Midnattsropet

Appell av Zebastian Vidén

Tiden är kort. Budskapet hastar. Jesus kommer snart. I Hebréerbrevets kapitel 11, läser vi om trons människor genom alla tider. Det står om Abraham, det står om Mose, det står om Noa. Det står om alla dessa människor som i tro har följt Herrens befallning. De som har tagit emot rättfärdighet. Det står också om Abraham att han hade här ingen varaktig stad. Han sökte efter något tillkommande. Dessa människor var våra bröder och systrar som vi av nåd får stå i samma led med. Det står att världen förtjänade inte att hysa dem. ”De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor. Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet” (Hebr 11:38-40).

Simon Beecham föddes och växte upp i hamnstaden Grimsby i nordöstra England. Han levde sedan ett äventyrligt liv; tillbringade ett par år i Israel, sedan Sverige några år och kom så småningom till Spanien, där han tog skepparexamen och arbetade som styrman och kapten i an-slutning till turistnäringen. Han kom därefter till Trinidad, där han startade ett internetcafé och levde gott ett par år. På grund av oklarheter med uppehållstillståndet sattes han i fängsligt förvar åtta månader utan dom och rannsakan. Skickades till England som en bruten man, och tog sig sedan åter till Sverige, där han för nio år sedan fann sitt hem hos Maranatasyskonen på Bällsta missionscenter, där han bor kvar och deltar i arbetet.
I det vittnesbörd han skrivit till Midnattsropet, skildrar han hur de svåra upplevelserna i fängelsemiljön drev honom närmare Gud, och hur Jesu kärlek intagit hela hans liv.

Text: Tage Johansson

Ordet frälsning betyder räddning. Denna räddning består i att bli befriad från en ond makt som en gång kom in i människosläktet. Gud skapade människan till att ha en fri vilja, inte till att vara en robot. Guds syfte var att människan skulle leva i en harmonisk gemenskap med Honom själv. De första människorna Adam och Eva levde sin första tid här på jorden i Guds fullkomliga kärlek, glädje och lycka. Hela skapelsen badade i harmoni och frid. Så kom dagen då de första människorna lät sig lockas in i ondskans och olydnadens fördärvbringande makt. Detta innebar att människosläktets natur blev fördärvad. Varje människa kom så att bära på ett ont och fördärvat hjärta. Livsförbindelsen med Gud blev bruten. Död, sorg, sjukdom och evig olycka följde i spåren av detta.

Text: Märta Berg

Detta kommer att handla om skepticism. Eller om du föredrar att kalla det tvivel.

Som illustration till det jag här ska tala om har jag tagit två personer som får gestalta skepticismen, var och en på sitt sätt. De var inte personligt bekanta, levde i helt skilda världar och hade diametralt olika förutsättningar. Men ändå var de offer för detta, som så många är. Tvivel. Det är en man och en kvinna, men jag tror inte att de representerar olika slags möjligheter för den sakens skull. Det är andra saker som avgör. Vi ska titta på det om en stund.

Maranataförsamlingens mission i Dominikanska republiken har alltid haft stort fokus på barnen. Ända sedan början av 80-talet har alfabetisering, läkarvård, barnmöten och andra aktiviteter alltid funnits med som en självklar del av arbetet. Inte minst för att Jesus själv sa: - Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.

Läs här Vendela Vidéns recension av Bill Wilsons bok Vem bryr sig? Låt dig inspireras och användas för att nå fram till någon eller några av dessa mina minsta. Du finner dem förmodligen i ditt närområde. Barnen behöver Jesus.