlek på ett felaktigt sätt. Den kärlek som inte har en motpol, kommer inte från Gud. Kärlek har sin motpol i hatet. Utan hat blir det ingen kärlek. Kärlekens förutsättning är hat. Det finns ingen möjlighet att uppleva kärlek, om man inte samtidigt hatar. Detta bevisas konkret i Jesu undervisning. Han säger så här: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar…” Det finns naturligtvis många möjligheter att missförstå det. Men lägg märke till: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar fader, moder, syster, broder…” Vad menar Jesus med hat? I Hebréerbrevets första kapitel talas om Jesus. Han som ju är kärleken. Låt oss läsa:-Och medan han om änglarna säger:»Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (Hebr. 1:7-9)Hat och kärlek. Vi ska läsa ytterligare ett ord från Jesu mun i Matteus tionde kapitel:-I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring… (Matt. 10:34-35)Lägg märke till vad Jesus säger här. Han har kommit för att uppväcka söndring. Alltså en söndringsväckelse. Detta uppvaknande är nödvändigt, då ett faktum är att de flesta människor är omedvetna om sitt andliga tillstånd. Hur många människor vet att de är under fördömelse, eller tar den saken särskilt allvarligt? Man vet helt enkelt inte att man är under fördömelsen. Och vet naturligtvis inte heller vad det innebär. Det är allvarligt, men det är ännu mera allvarligt när en kristen församling eller kristna människor har hamnat i den belägenheten att de inte längre vet om sitt andliga tillstånd. De har ingen aning om hur det verkligen förhåller sig. De lever många gånger i den falska tryggheten att allt ska ordna sig, att det är nog bra. Vad beror det på att Uppenbarelsebokens sändebrev så sällan förs fram i vår tid? Det är sällan man predikar över de sju sändebreven som är skrivna till församlingarna i Mindre Asien. Det finns någonting i sändebreven som är avslöjande. De är som en spegel som speglar vår situation och ger oss många obehagliga överraskningar. -Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.» (Upp. 3:1)Om vi ville använda oss av moderna uttryckssätt, skulle vi kunna tala om en församling med good-will, med utomordentlig image. Den var känd för sina gärningar; sin filantropi, sina insatser på det sociala planet. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Här har vi det fruktansvärda självbedrägeriet. Du har namnet om dig att du lever. Det är andras vittnesbörd baserat på en fullständigt felaktig grund. Frågan är inte om våra fäder; tidigare generationer levde. Frågan är om du och jag lever. Vi ska läsa ytterligare några versar i detta kapitel:-Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.» (Upp. 3:14-17)Här har vi ett annat tillstånd. Det vi möter som ett embryo, som en fullständigt osynlig företeelse i Efesus: ”Du har förlorat din första kärlek”. Det kan inte ses eller registreras med yttre sinnen, men det har skett ett fall, en förlust, som har påverkat församlingen i en bestämd riktning. Man måste vara kvalitetsmedveten för att förstå det. Det handlar om andliga kvalitéter. Det som ser bra ut, kan dölja en fara. Det kan dölja en ond verklighet. Förlusten av den första kärleken. Detta arbetar vidare, genomtränger hela gemenskapen. Det som sker på det osynliga planet, det tar form i nästa generation eller nästa församling – om man är inne i ett missionsarbete, fortplantar man den ande som finns i församlingen till de nya församlingar som kommer till. Man påverkas inåt och påverkar utåt. Så ser vi hur detta som äger rum på det osynliga planet gestaltar sig så småningom som en idé, en filosofi, en lära. Vi ser det i Pergamus, och Tyatira. Och så möter vi det som ett slutligt tillstånd i Laodicea. Där har det skett en total förskjutning och en fullständig omvärdering. Ett helt nytt sätt att se på tingen och bedöma dem. Nu säger man: ”Jag är rik, mig fattas intet!” medan himlen förklarar: du är fattig, ömkansvärd. Så heter det vidare:-Så råder jag dig då att du köper av mig…Det handlar om förlusten av gudomliga kvalitéter. Kom ihåg att det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i en verksamhet; inte ens en livlig verksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi deltar i bibelstudier eller studiecirkelverksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i kör, orkester, strängmusik eller gospelgrupper. Det är heller ingen borgen för vår frälsning att vi är aktiva – inte ens i det som kallas för själavinnande. Det är definitivt ingenting som kan garantera frälsning att vi har namnet inne i en matrikel.
Man kan hamna i den ohyggliga belägenheten som Skriften beskriver för oss i Hebréerbrevet. När vi läser Skriften upptäcker vi hur denna närvarande andemakt kan bryta sig in i församlingen, in i gemenskapen och upplösa och underminera tron. Då tron är underminerad och suspenderad, då kommer det här otroliga kompensationsbehovet. Då kompenserar man på olika sätt med andra ting som ser kristna ut och som kristnas. Det kan vara kulturaktiviteter, det kan vara filantropiskt och socialt, det kan vara mission. Hela världen är under fördömelse. Det finns dock ett fridlyst område, dit fördömelsens makt inte kan nå. Detta fridlysta område är Golgata, det är korset. Det är oerhört viktigt för församlingen att den lever kontinuerligt i försoningen, och lever under andens förnyelse, så det personliga, individuella gudslivet ständigt förnyas i nya möten med den uppståndne Frälsaren. Låt oss läsa i Hebréerbrevet 6. Jag tror att det är det mest fruktansvärda kapitel som finns i Nya Testamentet:-Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud… (Hebr. 6:1)Så går vi till 1 Kor. 10. -Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses… (1Kor. 10:1-2)Ett folk på väg. Den första etappen ligger bakom, så kom den andra och den tredje. Israels folk gick tre dagsresor ut i öknen, för att hålla högtid åt Gud. Det handlar om de första grunderna för frälsning. De blev alla döpta till Moses – både i havet och i molnskyn. Här finns både vattendop och andedop. -…alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck – de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. (1 Kor. 10:3-5)Då de var kvar i Egypten fick de klart besked om att de skulle stryka blodet på dörrposterna. Och när fördärvaren såg blodet, skulle han gå förbi. De som satt i dessa hus, med blodbestrukna dörrar, kunde säga: ”Så finns nu ingen fördömelse” - fördärvaren gick förbi. De satt på ett fridlyst område, oåtkomliga för straff. Vi läser vidare i detta sammanhang. De bröt upp, gick ut ur Egypten, de gick igenom havet, blev döpta till Moses i vattnet, i molnskyn. De gick ut i öknen. Där heter det:-Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.Vilken rörelse. Vilken uppslutning. Vilken massa. Det kommer ingen maranatarörelse in i himlen. Vi kommer inte dit i kollektiv. Utan det är de som är i Kristus som blir frälsta. Ordet säger: han kommer för att hämta dem som hör honom till. Vi läser vidare:-Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.» (1 Kor. 10:6-7)I den versen känner vi igen mentaliteten, atmosfären. Just genom att se dessa stickord lär vi oss oerhört mycket. Här fanns en speciell atmosfär. Ett utslag av det som egentligen rörde sig i deras inre. -Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. (1 Kor. 10:8)Och så kommer detta märkliga uttryck:-Låtom oss icke heller fresta Kristus. (1 Kor. 10:9)Vi talar om våra frestelser. Att vi frestas. Men här står det att vi uppträder som frestare och vill fresta Kristus. Hur kan vi fresta Kristus? Det heter:-Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.Så är vi tillbaka i den fruktansvärda verklighet vi gick ut ifrån. Hat – kärlek. Det stora och genomgående problemet är det att vi hela tiden verkar i en annan riktning än vad Gud gör. Gud vill åtskilja, men vi vill gärna blanda ihop. I Jakobs brev finns ett annat uttryck, som talar om vänskap och fiendskap. Om vi säger med vår mun att vi älskar Jesus; dvs. vi bekänner oss tillhöra honom, men samtidigt går i armkrok med världen, så lever vi i en dualism som det inte finns några som helst möjligheter att överbrygga. Vi säger att vi älskar Jesus med vår tunga, men går samtidigt i armkrok med världen. Vi vet att vänskap med världen innebär fiendskap mot Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Hur kan vi fresta Kristus? Ett utomordentligt sätt att fresta Kristus är att använda kärleksbegreppet på ett felaktigt sätt. Att med kärleksbegreppets hjälp integrera världsliga ting och kristna det som Ordet fördömer. Det kan vi göra på ett lättvindigt sätt. Det finns saker som vi vet är förbjudna. Det går inte bejaka dem och samtidigt vara en kristen, det vet vi. På vissa områden är vi kanske ganska klara. Men det är inte tingen vi dömer, som i och för sig är det allvarligaste, utan det som är legalt och tillåtet.
Låt oss läsa några fler verser i 1 Kor. 10 och se vad resultatet alltid blir, då man står där som en färdig produkt av en inre process, eller som ett resultat av en utveckling. Det heter att Israels barn blev döpta till Mose, de drog ut med honom, de drack ur en och samma andliga källa. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, därför blev de nergjorda. Här kommer fördömelsens herravälde som en nergörande makt in över Guds folk, som skulle vara fritt från all fördömelse. Fördömelsens välde manifesterar sig i en oerhörd vidräkning och uppgörelse med Guds folk, som skulle vara fria ifrån all fördömelse.
Vad gjorde Israels folk i öknen när ormarna kom in som en påminnelse om fördömelsens herravälde? Vad hade skett i öknen? Ta reda på vad som står, läs och begrunda vad som skedde därute när ormarna invaderade lägret och allesammans anfrättes av detta ohyggliga gift – bilden på syndens makt.-Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »fördärvaren». Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. (1 Kor. 10:12)I Egypten hölls Fördärvaren utanför av blodet. Men ute i öknen ser vi fördärvaren igen göra oerhörda inbrytningar i församlingen. Här hjälpte det inte med något blod. Vi återvänder till Hebr. 6 och ser hur oerhört allvarligt detta är. -Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. Hebr. 6:1-2.Vad beror det på att vi talar om allt det andra – dop, handpåläggning och de dödas uppståndelse – men inte om en evig dom? Det heter vidare:-Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. (Hebr. 6:3-6)Nu handlar det inte om Israels uttåg ur Egypten och deras erfarenheter i öknen, nu handlar det helt närgånget och personligt om din och min upplevelse. Vi kan nå himlen – det är sant. Men det är också sant att vi befinner oss i farozonen och kan gå under. Vi kan inte skylla på omständigheterna, vi kan inte skylla på Gud, vi kan inte skylla på predikanten, vännerna eller ovännerna. Vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Ty var och en personligen har ensamt och individuellt ansvar för sin frälsning. Når vi inte fram, så kan vi inte åberopa någon annan. Vi står där under den dom som drabbar oss lika personligt och individuellt. De som har avfallit, säger han, är det omöjligt att återföra till ny bättring. Tänk att leva i tiden, leva, existera biologiskt som mänsklig varelse, men vara bestämd för evig dom. Hur kan detta ske? Det är uteslutande av en orsak detta kan äga rum. Det är förakt. När inställer sig det föraktet? Bibeln kallar det för förhärdelsens makt. Vi har hört om syndens makt att bedraga. Här talas om förhärdelsen som en maktfaktor. Det finns också förförelsens makt. Döden och synden är makter, kombinerade och sammansatta på ett så ohyggligt sätt att vi har ingen möjlighet att överleva eller hålla oss undan, om vi inte håller oss till Kristus. Detta att hålla sig till Kristus, innebär något mera än att ha en tillfällig och ytlig gemenskap med honom. Det är att vara i Kristus. Den som är i Kristus, är utanför och oåtkomlig för all fördömelse. Vi läser från vers 4 igen:-Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.Det har att göra med Kristusbilden och kärleksbegreppet. Jag har en känsla av att vi håller på att skapa ett nytt kärleksbegrepp med ett helt nytt innehåll. Vi ger kärleksbegreppet ett helt världsligt innehåll; vi kan inte längre förankra det i Gud. Gud är kärleksfull, det är sant, men han är också helig. Vi ska inte glömma det. Gud är kärlek, men han är också rättfärdig. Gud kan inte se mellan fingrarna och låta udda vara jämt och säga: du kan bli lika bra frälst än om du inte är så perfekt kristen. Visst inte. Sådant tal måste betraktas som ormasäd. Vi ska vara försiktiga, så vi inte ger kärleksbegreppet ett fullständigt nytt innehåll. Ett innehåll som passar människan. Det vill säga, hon erbjuds frälsning utan sinnesändring, utan omvändelse, utan rättfärdiggörelse, utan helgelse. Men det finns ingen sådan frälsning. Utan helgelse kan ingen se Gud, säger Skriften. Vi ska se till att vi inte snickrar ihop en teologi som passar vårt temperament, våra vanor, vår stil, vår tradition. En sådan religiös hemslöjd leder inte fram.
Gud slösar sin nåd över oss. Men nåden är ett medel som vi kan använda. Det finns ett klart och direkt samband mellan Apostlagärningarna 2 och Hebréerbrevet 6. Det är inte lätt att oförbehållsamt acceptera och bejaka det. Men här ligger en fruktansvärd sanning och dom. -Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. (Apg. 2:5)Vilka var det som korsfäste Jesus? Det var fromma judiska män. Nu säger Skriften i Hebr. 6 att det finns de som åter korsfäster Kristus. Vilka är det? Jo, det är fromma kristna män. Vi rör oss hela tiden på religionens område. Det ohyggliga problemet är just detta att vi ständigt degraderar kristendomen till en religion. Det blir en religion som alla andra religioner. Likvärdig med, eller kanske något bättre. Men kristendomen är ingen religion. Hela det kristna livet blir ett slags religiositet. Den religiositeten är fruktansvärt farlig, därför att den för med sig såna ohyggliga konsekvenser. Detta låter fruktansvärt dömande, men det måste sägas, för det är sant. Hebréerbrevets författare säger att de som upplevt mest och gjort de största och bästa erfarenheterna, står i farozonen att åter korsfästa Kristus. De som smakat det goda gudsordet, upplevt den tillkommande tidsålderns krafter; upplevt härligheten, upplevt evangelii fullhet till rättfärdiggörelse; detta andedop och gemenskap. Det är dessa som står i farozonen att åter korsfästa Kristus. Vi tänker kanske: att åter korsfästa Kristus eller att avfalla i det här sammanhanget är att återvända till den värld man kom ifrån. Men det är det visst inte! Det är inte ett sådant fall det handlar om. Det är inte så att alkoholisten som blir frälst återvänder till ett liv i alkoholism. Eller att vi på nytt blir offer för de laster vi en gång lämnat. Problemet är hela tiden detta att sedan vi har gjort en hel del andliga upplevelser blir självsäkra, självtillräckliga. Vi börjar genom detta att föra in en smygande gärningslära. Vi förskjuter hela tiden tyngdpunkten, så vi kommer bort ifrån det ursprungliga. Bibeln talar om dem som har fallit ur nåden. Vad är det att falla ur nåden? Den som fallit ur nåden, är åter under fördömelsen. Det heter: -Ty Kristus har kallat eder. Stå därför fasta, och låt därför inget nytt träldomsok läggas på eder.Det är alltså inte det gamla träldomsoket i ny form, utan det är ett nytt träldomsok. Kom ihåg en sak, att en människa som kommit ut ur världen och befriats ifrån hedniska träldomsok, hon kan bli offer för religiösa ok. När hon lämnar de hedniska träskområdena, kommer hon in under ett Babyloniskt inflytande, och så förvandlas hon till träl under babyloniska, religiösa träldomsok. De oken är kolossalt många.Mycket av den filantropiska verksamheten är ingenting annat än kompensation. Man kompenserar sig förlusten av det direkta Gudslivet. Då är den filantropiska verksamheten ett nytt sätt att korsfästa Jesus, därför att man lägger en ny grund för frälsningen, och kommer utanför försoningens område och är på gärningarnas mark. Mycket av det vi kallar andlig sång och musik, är inget annat än fåfängliga försök; imitationer. Ett prål. Prestationer. Vi använder kristendomens namn, men i verkligheten korsfäster vi på nytt Kristus.
Vad världen idag behöver är inte filantropi och sociala aktiviteter. Den behöver inte politiska insatser, inte heller underhållning i form av sång och musik; gospel, gregoriansk körsång eller något sådant. Den behöver möta Jesus i församlingen som utstrålar Honom, hans härlighet. Församlingen måste leva i den direkta och omedelbara kontakten med Jesus, och kanalisera vittnesbördet om honom på ett så närgående och direkt sätt så man inte kan missförstå honom. Istället för att måla Kristus genom Andens kraft och uppenbarelse, fördunklar man hans härlighet. Istället för att uppväcka människorna, så immuniserar man dem. Man påverkar deras sinne i rakt motsatt riktning. De får en religiös vaccination. När människorna sedan möter det radikala budskapet till omvändelse, då är de vaccinerade, det tar inte. Vi har hela tiden en benägenhet att försöka komma bort ifrån den kristna anstöten. Vi gör allt vi kan för att dekorera och frisera och göra evangeliet tilltalande, nästan vackert och imponerande. Skönt och fint. Vi får visserligen ett tilltalande budskap, men det är inte frälsande. Man kan värva proselyter på det. Men det blir inga frälsningskandidater. Mycket av den kristna verksamheten vi ser i våra dagar, mycket av våra egna aktiviteter är under fördömelse, och kommer aldrig att kunna leda fram till något andligt liv. Det heter att de ånyo korsfäster Jesus Kristus. Vad hade man gjort i Laodicea och Sardes? Man hade korsfäst Kristus. Fört fram en ny Kristusbild. Låt oss läsa i 2 Kor 11:-Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt.-Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.-Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.-Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor. 11:1-4)En annan Jesus. Ett annat slags ande. Ett annat slags evangelium. Jag har en känsla av att varje läroanstalt för fram sitt evangelium och sin Kristusbild. Sin ande. Vad ska vi göra? ”Renen edra själar i lydnad för sanningen!” Vi måste inse fakta som de är. Vi kan inte gå till traditionen eller till lärosätena, till teologiska fakulteter och fråga experter och specialister. Vi måste gå till Ordet och på det viset bestämma var vi står någonstans. Se efter om vi är under fördömelsens makt, eller om vi är i Kristus Jesus. Skriften säger inte att vi ska gå till predikanterna, äldstebröderna och församlingens ledning och fråga. Skriften säger: rannsaken eder själva huruvida I ären i Kristus. Rannsaka dig om du är i Kristus Jesus. För om du är i honom, då är du utanför all fördömelse. Ingenting annat kan hjälpa dig fram till den vissheten än Ordet och Anden.
Vi tackar dig, Herre Jesus Kristus, att du har öppnat våra ögon för ditt eget ord. Vi lever i en värld så full av skådespel, religiös teater. Du ser hur vi frestas att duka under för dessa krafter. Fångas och bli ett med något som inte hör himmelriket till. Lär oss förstå, Herre Jesus, vad det innebär att älska och hata. Att verkligen kunna bryta upp från det som ligger i vägen och hindrar oss att följa dig.Bryta upp; antingen det är de käraste och naturligaste band som binder oss och hindrar oss att gå din väg, eller andra ting i vårt eget liv. Våra intressen som är så många och oftast kolliderar med din vilja. Våra särintressen, som vi så gärna vill vårda, odla. Jesus, vi upplever att då de inte kan besegras av vår egen kraft, vill vi gärna kristna dem och göra dem till ett med din vilja. Men du har sagt att det som är tillspillogivet är under domen. Hjälp oss att förstå detta när svärdet måste gå över ömma punkter i vårt liv och skilja oss ifrån det du aldrig kan bejaka eller stödja eller välsigna. Vi vet att då vi förlorar allt, då vinner vi allt. Då vinner vi dig. Vi vet att all den ära vi kan samla på oss här, allt det som vi kan intresseras av och inspireras av här, det tar slut. Skilsmässan kommer i alla fall och vi måste gå in i den eviga världen för att möta dig. Herre, hjälp oss att vi inte står i den skaran som korsfäster dig genom att bedriva något eget arbete utanför försoningens område. Att vi inte öppnar vårt väsen för de krafter som är under fördömelse och verkar död. Vi anbefaller oss i dina händer. Herre Jesus, låt oss vara dina tjänare och tjänarinnor i denna tid. Låt oss vara dina budbärare. Låt oss vara dina, Herre Jesus Kristus, allt igenom, utan någon som helst protest eller på annat vis något undandragande från din kallelse.Jesus, förena oss du med dig på ett mäktigare sätt än någon gång förut. Låt oss förstå allvaret och ansvaret vi har. Du har inte kallat oss att tillhöra en rörelse. Du har inte kallat oss att tillhöra kollektiv. Du har kallat oss att följa dig, Herre Jesus Kristus, och där i efterföljelsen med dig kan gemenskapen manifesteras.Hjälp oss att vi inte slår oss till ro tillsammans med alla dem som har sänkt blicken till de närvarande tingen; upptagits av dem som står utanför möjligheter till frälsning. Tack att du hör bön. Amen.

Zebastian Vidén rapporterar från missionsarbetet i Dominikanska Republiken

Den 6 januari 2006 drabbas Elias Vicioso med familj av en fruktansvärd katastrof. Deras hem, och allt de äger förgås i en brand. Men Gud är trofast, och idag är ett nytt hus på väg att byggas upp.
Elias kom med sin fru Maria till Dominikanska Republiken 1989. Han flydde då fattigdomen och misären i Beladel, en mindre stad i Haiti, som ligger alldeles nära gränsen till det betydligt rikare grannlandet.Som missionär i Dominikanska Republiken vet jag att landet har stora rikedomar, men också stor misär. Rikedomen i landet åtnjuts av ytterst få människor.De haitier som kommer till landet – nästan alltid på flykt undan fattigdom – hamnar oftast i betydligt fattigare områden än genomsnittet. Palave är ett sånt område.När Elias kom till Dominikanska Republiken, hamnade även han i Palave. Han försörjde sig och sin familj på att sälja lite av varje, t.ex. kläder och skor. Allt eftersom åren gick, växte familjen. Först kom sonen Roberto, senare även en dotter, och ytterligare tre söner.Den 5 januari 2006 var en dag som de flesta andra. Den 6 januari hade elden förstört allt.Elias säger:-Vi förlorade allt. Några vänliga grannar och vänner gav oss de kläder vi har på oss nu. Också de gamla sängarna här fick vi av några vänner.”De första veckorna efter branden fick familjen låna ett hus av en granne. Det var dock ingen långsiktig lösning, då huset skulle byggas om. Senare fick familjen hyra ett skjul av en annan granne. Det saknade golv, men de hade i alla fall tak över huvudet. Efter ytterligare hjälp från vänner och släktingar lyckades Elias bygga upp ett litet träskjul på det nerbrunna husets tomt, även det utan golv. Där bor de nu.

Analys av Stig Andreasson

I en bok på drygt 100 små sidor med titeln ”Tag och ät” har Ulf Ekman nedtecknat sin syn på nattvarden. Målet tycks vara att överbevisa läsaren om Jesu ”realpresens” (verkliga närvaro) i nattvardselementen. Bevisen försöker Ekman hämta både från Bibeln, kyrkofäderna och historien i övrigt. I magasinet ”Keryx” som utges av Livets Ord har han också skrivit en artikel om ”Sakramental teologi och väckelsekristendom” där han ger uttryck för samma tankar som i boken. Enligt min mening innehåller dessa utläggningar flera mycket bristfälliga förklaringar och leder dessutom till ett antal förhastade slutsatser. Ekmans tolkning både av Bibeln och historien är ofta starkt tendentiös. Många frågor förblir obesvarade. Här följer ett litet axplock av de frågor som uppstår då man tar del av Ekmans teologiska repertoar.
Vilka kyrkor är historiska?Enligt Världen idag har Ulf Ekmans teologi förändrats på grund av inflytande från de historiska kyrkorna. Då frågar man sig givetvis vilka dessa kyrkor är. En biskop förklarade nyligen att han skiljde på ”historiska kyrkor” och ”moderna kyrkor.” I den förstnämnda kategorin placerar man då vanligen den romersk-katolska, den grekisk-ortodoxa och den anglikanska kyrkan samt säkert också den lutherska. De har alla en lång historia. Men en historia som inte bara är uppbygglig!För omkring tusen år sedan skedde brytningen mellan den västliga och den östliga officiella kyrkan. Påven bannlyste då den östlige patriarken som svarade med att bannlysa påven och beteckna romersk kristendom som barbarisk och kättersk. Det kallar vi ”den stora schismen.” Sedan dess har i varje fall påvekyrkan ökat sitt antal av dogmer och läror så mycket att dess ansikte blivit åtskilligt förändrat. Den ortodoxa kyrkan är i stort sett densamma som för tusen år sedan. Anglikanerna befinner sig alltjämt någonstans mitt emellan protestantismen och Rom. Den lutherska kyrkans historia innehåller återupptäckten av bibliska sanningar men tyvärr också antisemitism och förföljelse av oliktänkande. Vad som är gemensamt för alla dessa s.k. ”historiska kyrkor” är att de lägger väldigt stor vikt på sakramenten. De är till sin natur mer eller mindre sakramentalistiska.Vilka är de de moderna kyrkorna? Jo, det måste då vara våra nutida frikyrkosamfund och väckelserörelser som i vår del av världen är relativt unga. Men stopp ett tag! Har inte just den typen av församlingar och rörelser gång på gång sett dagens ljus i olika länder under hela historien? Är våra dagars friförsamlingar historielösa? Har inte också vi en historia? Är det ingen som har läst professor Gunnar Westins fantastiska bok Den kristna friförsamlingen genom tiderna? Eller Broadbents monumentala verk som i fransk översättning fick den långa men talande titeln: Den trogna församlingens smärtfulla pilgrimsvandring genom tiderna. I de böckerna får man veta att kristna friförsamlingar alltid har existerat och att de ofta varit förföljda av de officiella kyrkorna. Men jag har ännu en fråga. Var inte den första församlingen i Jerusalem en typisk friförsamling? Givetvis var den det. Den liknade varken en luthersk statskyrka, en ortodox ikonkyrka eller en romersk påvekyrka. Därmed står det klart att den kristna friförsamlingen har en mycket äldre historia än de kyrkor som av någon outgrundlig orsak idag har ensamrätt till epitetet ”historiska”. Någon gång använder Ekman faktiskt uttrycket i singularis, ”den historiska kyrkan.” Vad han lägger in i det begreppet förklarar han inte.Men han varnar för att förkasta vad Gud har gjort i historien. Men vad är det då som är så farligt att förkasta? Är det den katolska, ortodoxa och protestantiska sakramentalismen? Ekman säger inte detta rent ut. Men helhetsintrycket av hans utläggning pekar faktiskt i den riktningen. Många vill nog hellre understryka att det andliga arv som den bibeltrogna kristenheten absolut måste ta vara på och aldrig tappa bort är av en helt annan karaktär. Det är gångna generationers modiga kamp för trosfrihet och sann väckelsefromhet.
Vad betyder ordet sakrament?Ekman förklarar att det är ett gammalt latinskt ord som egentligen betyder ”ed” eller ”löfte”, vilket naturligtvis är rätt och riktigt men trots allt en något ofullständig förklaring i en avhandling om nattvarden. I olika katolska skrifter kan man läsa att kyrkofäderna utvidgade betydelsen av ordet ”sakrament” till att betyda detsamma som ”mysterium” (mysterion på grekiska). Den ortodoxa kyrkan använder helt naturligt hellre det grekiska språket än det latinska. Den utger sig därför som förvaltare av ”mysterierna”, medan påvekyrkan säger sig förvalta ”sakramenten”. Båda dessa sakramentala kyrkor blir därför säten för en slags mysteriereligion där frälsningen förmedlas genom olika slags ritualer. Ekman säger:-Ett trosmysterium är något som är bortom vårt begränsade förstånd och som behöver uppenbaras för oss genom Anden och tas emot i tro.Det är faktiskt en bra definition, men den blir missvisande då den tillämpas på nattvarden. Det nytestamentliga ordet ”mysterion” används nämligen aldrig med avseende på varken dop eller nattvard. Det finns egentligen inte någon sakramental teologi (mysterieteologi) i Nya testamentet. Det finns instiftelser, heliga handlingar och olika medel till hjälp och uppbyggelse. Men inga mystiska kulthandlingar.
Kan nattvarden jämförasmed inkarnationen?Enligt Ekman kan den faktiskt det. Han skriver:-Att Jesus Kristus, den andra personen i Treenigheten, inkarnerades och blev en verklig fysisk människa innebar att Gud förenar sig med, välsignar och verkar genom den fysiska skapelsen. När Jesus instiftar sakramenten gör han samma sak. Han låter sin nåd flöda genom fysiska, skapade ting. - Gud var reellt närvarande i Jesus och genom Jesus. Det är detta man i teologiska termer kallar för sakramental närvaro och inkarnationen är det stora exemplet på detta.Dessa tankar har tydligt släktskap med modern katolsk förkunnelse som numera packar in sin extrema sakramentalism i ett filosofiskt och ibland nästan lyriskt språk, där när sagt allting plötsligt blir ”sakramentalt”. Är det möjligen så att den gamla sakramentalismens tydliga släktskap med magi måste döljas av ett religionsfilosofiskt resonemang för att passa den moderna människan? Man säger exempelvis att ”naturen är underbart sakramental i sin mångfald och rikedom.” Och den katolske biskopen Anders Arborelius har presterat följande aktstycke:-Först finns den allmänna sakramentaliteten i skapelsen, sedan genom inkarnationen. Kyrkan är den förblivande inkarnationen. Detta utkristalliserar sig i de sju huvudmomenten, de klassiska sakramenten.Skapelsen, inkarnationen, kyrkan med dess olika ritualer - allt blir sakramentalt i denna s.k. ”sakramentala teologi.” Det hela blir faktiskt en form av språkförbistring. En helt vanlig ordbok upplyser oss om att adjektivet ”sakramental” hänvisar till något som har med sakramenten att göra. De är två hos protestanterna och sju hos katolikerna. Hur kan någon då påstå att Guds närvaro i Kristus var sakramental! Behåller vi ordens vanliga mening blir ett sådant påstående totalt inadekvat. Att Gud verkligen var närvarande i den jordiske Kristus hör till det fundamentala i den kristna tron. Jesus sade ju själv:”Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Den levande personen Jesus Kristus kunde genom sin undervisning och sina undergärningar på ett helt speciellt sätt uppenbra Guds närvaro. Men hur kan någon tänka att Herren gjorde samma sak då han instiftade nattvarden som då han själv steg ned till oss i människogestalt? Oavsett vilken nattvardsuppfattning vi har kan vi väl knappast tänka oss att Gud kan vara närvarande i rent materiella ting, såsom bröd och vin, på samma sätt som Han var närvarande i den levande gudamänniskan Jesus Kristus. Inkarnationen kan inte jämföras med någon av de kyrkliga handlingar som man idag kallar ”sakrament”.
Men som biskop Arborelius själv säger så betraktar den katolska kyrkan sig själv som en förblivande inkarnation av Kristus. Ulf Ekman och den katolske biskopen tycks vara rörande eniga om detta. Ekman gisslar nämligen ”dem som inte har någon förståelse för Jesus inkarnerad och ständigt närvarande i sin kropp, Kyrkan.” Ekman har möjligen större ekumenisk bredd på begreppet ”kyrka” än Arborelius. Men båda tar fel och använder fel uttryck. I Nya testamentet gäller ”inkarnationen” uteslutande den stora och fantastiska händelsen då Gud i Kristus kom till oss i människogestalt för att bli vår Förlossare. Naturligvis tror vi att Han genom sin Ande är närvarande i sin församling på jorden. Men den närvaron är inte en ny inkarnation och den är heller inte ”sakramental”, dvs. bunden och begränsad till speciella gudstjänstformer.
Symboliskt eller bokstavligt ?Ekman använder uttrycket ”realpresens” om Jesu närvaro i nattvarden. Det betyder alltså att Jesus är ”verkligt” närvarande. Någon egentlig definition av uttrycket ger emellertid inte Ekman. Han nöjer sig med att framställa det som ett mysterium. Och han anser sin tolkning så självklar att han inte behöver argumentera nämnvärt för den. Han menar att det räcker med en helt bokstavlig uppfattning av Skriftens ord. Jesus sade nämligen vad han menade och menade vad han sade, då han instiftade nattvarden med orden: ”Detta är min lekamen. Detta är mitt blod.” Ja, enligt Ekman är det självklart att lärjungarna uppfattade dessa Jesu ord helt bokstavligt. Först på 1500-talet och senare under upplysningstiden på 1700-talet började man ifrågasätta den bokstavliga betydelsen av nattvardens instiftelseord. De som inte är bokstavstroende förpassas av Ekman då till den kategori som förnekar det övernaturliga.Alla kristna är nog överens om att Jesus menade vad han sade och sade vad han menade. Men precis som Jesus ord ibland kan ha bokstavlig betydelse, så händer det vid andra tillfällen att han brukar bilder, symboler, metaforer och liknelser. Frågan blir då inte om Jesus menade vad han sade men om vi alltid rätt förstår vad han menade. Det gjorde inte alla på Jesu tid. Då Jesus efter brödundret sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv.” (Joh. 6:54), då var det många som missförstod hans ord. Det menar jag faktiskt att Ulf Ekman också gör, för han tillämpar de orden på nattvarden. Detta förefaller mig orimligt av flera orsaker. För det första uttalade Jesus de orden långt innan nattvarden blev instiftad. Varken lärjungarna eller någon annan visste heller vid den tidpunkten att Jesus senare skulle instifta en speciell måltid till minne av sitt försoningsoffer. Talade Jesus om nattvarden då han sade att det var nödvändigt att äta hans kött och dricka hans blod, då var hans ord obegripliga för alla som hörde dem uttalas. Dessutom sade han samma ord i negativ form. ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod har ni inte liv…” Den som menar att dessa ord gäller nattvarden bör ta konsekvenserna av det. Utan nattvarden finns det då ingen frälsning! Då bör botbänken, samtalsrummet och förbönen efter väckelsemötet omedelbart bytas ut mot ett nattvardsbord! Till det bordet bör sökande själar inbjudas för att få liv. Men det finns kanske ett annat sätt att förstå dessa missförstådda Jesus-ord. Det finns bibelord som talar om feta och märgfulla rätter men som avser andlig föda. Andligt liv får vi nämligen inte genom materiellt ätande. Jesus vill själv vara vårt liv och hans närvaro mat för vår själ. Det måste vara detta Herren menade då han talade om att äta hans kött och dricka hans blod.
Förtjänar pietismenatt svartmålas?Enligt Ekman var naturligtvis det stora felet med pietisterna att de inte lade tillräckligt stor vikt vid sakramenten. Men efter min mening tecknar Ekman en grov karikatyr av pietismen:.Vårt pietistiska väckelsetänkande har ofta haft en avoghet och misstänksamhet emot allt yttre. Väckelse är enbart Andens verkan på hjärtat med prioritering av det inre livets odlande och möjligen evangelisation. När detta renodlas och påverkas av rationalistisk filosofi blir väckelsen antisakramental. - Misstänksamheten emot allt fysiskt i pietistiska kretsar har gjort mycken skada. Man vill inte dra någon som helst gräns mellan det heliga och det profana och menar på ett falskt sätt att inga ordningar behövs och att den troende är fri till i princip vad som helst, både i gudstjänstliv och moral. Så tappas fullständigt förståelsen av det heliga.Var Ekman har hämtat denna ”skräckbild” av den pietistiska väckelsen har jag ingen aning om. Alla väckelser har givetvis haft sina brister eftersom Gud alltid har brukat mänskliga redskap. Pietismen är inget undantag. Men Ekmans beskrivning av pietismen stämmer varken med vederhäftiga historieböcker eller trovärdiga kristna ledares uttalanden. Pietismen uppstod i en tid, då vanefromhet och död formalism var rådande. Behovet var då knappast en sakramental väckelse, för många gick till kyrkorna och tog del i sakramenten. Men det andliga livet flämtade svagt. Kristus hade många anhängare men få efterföljare, som någon uttryckte det. I sin bok understryker Ekman ”nattvardens förmåga att kunna förmedla andligt liv.” Att han då kommer på kollisionskurs med pietismen är inte så underligt. Pietismen föddes ju därför att varken renlärigheten eller sakramentsförvaltningen i den tidens kyrka hade förmedlat särskilt mycket andligt liv. Den hemgångne norske teologen Carl Fr. Wislöff ställde en gång frågan: ”Har pietismen något att ge oss idag?” På den frågan svarade han med att räkna upp en rad signaler som pietisterna själva sände ut och som vi verkligen behöver idag. Vi sammanfattar dem helt kort. Låt Guds Ord rikligen bo ibland er! Låt det allmänna prästadömet komma i funktion! Kämpa för den sanna tron i kärlek! Ta vara på det kristna broderskapet! Wislöff understryker också att vi behöver pietismens förkunnelse om den nya födelsens nödvändighet och om försakelsens plats i det kristna livet. Ulf Ekman skriver märkligt nog att pietismen fört till att man ”fullständigt tappat förståelsen av det heliga.” Det är ett i högsta grad märkligt uttalande eftersom pietismen egentligen var en helgelseväckelse. Wislöff säger att vi idag har hamnat i en ”nöjeskristendom” utan verklig sälta. Till det yttre skiljer sig en stor del av den kristna ungdomen föga från världens lättsinniga ungdom. Därför behöver vi en sund pietism som för till frälsning från världsligheten, både i sinnet och till det yttre, säger han.Nej, pietismen förtjänar inte att svartmålas. Wikipedia, den fria encyklopedin, säger exempelvis att vårt grannland Norge inte blev verkligt protestantiskt förrän det blev pietistiskt. Norges store folkväckare, Hans Nielsen Hauge, nämns också i det sammanhanget. Ekman kan ha rätt i att vissa grenar av pietismen, både i gången tid och i nyare tid, varit avgjort antisakramentala. Men att det skulle bero på inflytande från rationalistisk filosofi betvivlar jag. Det är verkligen en förhastad slutsats. Blir det en stor framtida nattvardsväckelse?I slutet av boken skriver Ekman att han mött ett behov, speciellt hos yngre, att:-få del av de rikedomar som den helige Ande deponerat i Kyrkan genom tiderna. Nattvarden är definitivt en av dessa skatter. Man bryr sig helt enkelt inte om, om det är ”katolskt” eller ”protestantiskt”, om det är ”evangelikalt” eller ”karismatiskt” utan frågan blir istället om det är genuint kristet och då alltså är sant. - Vi kommer inom en snar framtid att se skaror av människor som flockas till nattvardsgudstjänsterna.På ett annat ställe säger han:-…det finns mycket att hämta och lära av dem som vårdat denna gåva (nattvarden) i århundraden.Detta är väl ”ekumenisk vidsynthet” i högsta potens! Men vilket sammelsurium! Låt mig bara påpeka ett par saker. Då vi sätter oss in i den katolska kyrkans lära om nattvarden upptäcker vi genast att den är totalt oförenlig med en protestantisk och evangelikal uppfattning. Och vad värre är, den är helt oförenlig med Bibelns grundläggande undervisning. Olika protestantiska och evangeliska samfund uppvisar vissa olikheter i sin syn på nattvarden. Men ingen kan godta den katolska dogmatiken. I påvekyrkan är nattvarden eller mässan som den kallas, nämligen en förnyelse av Kristi försoningsoffer. Genom prästens händer offras Kristus på nytt på kyrkans altare, fast på ett oblodigt sätt. Att nutida katolska teologer försöker byta ut ordet ”förnyelse” med avseende på Kristi försoningsoffer i mässan mot sådana uttryck som ”verkliggöra”, ”aktualisera” m.fl. ändrar ingenting. Den kastolska mässan är en offergudstjänst. Även sentida påvar har tydligt sagt att prästen förnyar Jesu offer på korset. Då prästen uttalar instiftelseorden blir han enligt katolsk tro gripen av Andens kraft så att hans ord får samma verkan som då Jesus själv uttalade dem. Brödet och vinet förvandlas då bokstavligen till Jesu lekamen och blod. Det är möjligt att Ulf Ekman själv kan godta den uppfattningen. I en predikan för några år sedan sade han nämligen:-Ordet åstadkommer lika mycket när en troende utsäger det som när Gud säger det. Du är Guds medskapare. Du talar och skapar med dina ord.Oavsett hur det är med den saken, så kan inga bibeltroende kristna, antingen de kallar sig protestanter, evangelikala eller karismatiker skriva under på den katolska mässoffersläran. Guds Ord säger ju tydligt att Jesus har gett sitt liv på korset en gång för alla.Om Ekman tänker på den katolska kyrkan då han säger att vi har mycket att lära av dem som förvaltat nattvardens gåva i århundraden, blir hans historieskrivning direkt missvisande. Påvekyrkan har gjort allt annat än att vårda den urkristna nattvardssynen. Det är först på 300-talet som vi har de första vittnesbörden om att nattvarden börjar betraktas som ett upprepande av korsoffret. Omkring år 850 omtalas för första gången den s.k. ”transsubstantiationsläran”, alltså vinets och brödets bokstavliga förvandling till Jesu lekamen och blod. Den läran blir dogm först år 1215. Om det aldrig funnits några andra uppfattningar om den saken hade en sådan dogmatisering varit överflödig. På ett kyrkomöte år 1416 bestäms att de troende får nöja sig med brödet då de deltar i mässan. Vinet i kalken förbehålls den officierande prästen. Denna förändring är speciellt underlig eftersom kyrkan lär att man måste både äta Kristi lekamen och dricka hans blod för att få liv. Från och med den tiden får de trogna bara ”en halv kommunion” så att säga. Numera har jag dock sett att katolska nattvardsgäster får lov att doppa sitt bröd i vinbägaren då de går till altaret.Om det blir som Ekman hoppas att vår tids sökare inte kommer att bry sig om från vilka källor man hämtar synen på nattvarden, kan resultatet bara bli ett. Då får vi tidernas största förvirring. Den kan i sin tur bara växa och frodas i okunnighetens och ytlighetens jord. Om Ekmans budskap om nattvarden huvudsakligen möter bifall och entusiasm visar det att denna okunnighet och ytlighet redan är starkt förhärskande i vårt land.

I mitten av mars fick tidningen Midnattsropet tag på ett förhandsexemplar av boken Tag och ät av Ulf Ekman. Efter att ha tagit del av budskapet, beslutade vi att göra en traktat, med rubriken: Varning! Fädernas råmärken flyttas! Denna traktat tog vi med oss till Uppsala, och delade ut vid Livets Ord i samband med en gudstjänst. Predikant vid detta möte var Robert Ekh, och temat som han valt för denna dag, som enligt kyrkoåret är Jungfru Marie bebådelsedag, var Maria, vår förebild.Ekh pekade på jungfru Maria som vår förebild i tjänande, ödmjukhet och gudsfruktan - en tanke som kan vara nog så riktig. Men så småningom gick det hela över till att handla om att Maria är trons moder, och vår moder! Och allt detta på en tydligt viktig symbolisk dag.I slutet av mötet, efter att man bedit Gud om att få bli mer lik Maria, tog Ekh fram en kartong, och plockade fram två skulpturer. ”Vem kan det här vara?” frågade han, och fortsatte:-Här är mamma Maria och Jesuspojken. Går för att hämta vatten. Det här är gediget, riktigt konsthantverk. De här är tillverkade… vi köper de här från ett kloster utanför Jerusalem i Israel. Och jag vet en sak som de gör på det klostret. Vet du vad de gör? De ber för dig. De lever ständigt inför Herrens ansikte…Ekh fortsatte:-Då tycker jag inte att du ska tänka: Ja men, Maria, det kan jag väl inte ha hemma? Tror du jag är katolik, va?Nä, det tror jag inte. Men visst kan man ha det. Lika väl som du köper en skulptur av Herta Hillfon…Och så avslutades mötet med den översteprästerliga välsignelsen.Att Robert Ekh agerade som om detta inte hade någonting att göra med katolsk helgondyrkan blir bara absurdt. Helt tydligt är detta ett ställningstagande mot den kamp som väckelsens fäder fört - och för katolsk svartkonst.Om inget annat sätter en varningsklocka i ringning, så borde väl skulpturer tillverkade i kloster göra det? Och om det viktigaste Robert Ekh vet att säga om klosterväsendet är att munkarna och nunnorna ber - och att de ”lever ständigt inför Herrens ansikte” - då är det ett fattigdomsbevis.Jag säger det än en gång: Det hela ligger mellan naiv ansvarslöshet och förräderi. Och om vi ser de tydliga steg i ett återtåg till katolskt mörker som Ekman presenterar i sin bok som analyserats i föregående artikel, så kan man inte se annat än ett mönster. Församlingen ska sakta men säkert föras in i ett katolskt tänkande. Först genom att de som protesterar idiotförklaras. Sedan genom att de tvivlande förförs. Och till slut genom att lärorna presenteras i sitt klara ljus.
Utanför Livets Ords lokaler var förvirringen och okunnigheten stor. Många som vi talade med verkade makabert dåligt införstådda med vad som skedde på plattformen och i de nya böckerna. Självklart har vi som Guds folk ett ansvar för våra kristna bröder, precis som för ofrälsta människor, att varna för det som för människor vill.

Undervisning av B V Henry

En av de stora svagheterna i presentationen av evangeliet om Herren Jesus idag, är att vi inte uppmärksammar vad det har att säga om pengar och egendomar; och så anses vi därför av den stora massan av människor i världen vara fullständigt irrelevanta. Girighet kan ha många former och kulörer, och om den sade Jesus i Lukas 12:15: -Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.Så länge vi inte har tagit itu med girighetens synd, har vårt evangelium väldigt ringa kraft; och dessutom kommer vårt strävande efter helgelse att förbli frustrerat, då vi fortsätter vara kluvna personligheter. Paulus skämtade inte, och han överdrev sannerligen inte, när han i 1 Tim.6:10 sade att ”penningbegäret är en rot till allt ont”. Vi bör ägna mer uppmärksamhet åt denna fråga: ”till allt slags ont,” som det står i en del översättningar av texten. Då Jesus sade: ”Tag er till vara för girighet,” följde han upp det med tre exempel. Det första handlade om den rike dåren; det andra om att göra sig bekymmer för mat och kläder; och det tredje om att samla rikedomar.Vi finner om och om igen att när Jesus talar om pengar och girighet, så visar han på det faktum, att detta kan förekomma bland fattiga, lika väl som bland rika. Hos den rike mannen manifesterar det sig genom att samla pengar på hög, och hos den fattige manifesterar det sig genom ängslan och oro. Jag har sett människor som från det ena hörnet av tillvaron till det andra tjänat litet och så fått mer i lön på relativt kort tid; och det såg ut som om det inte fanns någon materialism alls medan de var fattiga; men så fort deras inkomst förändrades uppstod problemen, därför att materialismen var där hela tiden, men den hade inte uppdagats, pga bristernas täckelse. Låt oss inte inbilla oss då vi talar om pengar - att vi talar enbart om dem som har kommit på grön kvist, och som har överflöd; det vi säger gäller alla. Det är bara två sidor av samma mynt.Det finns en svårighet med terminologien här. Ordet som används mest är “girighet”, som i en del översättningar är “snålhet”, i andra “snikenhet” eller “penningkärlek”. Alla dessa uttryck kommer från det grekiska ordet pleonexia. Det är inte alltid möjligt att exakt överföra ett ord så adekvat för att förklara, och därför använder jag ett paraplybegrepp - det är ordet materialism. Jag använder ordet materialism för att försöka täcka de övriga: det är den synen om att livet rör sig omkring materiella ting. Det finns många sätt att behandla detta ämne utifrån Bibeln eftersom Guds Ord säger mer om det än om något annat. Jag gör här ett försök genom att studera Judas, och syftet är att betrakta synden i den troendes liv.Det har förekommit många teorier och gissningar om Judas Iskariot. Men det finns inga särskilda finesser i Nya Testamentets behandling av honom. Det finns bara ett motiv som konstant åberopas för att förklara hans förräderi mot Jesus, och det är pengar. Judas är materialisten i Nya Testamentet, och som sådan en varningslektion för oss alla; för det var materialismen i Judas som bidrog till att Jesus blev korsfäst.Nu visar sig denna materialism på fyra särskilda sätt. För det första hade han hand om penningpungen, och stal ur den - som vi kan läsa i Joh 12:6. För det andra, så var det framför allt han som angrep Maria Magdalena när hon smorde Jesu fötter med den dyrbara smörjelseoljan, detta pga hans materialistiska hänsynstaganden. För det tredje fick han en muta på trettio silverpenningar för att förråda Jesus. Och för det fjärde, när hans samvete drabbade honom, tog sig hans stora misstag uttryck i ett tvångsmässigt agerande att återlämna pengarna.Allt detta samverkar till att ge en konsekvent bild av ett materialistiskt motiv. Det är klart att detta kan se ut som ett nedtonande av det enorma brott Judas utförde. Men om det gör det, så tror jag att på något vis måste så göras. En del betraktar Judas som en olycklig person som fullgjorde vad som var ödesbestämt för honom. Men detta skapar många problem: det tangerar frågeställningen om determinismen och predestinationen; men den frågan blir akut bara när Judas’ handling utkristalliseras som det mest onda av allt ont. Men Nya Testamentet gör den inte till det. Det var inte det mest onda av allt. Det var det ondas vanliga gång som avslöjades för vad det verkligen är när det placeras i ljuset av Jesus och hans kors. Det var oundvikligt enligt tingens ordning att Jesus skulle bli förrådd, och att någon skulle göra det. För det är vad det onda gör mot det goda, när de möts på vägen. Men som jag ser det var det inte oundvikligt, särskilt inte att det skulle vara Judas. Han är bara en av sitt slag. Han var inte speciellt diabolisk. Budskapet är att alla hans gelikar är lika diaboliska som han var, när även de avslöjas genom ljuset från Jesus och hans kors.För att understödja vad jag har att säga, vill jag gå till Nya Testamentet och se vad det säger om Judas. Efter hans förräderi finns det bara ett omnämnande av Judas i hela det övriga Nya Testamentet och det är i början av apostlagärningarna. Där kallas han bara den ”vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus” - en ganska oskyldig mening. Det nämns om förräderiet i samband med instiftandet av Herrens måltid i 1 Kor.11, men där nämns inte mannen. Viktigare än detta är att ordet “förråda” i den nytestamentliga grekiskan betyder “att överlämna”, och om man använder uttrycket överlämna varje gång det står förråda, så skulle man göra en korrekt översättning. Det finns bara ett ställe i Nya Testamentet där ordet “förrädare” används - i Lukas 6:16, där Lukas ger uppgifter om antalet lärjungar, och vad de heter.Det faktum att Judas inte var säregen, utan bara representativ framkommer om honom i en ofta förekommande mening att han var “en av de tolv.” Betrakta nu ditt Nya Testamente uppmärksamt, så ska du upptäcka att denna mening används bara om en annan av de tolv, och det vid bara ett tillfälle. Bara Tomas, förutom Judas, kallas för en av de tolv. Men om Judas återkommer detta som en refräng; tio gånger i evangelierna - “en av de tolv.” Poängen är den, att vilken som helst av Jesu lärjungar skulle kunna infekteras allvarligt med materialistiska beaktanden.Det är då det börjar bli otäckt. Det är då vi förmås att säga: “Herre, inte är det väl jag?” Hela denna sak är något som vi alla måste betrakta mycket allvarligt. Jag märker att det finns kristna som har konfronterats med denna fråga om pengar och materialism, och förstått den väl och rett ut den för sig. Det finns troende som kan tjäna tre eller fyra gånger mer än de för närvarande förbrukar, men för Jesu skull lever de på en lägre standard. Det finns de som ger tionde, och som ger mer än tionde av sin inkomst, och som ger sin finansiella potential till Guds Rikes förfogande. Och något av det mest glädjande med att känna kristna på ett djupare plan är att veta i vilken grad de verkligen har rett ut den materiella frågan för sig, och hur de vandrar i detta ljus.När vi gör en sådan övning som denna, så är det viktigt att känna till att sättet att nalkas frågan är den: om skorna passar, tag dem på; och att det vi säger inte nödvändigtvis passar för alla. Men min erfarenhet är den att den person som verkligen har rett ut detta för sig, vill höra det igen, och pröva sig själv på nytt. Låt oss alltså se på några påståenden om Judas som kommer att kasta ljus över vårt företag.
Materialismen är förtegenHar du märkt att lärjungarna blev helt tagna med överraskning av det som Judas gjorde? Vi läser det i Joh.13. När Jesus förklarade att en av dem skulle förråda honom, så tittade lärjungarna på varandra, och undrade vem han talade om. Det var först efteråt som de fick veta helt säkert vem han talade om. De visste inte att Judas stoppade pengar i egen ficka; de visste inte att han hade varit hos myndigheterna; han var ibland dem, men han var inte avslöjad för dem. Han kunde maskera sig som en av dem, medan hans egna fördelar var det som hela tiden kontrollerade honom.Judas bedrog de elva fullständigt. Han utgav sig för att vara en lärjunge men han var en djävul. Han utgav sig för att tänka på de fattiga, medan han inte alls brydde sig om dem. Han utgav sig för att vara intresserad av ekonomi, men hans intresse låg i att vara ohederlig. Han utgav sig för att vara okunnig: ”Herre, är det jag…?” medan överenskommelsen att förråda Jesus redan hade ingåtts med myndigheterna. Han utgav sig för att ha ett innerligt förhållande till Jesus, genom att ta brödstycket från honom, medan han var en bedragare. Han uppträdde som ett helgon, men hans hjärta var en gnidares. Materialismen är alltid dold och förtegen. Francis Xavier sade att han i bekännelser hade hört hur människor bekände alla möjliga synder, men han hade aldrig hört att någon frivilligt, utan påtryckningar, hade bekänt girighetens synd. Om det finns materialism eller oärlighet i oss, så är det fullt möjligt att det är känt bara för dig och Gud. Jesus visste vad Judas stod i begrepp att göra. Judas trodde att det var dolt, men Jesus visste.Men det faktum att det inte är känt betyder inte att det inte är fördärvligt. För det som var okänt och dolt intill allra sista minuten, var det som placerade Jesus på korset. Och vi behöver rannsaka våra hjärtan och vara ärliga; och kom ihåg, det var om pengar som Jesus sade: ”Om det ljus som du har i dig är mörker, hur stort blir då inte mörkret.”
Materialismen kalkylerarAtt kalkylera är att finna orsaker för det som vi iallafall vill göra. Vi ser denna tendens hos Judas vid det tillfälle då Maria smorde Jesus med sin dyrbara nardus. Judas ville ha pengarna i sin pung, så att han kunde roffa dem åt sig. Om sådan generositet skulle förekomma så var det stort - så länge det bara gick genom huvudkassan, och så länge han kunde kontrollera vad som skedde med alltsammans, i hans eget intresse. Så enkelt var det,men det presenterades inte så. Det presenterades som att fattiga människor berövades vad de annars skulle få.-Man skulle kunna sälja det för trehundra dinarer - och giva dessa åt de fattiga!Ett behjärtansvärt engagemang! Men helt och hållet kalkylerat. Det talades nu om slöseri, och inte om girighet. ”Varför skulle detta förslösas?” Det är klart att det är viktigt att undvika slöseri. Jesus hade gjort det klart, när han befallde att resterna skulle samlas tillhopa, efter att han hade bespisat folket. Men nu var det en beräkning som stämde. Det drog med sig de andra, och alla stödde Judas, de sade: ”Jo, Maria har nog gått till överdrift denna gång!” Detta är det sätt på vilket ett materialistiskt motiv verkar. Det har alltid några goda skäl till hands för att rättfärdiga sin åstundan. ”Jag måste trots allt tänka på min familj”, ”man måste vara beredd inför dåliga tider”, ”man måste sköta sina angelägenheter, eller hur?” och ”det kan väl inte vara utan orsak vi har dessa medel!”Överallt i världen har människor sitt tillvägagångssätt för att ge skäl för sin girighet och sitt habegär; och vi ska inte inbilla oss, att Judas, när han beslöt att överlämna Jesus åt myndigheterna, nödvändigtvis såg det som förräderi. I detta ligger tragedin. Det är mer än sannolikt att han hade vad för honom tycktes vara en god anledning att göra detta. Jag är helt övertygad om att Judas menade att det var något som skulle lyckas väl pga vad han gjorde.Detta säger oss en hel del. För om vi prövar oss själva, för att spåra materialistiska bevekelsegrunder, så ska vi inte titta efter den rena girigheten i oss själva. Vi måste syna de till synes goda och förnuftiga sakerna som vi gör och säger, och tränga igenom dem ända till deras materialistiska hjärta, som Jesus gjorde med Judas.
Materialismen befläckar-’Så ären ock I rena - dock icke alla.’ Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena (Joh.13:10-11)Jesus hade tvagit lärjungarnas fötter. Lektionen var den att utvärtes tvagning inte har någon betydelse om inte hjärtat och personlighetens inre är rentvagna; och detta kan inte renas så länge det befinner sig i materialismens - eller i snålhetens eller i girighetens grepp.Jesus hade talat om sådant tidigare, då han talade om skatter på jorden, och om mal och rost som fördärvar och förtär både skatten och hjärtat som omhuldar den. Han säger att materialismen bringar mörker till en människosjäl. Ljuset i människan blir mörker. Vi måste inse att varje öre vi spenderar gör något med oss.Problemet med oss kristna är, att när vi talar om pengar, så talar vi bara om givande. Det är inte det bibliska sättet att nalkas denna fråga. Bibeln talar om hela vår inställning till pengar och egendom, och man kan mycket väl fördärva sig på nio tiondedelar, efter att man har givit sitt tionde till Herren! Fariseérna behärskade den konsten intill fulländning. En felaktig inställning på denna punkt fördärvar och befläckar oss. När Johannes Döparen gav exempel på verklig omvändelse, så talade han om ekonomisk sådan. I samtliga fall! “Den som har två livklädnader ger åt den som icke har någon,” säger han till folket. Till publikanerna: “Kräv inte ut mer än vad som är er föreskrivet.” Till soldaterna: “Ta inte något från någon med våld, låt er nöja med er sold.” Varje exempel nämner han för att visa på ett genuint förändrat sinne, och att omvändelse också handlar om ekonomi. Det kan inte finnas någon genuin sinnesändring som inte tränger in i en människas sätt att förhålla sig till egendom och ekonomi. Om vi fortfarande lever det slaget av liv som motiveras därav, då är den allvarliga frågan om vi lever i överensstämmelse med vår himmelska kallelse berättigad. Det finns ingen omvändelse som inte angår kassan och portmonnän, plånboken och bankboken, eftersom materialismen befläckar. Om vi inte vet att pengar och egendom har givits oss som ett förtroende från Gud, för att tillskynda hans syften - så att vi använder dem i enlighet därmed, då har vi fortfarande samma befläckelse som Judas, som var där i de tolv lärjungarnas sällskap.
Materialismen förslavarLukas och Johannes förtäljer oss att vid den tidpunkt då Judas beslöt att förråda Herren, for Satan in i honom. Hans gärning blev nästintill oundviklig. Detta är karaktäristiskt, inte bara när det gäller girigheten, utan i fråga om alla synder. Ju oftare de utförs, desto starkare grepp har de om dig. Jesus talar om detta som en fråga om slaveri. “Du kan inte tjäna både Gud och mammon”, eftersom det anspråk som de båda gör på en människa är absolut, och man kan inte tjäna dessa två herrar samtidigt. “ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare." Jesus talade om pengar som förslavar. När materialismen avancerar blir den viktigare än alla andra överväganden. En vanlig inbillning är att: ’Oh, jag ska bara arbeta hårt en tid, jag ska ligga i tills dess att jag har fått tillräckligt, och bygga upp en säkerhet; sedan ska jag spänna av och ägna tiden åt annat.” Det fungerar inte så. Materialismen är som en drog du blir beroende av, och den tid kommer inte, då du har fått tillräckligt.Problemet är att många av oss idag domineras och styrs av materialistiska överväganden. De kommer till oss på många olika vägar. De finns på ögonnivå, där varorna placeras i storköpsdiskarna med det senaste modets lockelse, reklamens hypnotiska vakthållning, TV-programmens inflytande, etc… och på så många vis blir kristna och andra människor fast genom dessa ting - saker man redan har, saker man tror sig behöva, saker man vill ha.
Materialismen skapar värdenFör trettio silverpenningar överlämnade Judas Jesus. Tyvärr vet vi inte i vilken kurs dessa silverstycken stod i. Om det var siklar, så når det upp till 120 dagars lön för en soldat eller en arbetare. Om det var denarer, vilket är det troligare, så motsvarade de trettio dagars lön - en månadslön för en arbetare. Detta är de variationer det rör sig om. Judas tyckte ändå att Jesus var värd mindre än det. Jämför med Maria, som träder in i berättelsen. Hur dyrbar var inte flaskan med nardus! Den kostade 300 denarer, eller kunde ha blivit såld för det. Det är en årslön för en vanlig arbetare. Inte ett års besparingar utan en årslön! Har du någonsin fantiserat om att ge en årslön till Herren?Den där berättelsen utgör en gåta, då det slaget av smörjelse kunde ha använts för att smörja hennes bror, som nyligen hade avlidit. Men den blev inte använd till det, utan hon hade den fortfarande kvar hos sig. Behöll hon den med tanke på kommande bröllop? Jag vet inte. Allt vad jag kan konstatera är att hon värderade Jesus tillräckligt för att bryta sönder något som kostade en hel årslön, detta pga hennes kärlek till honom, och hennes förkänsla av den nöd som han var på väg in i. Jesus sade: ’Varhelst i hela världen där detta evangelium blir predikat, ska hennes gärning omtalas.” Varför? Det är evangeliets natur, att ändra en människas inställning till materiella ting ända tills dess att Frälsaren betyder mer än något materiellt. Då situationen kräver det, ska vi vara så slösaktiga och generösa i vårt givande som den kära systern var. Men för Judas var pengar och intäkter mer viktiga än människor, t.o.m mer viktiga än Jesus, hans vän. Han var redo att offra den oskyldige för att få vad han var ute efter.Hur är det med oss? Än idag sker det att vi offrar människor för att få vad vi begär. Det är till sådana låga nivåer Judas så småningom sjönk. Vad orsakade det? Vi vet inte. Faktum är att det mycket väl kan ha presenterats som en möjlighet, för om det inte var sant om honom, så har det varit sant om oss.Iskariot, har av några personer givits betydelsen Ishcherioth, eller en man från Cherioth, som hans fader Simon hade varit före honom. Och Cherioth ligger i Judeén, i södra delen av Palestina, vilket innebär att Judas var den ende icke-galileérn av de tolv. Kom han att känna sig som avvikande eftersom han inte kom från den delen av landet och inte talade samma ohyfsade språk som de? Var det pengarna som utgjorde hans sätt att ge igen, att kompensera sig genom att lyfta sig själv i egen och andras uppfattning? Vi vet inte; men vi vet att en känsla av att inte vara accepterad har orsakat sådant i andra mäns och kvinnors liv, och de har då sökt efter denna världens goda som ett sätt att kompensera sig för något där de har känt sig som förlorare. Tecken på vällevnad är viktiga för en del människor, särskilt för de som är osäkra - de som flyr från det förflutna och som är redo att göra vad som helst för att skapa en föreställning om sig själva; en falsk sådan för att bli accepterade, men som är rent självbedrägeri!Men bilden av Judas är inte fullständigt mörk även om den är förfärligt tragisk. Han var på något vis medveten om sin synd. Hans samvete var inte alldeles okänsligt, och när det inte lämnade honom någon ro, försökte han göra något åt saken, han försökte komma ur det. Han återvände, och bekände sin synd: ”Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men han mötte ett hjärtlöst gensvar. Det är alltid svårt att komma ur en situation när vi har tagit en muta; för det är åtminstone två parter inblandade, och den enes bekännelse är ett hot för den andre. När Jesaja säger, “Den som vände sig bort ifrån det onda blev plundrad”, talar han om detta fenomen.När du bekänner, och ställer dig i ljuset, så finns det andra som är redo att sluka dig, därför att de är inblandade. Jag kan komma ihåg några tillfällen då jag vittnat för unga människor i den förfärliga atmosfären i deras ghetton i stora europeiska städer. Det var Judas’ problem. Det finns människor i den privata och i den offentliga sektorn som, om de hade följt sitt samvete, skulle ha gett upp. Men om de agerar så drar de in andra. Det är mycket svårt! En del av dem är värre än Judas: de har fortfarande pengarna, och de befinner sig fortfarande i den fördelaktiga ställning som följer därpå.Judas gjorde iallafall två oerhörda saker: han bekände sitt brott och han återlämnade pengarna. Och även om de inte hade samarbetat och tagit dem, så skulle han iallafall inte ha behållit dem; han kastade dem ifrån sig, och gick bort, och tog sitt eget liv. Det är tragiskt. Prästerna hade sedan ett dilemma. Vad skulle de göra med pengarna? De köpte en gravgård för de fattiga som inte hade råd att ordna en värdig begravning. Det är symboliskt. Hans muta var priset för hans grav, och för andras; en öde, desperat grav. Det är alltid så.Men det hade inte behövt vara så. Dessförinnan valde Jesus honom medvetet som en av sina tolv, och sade till honom: “Du kan förändras. Du kan bli en av mina lärjungar, en av mina efterföljare.” Han gav honom ansvar i linje med hans svaghet. Gud gör ofta så. Han gav honom penningpungen, och hoppades att han, genom att bejaka honom i gemenskapen, skulle resa sig. Det blev inte så. Jesus tvådde hans fötter liksom de andras, trots att det fanns en tyst insikt mellan dem om vad som var på gång. Han gav honom hedersplatsen vid sitt bord under måltiden, han gav honom brödstycket, ett tecken på hans kärlek. Och hela tiden sänder Jesus dessa signaler till Judas: “Judas, jag älskar dig, jag accepterar dig. Du behöver inte vara sådan som du är. Du kan bli annorlunda.” Men han gick ut i den natt han själv hade skapat.Vad var det som gick fel? Tänk på rövaren på korset. Han var en materialist; annars hade han säkert inte varit där som en tjuv. Han kom till det ögonblick då han sa: ”Vi lida vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort”, och bad att Herren skulle tänka på honom. Samme materialist på korset fick höra Jesus säga: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Men för Judas blev det självmord. Vad var det som gick fel? Vad var fel med hans omvändelse? Jag måste bekänna att jag inte vet särskilt mycket om det, men jag vill nämna åtminstone två saker, som jag tycker har varit till hjälp när det gäller frågan om Judas’ omvändelse.För det första gick han till fel människor. Han gick till översteprästerna och sade: “Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men det var inte primärt mot dem han hade syndat.Vi har vårt sätt att gå till väga på. Vi vill bli befriade från något i vårt samvete, men inte riktigt allt. Tänk på vad som skulle kunnat ske om Judas hade gått till Jesus, när han verkligen hade gjort orätt. Om han hade snubblat fram vid Herrens sida på vägen mot Golgata, och utgjutit sin själ för honom, vilken berättelse hade inte det varit i evangelierna! Jag är säker på att alla fyra evangelisterna hade givit den en framskjuten plats i händelsebeskrivningen. Eller om han hade gripit tag i korsets fot och sett upp i Jesu ögon och där bekänt: ”Herre, jag har syndat mot dig!” Vi kan inte annat än tro att det skulle ha blivit en otrolig berättelse om barmhärtighet och nåd.Men han kom aldrig till Jesus. Han gick till fel personer. Han försökte med en halvmesyr. Det andra som jag lägger märke till är att han försökte med kollektiv omvändelse. Hans tanke verkade vara: ”Om jag ger tillbaka pengarna, så kanske de ändrar sig och gör något för att få loss Jesus.” Men de sade: “Vad angår det oss? Du får själv svara därför.” Och det hade de rätt i. Man kan inte ordna med kollektiv omvändelse. Man kan inte säga: ”Ja, om ni alla kommer med, och vi går tillsammans dit och erkänner, då ska jag slå följe med er.” De var inte med på det; och de sade: ”Du får själv svara därför.” Det var kanske det som Judas gjorde fel. Han försökte få med andra människor som skulle stå tillsammans med honom inför domen, inför deras samveten och inför Gud. Men det går inte att omvända sig kollektivt. Man måste komma som individ, och bekänna sin synd för Gud - om det nu är materialismens synd, eller någon annan synd.Vi har här studerat något om vår egen materialisms historia. Det träffar och det påverkar oss. Vi kan få komma till Jesus individuellt, och rättas till i denna sak som gäller vårt sätt att nalkas pengar och egendom och materiella ting; och inse att allt vad vi har kommer från Gud, och har överlämnats som ett förtroende, att användas i samverkan med Honom för hans syften; och låta honom tala till oss om de förändringar som är nödvändiga. Vi kanske måste fatta beslut om att reducera vår levnadsstandard så att de medel som Gud har givit åt oss kan börja delas på ett realistiskt vis med andra - sådana som har andliga behov och även andra slag av behov.-Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.