Enoch Karlsson Att tacka Gud betyder att höja sig över det egna jaget och rikta sig mot Gud, har något sagt. Paulus, som givit denna uppmaning att överflöda i tacksägelse, kunde säga: ”Nu lever icke mera jag utan Kristus lever i mig, och det liv jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig”. Gal. 2:20. Han levde alltså ett trosliv och var beroende av Gud för varje dag. Hans tro kom inte heller på skam. Det ser vi, när vi läser om alla hans tacksägelseåmnen. Det gäller också för oss att överflöda i tacksägelse, att tacka Gud i alla livets förhållanden. Inte bara vissa tider, när det känns öppet utan också när det känns som mest tillbommat. VARFÖR ÄR DETTA SÃ NÖDVÄNDIGT? Jo, därför att tacksägelsen går före bönesvaret. Vi finner många exempel på detta i Bibeln. I Ps. 13 skriver David under djup ångest. Huru länge Herre skall du alldeles förgäta mig? Huru länge skall du fördölja ditt ansikte för mig? Huru länge skall jag bekymras i min själ och ängslas i mitt själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Men innan han slutar sitt kväde, är han redo att säga: ”Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta fröjdar sig över din frälsning. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han har gjort väl mot mig.” Med avseende på den yttre erfarenheten var han ju fortfarande kvar i sin nödsituation. Men för trons öga har Herren redan gjort väl med honom, därför vill han åra Gud med sång under tiden. Profeten Habackuk var inte negativ trots alla negativa rapporten om att inte fikonträdet blomstrade mer, vinträden gav ingen frukt, olivträdets frukt slog fel, fälten alstrade ingen åring, fåren rycktes bort ur fållorna och inga oxar funnos mer i stallen. Hur kommer det sig, att han aldrig klagade mitt i all denna fattigdom? Han sysslade med Gud och hans makt. Han var upptagen med vad Gud förmår. Så heder han en härlig trosbön: ”Herre, jag har hört om dig och häpnat. Herfe förnya i dessa år dina väldiga gärningar.” Han visste om, vad Gud hade gjort, när han hade förlossat sitt folk ur träldomshuset. Han Visste, hur Mose genom Guds kraft fått leda dem genom Röda havet och hur de sedan kom in i landet som flöt av mjölk och honung genom Josua. David ropar ut: ”Förnya i dessa år dina väldiga gärningar!” Då förvandlades bönen till en härlig profetia om bönesvar och han såg i tron att Gud kom från Teman. Av hans lov är jorden full, halleluja. En blick på jorden av Gud och han kommer jorden att häva. Kanske tänkte profeten då på, när Gud blickade från eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas här vid Röda havet så hjulen föll av vagnarna. Då sade de förföljande egyptierna: ”Låt oss fly för Israel, ty Gud strider för dem”. 2 Mos. 14:2425. Han fick också se i tron att Herren vandrar de vägar han fordom gick. Då började han prisa Herren för vad han skulle göra och sade: ”Likväl trots att det ser fruktlöst ut, likväl vill jag glädja mig i Herren och fröjda mig i min frälsnings Gud”. Då gjorde Gud hans fötter såsom hindens och lät honom gå fram över sina höjder. Han grundade inte sin tro på vad han såg utan på vad Herren SKULLE GÖRA och så överflödade han i tacksägelse medan han väntade på bönesvaret. Mos. 2:2627. Juda stam var fordom den största och gick alltid i spetsen. Juda var ledarstammen, som gick i spetsen, när Israels barn bröt upp och tågade från lågerplats till lägerplats. 4 Mos. 10: 1115. Juda betyder tacksägelse. Så låter vi vår härliga tacksägelse bestämma takten, när vi tågar hem till slutstationen Himlen. Det finns kanske de som säger, att det är alldeles för mycket tacksägelse, lovprisning och sång i de fria möten vi har litet varstans i landet. Du som tycker så borde läsa Josua 15 kap. och se vilken stor lott Juda stam fick intaga. Det fanns inga gränser på detta land, ty alla gränser gick till havet. Vid havet möter du det oändliga. Sedan fick Simeon, som betyder bönhörelse, dela den stora arvedelen med Guds barn, tack och lov. Josua 19:1. Ja, låt oss giva stort rum för tacksägelse. Då skall också vi få många härliga bönesvar.
I-KABOD
Erik Dalman
De flesta av läsarna känner väl igen uttrycket IKabod? Prästen Elis dödssuck, när budet nådde honom att Guds ark var tagen och bortrövad.
Guds ark var det centrala i tabernaklet och i den gammaltestamentliga gudstjänsten. Herrens ark var A och O, det väsentliga, och placerad i det allra heligaste i templet. Där förvarades Ordet i form av stentavlor på vilka Herren själv med sitt finger nedtecknat budorden.
Guds härlighet överskyggade arken och vilade över den. Härligheten hade följt med allt ifrån Sinai, under den långa ökenvandringen och fram till Kanans land. Folket såg den i form av en molnstod om dagen och en eldstod om natten. Den höjde sig och sänkte sig understundom men var alltid över arken och tabernaklet.
[Läs mer]Det är trons verk!
Fru Ellen Upplid:
”DET ÄR TRONS VERK!”
Jag är bara en av de många, som fick hjälp av Richard Hansen vid Fria församlingens märkliga möte på danssalongen Rigoletto i Jönköping.
60åriga fru Ellen Upplid i Nässjö berättar, att hon under ett års tid haft en knöl på vänstra handleden. Samtidigt har hon plågats av svår värk. Efter Richard Hansens handpåläggning har knölen försvunnit och värken är som bortblåst. Ellen Upplid svävar inte på målet, då hon berättar om helbrägdagörelsen för Aftonbladet: ”Det är trons verk”, säger hon. Jag for egentligen inte till mötet i Jönköping för att få bot för min onda arm. Men då så många andra av mötesdeltagarna gick fram till Hansen följde jag med. Då han fattade tag om min handled försvann plötsligt värken och sedan har jag inte känt av den. Den knöl, som tidigare suttit på handleden sjönk samman, och nu är den så liten, att man knappast märker den.
[Läs mer]En röst i natten
Vi, som läser ”Midnattsropet”, har vi verkligen gjort klart för oss, vad detta namn innebär, att det är, eller bör vara en väcksignal till slumrande kristna? ”Vaknal” lyder ropet. Det är något som kommer att hända. Jesus kommer! Budskapet härom har ljudit i många decennier, och ändå är det många, ja, kanske de allra flesta kristna bekännarna, som varken tror eller väntar, att detta skall ske. Hur var det på Noa tid? Förkunnelsen att en domsflod skulle komma, aktade människorna icke på. Och så står det att ”de ‘visste om intet” förrän floden kom och tog dem alla bort. De visste, men aktade icke på vad de hade hört. Den, som skriver detta, har en erfarenhet, som jag vill berätta. Det hände för många år sedan att jag hade en dröm en natt. Jag såg Jesus komma i .iskyn, omgiven av änglaskaror. Det var en mäktig syn. Jag uthärdade icke att se den, varför jag sökte gömma mig undan. Och jag var glad, då jag vaknade ur sömnen, att det blott var en dröm. Men drömmen blev mig till väckelse. Jag förstod genast dess betydelse: Jag var inte redo att möta Jesus. Jag var en slamrande kristen. Gud gav mig en väckelsesignal i nattens sena timme. En annan upplevelse vill jag också tala om. Det hände för omkring 40 år sedan. Jag och min familj höll på att brinna inne, där vi bodde i ett gammalt trähus. Ja, det hade redan börjat brinna i knutarna, då vi mitt i natten väcktes av kraftiga slag mot den brandstege, som ledde upp till vårt sovrum, två trappor upp i huset. En granne, som av någon Oförklarlig anledning, drevs ut på natten, fick se elden, och skyndade till vår räddning under kraftiga rop: ”Vakna, det brinner”. Det var mycket obehagligt, att bli väckt på detta sätt mitt i natten. Men vi kände oss väldigt tacksamma till vår räddare, som varskodde oss medan vi sov och visste om ingenting. Den största faran i nutiden är den andliga sömnen. Men nu ljuder midnattsropet till alla och envar: Vakna! Jag skrev i början av detta inlägg att något kommer att hända. Det skall icke komma någon mera ”flod”, som skall dränka människorna som på Noas tid, men det skall komma en ”eld”, som skall förtära allt med hast, enligt 2 Petr. 3:7. Måtte vi därför lyssna till väcksignalen, bli vakande och bedjande på det att vi må kunna bestå inför honom, som snart skall skall komma. ”En röst”.
”Jag vet egentligen icke vad de var missnöjda med.”
Pastor Lennart Magnusson i Östergötlands Folkblad: ”Jag vet egentligen icke vad de var missnöjda med.” Pingströrelsen i Norrköping har splittrats. Norrköpings fria församling, grundad av 28 personer som lämnade moderförsamlingen för några månader sedan, har fått en tillfällig hemvist i en gammal predikolokal i Gamla Rådstugugatan. Moderförsamlingen arbetar vidare som om ingenting hänt och anser också att utbrytningen är ett avslutat kapitel som inte lämnat något spår efter sig. Schismen bottnar i pingströrelsens ekonomiska engagemang främst i tidningen Dagen. - De 28 lämnade oss efter att deras kritiska inställning kommit till synes i våras och förliden sommar, nämner pastor Lennart Magnusson i Sionförsamlingen. De var en grupp missnöjda, och jag vet egentligen inte vad de var missnöjda med. Det förefaller som om några predikanter från andra håll i landet ligger bakom utbrytningen. De, som lämnade oss, menade att pingströrelsen har för stor affärsverksamhet - men vad skall man då säga om att utbrytarna av olika schatteringar i landet själva har tre tidningar: Midnattsropet, Ett och Flammor av eld? Det råder nämligen splittring inom deras led, som brutit sig ut: I Falköping delade man sig i två riktningar, på andra håll i tre. Typiskt är också att pastor Arne lmsen i Örebro, som samlar upp utbrytarna, både lämnat pingströrelsen och fått lämna utbrytarriktningar. I vår församling har utbrytningen inte lämnat några spår. Talande nog är att på den helgs möten, då de 28 lämnade oss, insamlades 12.000 kr i offer. Och om församlingens stabilitet talar också att nyligen sju personer anonymt gav 8.000 kr! Vi har tusentalet ungdomar i våra led, tusentalet i söndagsskolorna . . . Varje folkrörelse har sina svärmningar och utbrytningar. Det hade nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Sent omsider har tydligen pingströrelsen också fått känna av denna tendens i föreningslivet. Och man är inte mindre optimistisk på andra sidan. - Vi vill samla oss på den ursprungliga pingstväckelsens grund, men undviker allt som kan verka som en aktion mot vår gamla församling, säger hr Elof johansson, som i årtionden var söndagsskolledare i moderförsamlingen och som ÖF tillfrågat om schismen. Med glädje ser vi att vår nya församling samlar fulla hus vid varje möte, så många att vi måste ta till extra åtgärder för att rymma alla intresserade: gamla pingstvänner såväl som intresserade företrädare för andra riktningar. Vi har inget emot den gamla församlingen som sådan men reagerade mot det enligt vår mening alltför Stora engagerandet i affärsföretag. Den nya församlingen, vars föreståndare är pastor Agne Bark, hoppas att så småningom, då den nuvarande lokalen är provisoriskt upplåten, skall kunna få en egen hemvist. Om sin rörelses framtid är församlingen övertygad. Dess språkrör är Orebropublikationen Midnattsropet. ARNE IMSEN svarar i ÖF: Är det underligt att det blir splittring i församlingarna, då predikanterna låter sig engageras som partipolitiska agitatorer? Pastor Arne Imsen från Örebro, men som f. n. är verksam i Norrköping, och som i OFzs artikel i förrgår om utbrytningar ur pingströrelsen nämndes som en förgrundsfigur, ställer frågan och utvecklar närmare sin syn på schismen, som han anser mera djupgående än vad man gör gällande på officiellt församlingshåll. Det är närmast några ord av pastor Lennart Magnusson i Sionförsamlingen i Norrköping beträffande dem som på senaste tiden lämnat församlingen han tar upp: - Man får ett beklagligt intryck av att Sionförsamlingens ledare är helt oförmögen att pejla orsakerna till de missnöjesyttringar, som kulminerade i att en grupp medlemmar för en tid sedan gjorde gemensam sak och lämnade pingstkyrkan. Tiden kommer att utvisa om pastor Magnussons påstående, att utbrytningen nu är ett avslutat kapitel, är verklighet eller önskedröm. Under alla förhållanden har vi många vänner i pingstförsamlingen som delar vår syn, och de fortsätter att kämpa för samma ideal inom pingstsamfundet som vi gör utanför dess led. I ett uttalande, som pastor Imsen begärt få publicerat, då hans namn nämnts i sammanhanget, säger han vidare: Det kan väl icke vara obekant för pastor Magnusson att det som en följd av alla kompromisser och avvikelser från de ursprungliga idealen, råder starka ideologiska motsättningar inom pingströrelsen. Jag skall här ta upp några saker, som var och en för sig talar sitt tydliga språk. Utmaningen kräver nämligen en redogörelse för brytningens verkliga orsaker. Tidningen Dagen är nämnd i artikeln. Detta organ sägs naturligtvis vara demokratiskt och gör dessutom anspråk på att vara den kristna rikstidningen. Den som vet hur denna tidning utnyttjas såsom ett hänsynslöst blockadorgan i den religiösa maktkampen, kan icke med bästa vilja ge den sitt ekonomiska och moraliska stöd. Vår avvisande hållning gentemot Dagen gäller sålunda i första hand icke tidningens existens, utan dess ekonomiska förvaltning och redigering. Tidningen Dagen företräder personliga och icke demokratiska eller kristna intressen. Tyvärr kan jag här icke ge någon detaljerad motivering för dessa påståenden, men då situation kräver det, är jag redo svara. Tidningen Dagen är det organ, som i praktiken äventyrar församlingarnas suveränitet. Tidningens ekonomiska tryck utgör en svår belastning för pingstfolket, och den giftiga partipropaganda, som denna tidning systematiskt serverar sin läsekrets, skapar en sorglig likriktning. Ve den församling och den predikant, som icke ger detta ävertyrliga företag sitt stöd. Som en följd av den inomväldsliga reformiver pingströrelsens ledare numera tycks äga har en annan mycket märklig religiöspolitisk bastard sett dagens ljus. Det är en sammanslutning av kristna och icke kristna, statskyrkliga och frikyrkliga biskopar, präster, pastorer och lekmän, sålunda ett ekumeniskt sammelsurium, som presenteras under den förnäma beteckningen Kristet Samhälls Ansvar. POLITISKT MAKTSTRÄVERI Här om någonstans framträder avfallet särskilt markant. Man eftersträvar politisk makt, ty den andliga har gått förlorad och måste kompenseras med något annat. Det råder många delade meningar om KSA. Vissa politiskt inriktade element har fått sitt tillfälle att verka för politisk aktivitet bland församlingsmedlemmarna. Partipolitiker av olika färg får använda predikolokalerna för sina syften. Själv var jag närvarande vid en sådan beklämmande offentlig sammankomst i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Är det underligt att det andliga livet i församlingarna tynar bort och att splittring blir följden då predikanter i sin storhetsgalenskap låter sig engageras som politiska agitatorch Pastor Magnusson är ju själv politiskt engagerad. Hur går det att förena med pingströrelsens ursprungliga ideal och Nya Testamentets höga krav på förkunnarens överlåtelse och avskildhet för uppgiften? ”Vi skola då helt få ägna oss åt bönens och åt ordets tjänst”. I dessa ord möter vi den apostoliska synen på tjänsten. Pastor Magnusson tycks icke ha några höga tankar om församlingen. Hans resonemang och slutsatser ligger genomgående på ett för mig helt främmande plan. Församlingens stabilitet och styrka mäts i statistik och numerär. Pengarna säger allt. I en sådan miljö är det väl ganska sannolikt att medlemmarna värderas efter plånbok och bankkonto. Kvantiteten är alltid det avgörande. Att 28 medlemmar gick hade liten betydelse, ty då de gått insamlades omedelbart efteråt kr 12.000 och över tusentalet medlemmar är kvar. OVIDKOMMANDE TING HAR GETTS UTRYMME - Jämförelsen med nykterhetsrörelsen och andra ideellt inriktade organisationer är typisk (här träffar kritiken inte pastor Magnusson, men en redaktionell kommentar i ÖF:s artikel - redaktionens anm.). Församlingen degraderas till vanligt föreningsliv, och det är nog ett adekvat uttryck för det rådande tillståndet. Det behövs varken levande tro eller den helige Andes kraft för att hålla verksamhetsapparaten i gång. Den snurrar Vidare på rutin och materiella resurser. En mängd ovidkommande ting får rum i verksamheten och leder uppmärksamheten från det som är väsentligt för en väckelse. Se på ungdomsverksamheten, som blir alltmer samfundslik. Förr så gick man till storms mot uppfostringskristendomen och predikade uppenbarelsekristendom. Var befinner man sig idag? Uppenbarelsekristendom predikas nog men något annat praktiseras. Svenska Fria Missionen är ett annat centralt organ, som bidragit till att den fria församlingstanken torpederats. IBRA har verkat i samma riktning. Till detta kommer andra kommittéer, stiftelser och nämnder, som har bundit samman. pingstförsamlingarna i ett stort partiknippe. Uttalandet om de tre tidningarna, som ”utbrytarna av olika schatteringar” har, är komiskt. Jag svarar endast för tidningen Midnattsropet, och jag kan försäkra att den icke på det minsta sätt legat de fria församlingarna till last. Den bygges upp utan förlagslån, femårskontrakterade gåvobrev och inteckningar i enskildas och församlingars fastigheter. Troligen är påståendet om splittringen i Falköping lika grundlöst, som påståendet om att jag fått lämna utbrytarriktningar. Jag får tro att dessa osanningsenliga uppgifter kan tillskrivas pastor Magnussons stora okunnighet. Eftersom pastorn, enligt egen uppgift, icke vet vad som sker i sin egen församling, kan man väl knappast begära att han skall vara särskilt välinformerad om det som sker på andra platser.