Midnattsropet

Smith Wigglesworth:

FRIHET FÖR DE FÅNGNA!

Vår Välsignade Herre Jesus har allt för alla. Syndernas förlåtelse, sjukdomars botande, Andens fullhet - Allt kommer från samma källa, från Jesus Kristus. Lyssna på Honom, Han som är densamme i går och i dag och evigt, lyssna på Honom, då Han förklarar varför Han kom: ”Herrens Ande är över mig, ty Han har smort mig att predika evangelium för de fattiga, att hela de i hjärtat krossade, att predika befrielse för fångar och återgivande av synen åt de blinda, att sätta de sönderslagna i frihet, att predika ett mottagningens år från Herren.”

Lewi Pethrus i Evangelii Härold Nr 8 1927.

ALLIANS ELLER ANDLIG ENHET

Det är ofta svårt för en uppriktig kristen, att taga ställning till frågan om allians och samarbete mellan kristna av olika trosuppfattningar. Den som själv upplevat frälsningens verklighet och mottagit den helige Avnrd’es gåva, som är kärlekens och broderskapets ande måste känna sig ett med alla andliga månniskor, i vilken krets de finnas. Då man möter dem, känner man denna underbara, broderliga gemenskap, som trots meningsskiljaktigheter, ändå förenar verkligt enfaldiga själar. Då denna enhet existerar, tycker man, att en allians och samarbete mellan sådana personer skulle vara den mest naturliga sak i världen. Dock ställes man gång på gång inför svåra spörsmål i detta sammanhang. Det händer, att verkligt frälsta och andliga personer ha sin andliga hemvist i sådana religiösa kretsar, att andra verkligt frälsta och andliga Guds barn icke kunna samarbeta med dem. Så är fallet, när exempelvis en sådan andlig broder har sitt verksamhetsfält i en krets, där Bibelns auktoritet och kristendomens grundsanningar äro föremål för kritik och misstro. Han samarbetar med personer, som äro behärskade av den nedbrytande bibelkritiken. Han är själv icke ett med dem i detta stycke, han till och med predikar emot deras åsikter, men han samarbetar med dem, han stöder dem med sitt andliga inflytande och drager uppriktiga, sökande människor in i en krets, där deras andliga liv står i den största fara. Själv kanhända han är stark nog att motstå den smygande otrons inflytande, men de själar, som han genom sitt andliga inflytande drager in där, varest de förr eller_ senare bliva utsatta för denna sataniska, smygande otrosande, kunna taga obotlig skada av samarbetet ifråga.

I detta nummer av Midnattsropet har vi givit särskilt stort utrymme åt det synnerligen aktuella ämnet de kristnas enhet. Eftersom det ofta, i synnerhet från pingströrelsens ledare, framhålles att vi är partisöndrare och därför skall uteslutas och isoleras eller vad man nu vill kalla det, kan det vara på sin plats att söka ge skäl för den egentliga orsaken till att vi underkastat oss denna behandling och valt att verka utanför den organiserade pingströrelsens domäner. Många av våra vänner på olika platser i landet har, efter det de varit med i våra möten och förnummit att Gud har verkat till själars frälsning, dop 1 helig Ande, helbrägdagörelse 0.s.v. gripits av tacksamhet och glädje för vad Gud utfört i deras och andras liv. Men efter en sådan erfarenhet har de utsatts för en synnerligen omild behandling. Andra har man sökt fånga med list eller smicker, men avsikten har varit en och densamma, nämligen att få de ”förvillade” att omvända sig och ta avstånd från det de själva har sett och förnummit Gud har gjort. Jag skall förtydliga dessa påståenden med ett exempel. Broder Verner Sällström, som tjänat Gud i pingströrelsen i omkring trettio år såsom evangelist och föreståndare, uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen i Lindesberg därför att han bevistat och medverkat i två väckelsemöten, som hölls i en profan lokal på platsen. Före uteslutningen fick han besök av en grupp framstående pingstpredikanter. Dessa meddelade honom, att han automatiskt skulle bli blockerad om han icke tog avstånd från all fri verksamhet. Vår broder ansåg icke att’ han gjort något, som krävde att han gjorde avbön och blev därför utesluten ur Filadelfiaförsamlingen. Motivet för detta var att han deltagit i nämnda möten. Hade broder Sällström besökt eller medverkat i en annan av stadens många kyrkor, hade ingen sagt något om det. .Han kunde ha predikar i Vilken stats- eller frikyrka som helst utan att någon församlingsföreståndare gjort något för att varna, hindra eller utesluta honom. På platsen finns det många pingstvänner, som mer eller mindre regelbundet varit med i våra möten och även medverkat med bön och vittnesbörd, men de har aldrig hotats med uteslutning för det. Varför denna inkonsekvens? Var det synd i det ena fallet så måste det Väl också vara synd i det andra? Det är många som frågar sig hur ett sådant tillvägagångssätt är möjligt. Var det församlingsledningens avsikt att statuera ett- varnande exempel? Broder Sällström har sökt gemenskap’ hos oss, och så långt vi har kunnat utröna så är han bevarad i Kristus och lever och verkar med samma mål som förr. Man utesluter och tar avstånd ifrån vänner, som har en enda passion, att leva för Gud och tjäna honom, men behåller avfälliga och ljumma kristna, därför att de är partitrogna. Exemplet kunde mångfaldigas, men det kan räcka med detta tills vidare. Inom pingströrelsen har det skett en nästan otrolig förskjutning från fri Väckelserörelse med andesmorda vittnen och församlingar till sterotyp församlingsinstitution med ett dominerande predikantVälde, där den enskilde alltför ofta är bunden på händer och fötter av ett partimedvetet kollektiv. Den frihet, som från början kännetecknade denna rörelse har gått förlorad. Skaror av pingstvänner måste idag erkänna detta ödesdigra faktum. I detta nummer kan våra läsare ta del av en artikel, som stod i Evangelii Härold för över trettio år sedan. Den syn på allians och ekumenik som med skärpa förfäktas i denna uppsats har undergått en total förändring. I varje fall praktiseras något helt annat idag. Hur kan det vara möjligt’ att andedöpta vittnen och kyrkans statsanställda teologer kan ha ett så förtroligt samarbete? Pastor Lewi Pethrus framträder ju själv ofta tillsammans med statskyrkans dignitärer. Sådant skulle icke vara möjligt utan Våldsamma kollisioner om allt vore som det var från begynnelsen. ”Om så vore, att jag byggde upp igen detta samma som jag redan har brutit ned, då bevisade jag därmed, att jag var en överträdare”. Gal 22I8. Arne Imsen.

Arne Imsen

Vad är det egentligen för enhet, som många kristna eftersträvar, och vad är det för splittring, som de är så kolossalt rädda för. När skall det bli klart för alla enhetsivrare, att det finns religiös enhet, som är satanisk. Så långt jag kan förstå är det en livsnödvändighet för en andlig människa att ta helt avstånd från sådana enhetssträvanden. Många predikanter har tagit som sin uppgift att med olika mänskliga medel söka hålla ihop djupt och varaktigt söndrade kristna, vars enhet strängt taget begränsar sig till den gemensamma partibeteckningen. Som regel intresserar sig sådana ledare sällan eller aldrig för Andens enande mission och Ordets omutliga framställning om de troendes enhet. Därför finns det splittring, som är gudomlig och har himmelens välsignelse. Paulus säger: ”Vinnläggen eder om att bevara Andens enbet genom fridens band.” Ef. 4:2. Inga mänskliga strävanden kan åstadkomma det, som Paulus kallar Andens enhet, men Vi kan medverka till, att den enhet Anden skapat blir bevarad. Denna enhet verkar Anden genom Ordet. Det är väl egentligen ,här striden står, ty samfunds- och kyrkoledare kämpar målmedvetet för att skapa ett gott och trivsamt andligt hem där tjänstekvinnans barn och den fria hustruns barn skall enas och förenas. Men det går ej i längden, ty de har vitt skilda mödrar och representerar helt olika naturer. Dessutom föder tjänstekvinnan sina barn till träldom, medan den fria hustrun föder sina barn till frihet. Dagen kommer, då den fria hustruns barn blir medvetna om sin ställning och börjar ta ut av sina rättigheter. Anden faller över dem, och ‘den tillsynes eniga skaran delas i minst två läger, som till intet pris kan trivas under samma tak. Den köttsliga enheten sprängs då Anden faller. ”Men liksom förr i tiden den son, som var född efter köttet, förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.” Gal 4: 29. Skilsmässan, som föregås av konflikter och våldsamma strider, blir oundviklig.

Seger-rapporter från när och fjärran FRÅN KENYA: I dag är det söndag och vi har varit på möte förstås. Vi var på en plats, som heter Majengo. Där finns det en församling på omkring 200 medlemmar. Det är cirka 3 sv. mil norr om Mombasa. Vi färdas ju i bil och den är vi mycket glada för eftersom kommunikationerna är mycket dåliga härute, och arbetsfältet är så stort. Det kommer att taga lång tid för oss innan vi hunnit besöka alla de platser där Kenya Faith Mission bedriver mission. Alla församlingarna går under detta namn. Majengo var det. Då vi kom fram till kyrkan var den fylld till trängsel av folk, som lovsjöng. De sjunger och klappar i händerna så taktfast, så i det avseendet ligger vi mycket efter hemma, där många tycker det är vidrigt att klappa i händerna i gudstjänsten. Men ni skulle höra afrikanen sjunga och klappa i händerna. Då skulle ni säkert ryckas med. Det går inte att ha någon ”vanlig” mötesritual. Efter en halv timmes sång och jubel reste sig hela församlingen, och med upplyfta händer prisade de Gud. Mitt under bönen avbröt 3 demonbesatta kvinnor med ett fruktansvärt skrik. Våra pojkar blev så rädda, att de gick ut. Ni skulle sett med vilken iver bröderna gick till attack i Jesu namn, och efter en halv timmes kamp var kvinnorna lösta och mötet fortsatte. Jesus är densamme, halleluja! Vi är mycket glada och tacksamma över att vi får vara här. Det är i sanning ett stort arbetsfält men för få arbetare. I Majengo håller vi på med kyrkbygge av sten, och det skall få tak av aluminium. Det är byggt med norska missionsmedel. Till sammans med br. Olsen övervakar vi bygget, och det ser ut att bli ganska bra. Omkring tre hundra personer skall få plats i den. Vi upplever en underbar väckelsetid, och den ser ut att växa allt mer och mer. I förra veckan besökte jag en plats utanför Mombasa, som heter De Tre Fjällen. Det ligger ganska högt, terrängen är mycket kuperad, och det finns ingen rak sträcka i denna trakt, folket bor inte så tätt där omkring, endast ett femtiotal i varje by. De hade också byggt en kyrka att samlas i. Bänkarna var av runda bamburör, taket av palmblad och väggarna av pålar. I en av byarna hade hela byn blivit frälst, och nu skulle evangelisten gå till nästa och intaga även denna i Jesu namn. ”Guds ord med makt går fram i världen och otrons fästen ramla ner." I detta land har vi inga kyrkopolitiska strider, men det finns dock motstånd i alla fall. Det är dock stort, att vi får bedja och kämpa och inte bara kämpa utan att det blir seger. Det skall vi prisa Herren för. Så önskar vi då eder alla Guds rika nåd och frid i Jesu namn. Gunnar och Margareta Ekland Utdrag ur brev från Oscar A. Karlsson - Undertecknad och broder Poison från Hallstahammar möttes på morgonen den 8 nov. i Köping för att därifrån starta vår resa till Spanien. Broder Poison har varit här förut vid olika tillfällen, och därför var han något bekant med den väg vi skulle färdas. Det syn tes mig som om vår Volkswagenbuss var något överlastad vid starten. Det var en hel del vi skulle ha med för fri utdelning, och dessutom återstod det att bereda rum för 3 personer med icke så litet bagage. En av dessa, syster Greta Bladh, som för en tid varit på besök hemma i Sverige och nu skulle återvända till fältet, hade naturligt ganska mycket hon ville ha med. Jag må dock säga, att Volkswagen-bussen klarade lasten över all förväntan även i de svåra stigningarna i de schweiziska bergpassen. Första dagens mål var Göteborg, men vi måste åka en omväg via Motala-Borensby för att hämta syster Greta Bladh. Sedan gick färden över Huskvarna-Jönköping till Göteborg där vi på kvällen hade ett gott möte i Gileadförsamlingen. Där fick vi också någon förstärkning i reskassan. Varmt tack till församlingen för det. Dagen efter fortsatte vi till Hälsingborg. Vi blev mycket vänligt mottagna av vännerna där. Här hade vi en del tillsyn av bussen såsom rundsmörjning m. m. Vi gjorde en del uppköp av valuta och annat, som vi ansåg vara behövligt för resan. På kvällen deltog vi i ett möte anordnat i ett hem där överraskande många var samlade. Det var vänner, som längtade efter mera av Gud och den andliga frihet, som kännetecknade början av den s. k. pingstväckelsen, men som nu motverkas av många som räknar sig tillhöra den. Jag blev ej litet förvånad av att höra, att flera av vännerna hade blivit skilda från en därvarande församling, bara därför, att de vid något eller några tillfällen varit med på friare andliga möten. En äldre syster för att hon varit med vid något tillfälle och hjälpt till att ordna ett möte för en väl känd predikant, som dock av en del ej anses vara samfundstrogen. Vi vet att romerska katoliker säger sig ha den enda saliggörande läran och tron. Det ser ut som om en del som i senare tiden kommit på skådebanan, tror så om sig själva och ideer eller teorier om endast en församling i varje stad innesluter i sig väl uttänkta planer på att undfå och behålla makten. I nära framtid skall den sortens idealister få klara belägg för, att Herren aldrig har givit eller kommer att giva någon individ, församling eller något samfund monopol på sitt verk. Nog är det underligt att dessa, som är så ivriga att utesluta gudfruktiga medlemmar för ovan nämnda orsaker ej synas förstå att de därmed splittrar sina egna församlingar. Men de är ej alltid så noga om det finns avfällingar och andra syndare i församlignen. I den mån som Guds kärlek förloras, kommer partisinne, falskt församlingsoch samfundsnit in, och tänk vad detta kan förblinda. - -