Midnattsropet

Text: Emanuel Johansson

Just i början av det här året drabbades vi på Åland av den kraftigaste stormen på över 100 år.

Under natten gick strömmen och överallt på hela ön gav träden vika och la sig över vägar, hus och ledningar. På morgonen var knappt några vägar farbara, mobiltelefonnätet och det fasta telefonnätet låg nere. Till och med radiomasterna var ur funktion, så information var svår att nå fram med. Någon gång mitt på dan var radion åter igång och de stora vägarna var uppröjda, men elektriciteten var på flera håll inte igång på flera veckor, flera butiker fick slänga stora mängder mat som blev förstörd under de strömlösa dagarna. För skogsägarna var det ett hårt slag, beräkningar säger att upp emot en tiondel av hela fasta Ålands skog blåste omkull den där natten.

Av Sean Ureña, undervisning från Sommarkonferensen 2019

Är vi beredda att möta Jesus? Är vi redo och förstår vad som är hans vilja? Vad är det han vill med våra liv? Det finns ett budskap i Uppenbarelseboken som säger: Frukta Gud och ge honom äran! Det är budskapet till oss idag.

Vi lever i en farlig tid, där det finns mycket som är bedrägligt och förvirrande. Det finns filosofier och olika tro och teorier om hur livet fungerar och om hur Gud är. Men vi har Gud, Bibeln och den helige Ande som hjälper oss att se klart, förstå och lyssna in vad som är Guds vilja; vilken väg han vill att vi ska gå.

Ladda ner PDF

[wp_show_posts id=“3272”]

Vittnesbörd av Mika

Han räddade mig från mörkret. Han helade min kropp. Han förbarmade sig över mig.

Trots att jag inte ens trodde att han fanns, så räddade han mig från det djupaste mörker som finns – döden själv.

Mitt vittnesbörd handlar inte om mig, utan det handlar om förlåtelse, upprättelse, helande, försoning genom blodet, syndernas förlåtelse.

Jag har levt i kriminalitet och missbruk i hela mitt liv, ända sedan barndomen. Jag har aldrig arbetat, jag har varit yrkeskriminell med mycket på mitt samvete. Bankrån var vardag. Jag har skadat folk. Jag vådasköt min far till döds i Köpenhamn 1998. Men inget kunde beröra mitt hjärta. Inget kunde få mig att stanna upp och tänka till. Det blev långa fängelsestraff, men jag visste inte vad jag sökte efter. Jag var så fast i mina egna lustar, mitt beroende. Jag har alltid haft beroende av olika slag i mitt liv. Alkohol, hasch – ja, man tog det man kunde. Men det som var drivkraften i mig var inte att skaffa pengar till droger, utan det var mitt ego. Jag gjorde vad jag ville när jag ville. Det fanns inget som kunde stoppa mig. Ingen. Inte ens när min pappa dog. Istället blev jag ännu mera hänsynslös. Någonting dog i mig. Jag kommer än idag ihåg hur tomhylsan klingade på golvet efter skottet. Då dog någonting i mig. Något som var ännu mer dött: Mitt hjärta. Och jag blev ännu mera hänsynslös. Rånade ännu fler banker. Skadade ännu mer folk. Det är syndens konsekvenser. Ända sedan barndomen blev mitt hjärta ännu mera stängt. Synden levde sitt eget liv. Allt som fanns i mig var bara mitt ego, mitt begär, min vilja. Det fanns ingen som kunde nå fram till mig.

Ledare av Berno Vidén

Maranataförsamlingen i Stockholms verksamhet står inför stora förändringar. Efter mer än 30 år på Bällsta, i huvudstadens västra förort Bromma, är det snart dags att lämna platsen. Som det ser ut idag ska vi ha lämnat Bällsta senast den sista november i år. Vi har ännu inte hittat några nya lokaler, något som alltjämt är ett böneämne.

Vi har från olika håll mötts av frågor om vad som ska hända med församlingen. Först och främst behöver vi påminna varandra om att församlingen inte är en regional plats med en specifik byggnad i centrum. Visserligen har Bällsta under många år fått tjäna som församlingens missionscenter, vilket vi är oerhört tacksamma för, men även om den platsen nu lämnas så finns Maranataförsamlingen kvar.