Midnattsropet

Bibelstudium av Jan Egil Hafsahl

Under sommarkonferensen hade Jan Egil Hafsahl, föreståndare för Pilgrimsfolket i Norge, några bibelstudier som han introducerade med en kort historik över den motkultur och proteströrelse som gick fram över västvärlden under sextio- och  sjuttiotalet. Han presenterade hur det också inom kristenheten växte fram en proteströrelse mot etablerad, materialistisk livsstil, och även hur maranataväckelsen växte fram med storfamiljer och kampen för att stå utanför.

Vi ska läsa ett av de äldsta vittnesbörden som ges om Guds folk. Vi går till Apostlagärningarna kapitel 17, och läser från vers 6, den sista delen: ”Dessa män, som hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit, och Jason har tagit emot dem i sitt hus.” Och så kommer definitionen på dessa trons uppviglare: ”De göra alla tvärtemot kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är konung.”
Kan du säga amen till detta? De göra alla tvärtemot kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är konung.
I Svenska Folkbibeln står det: ”Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen, (…) De handlar alla mot kejsarens påbud.”
Jag skulle vilja säga något om ”Tvärt-emot-riket”. Dessa som handlar tvärt emot.
När Johannes Döparen introducerar Jesus och hans rike, så gör han det med dessa ord, om vi läser ur Lukas 3, där vi möter Johannes Döparens vittnesbörd, och han introducerar här Tvärt-emot-riket:
-Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar (Luk 3:5).
Jag har satt som rubrik över detta: Det som är tvärt emot. Det annorlunda riket. När Maria sjunger sin lovsång, säger hon i Lukasevangeliets första kapitel:
-Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt; hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer (Luk 1:52-53).
Det är Tvärt-emot-riket.

Vittnesbörd av Keren Leon

Jag fick för ett par månader sedan en bok som heter 100 % för Kristus, (Basil Malof). Den boken talar om att ge sitt liv till Kristus med 100 procent, och inte 50 procent. I boken står det om hur människan gör när hon räknar procent, 100–1=99. Men när Gud räknar, så är 100-1=0. Om vi inte ger allt åt Gud, så vill han inte ha någonting.
Vi måste ge Gud hela vårt hjärta. Vi måste ge Gud alla nycklar vi har. Varje litet hörn av vårt hjärta ska vara uppfyllt av Jesus. Han vill lära oss att förstå att livet vi lever  inte är vårt liv, utan hans liv, för det är han som har frälst oss. Han dog för oss på korset och gav oss nytt liv. När vi lever för Jesus ger vi honom hela vårt liv.
Vi vet att det att vara en kristen kan vara en svår kamp. Men vår Gud är stor och mäktig. Han hjälper oss när vi är svaga; då får vi tro på honom och hålla oss nära honom och inte släppa taget. Jesus vill vara vår vän, och vi måste öppna och släppa in honom när han bankar på vår hjärtedörr. Då får vi öppna dörren för honom, tro på honom och hålla honom nära oss.
Ett liv som kristen är inte en dans på rosor. Alla vet att det kommer väldigt svåra tider, men det är  så härligt att vara frälst och ha Jesus i sitt hjärta. Det är det bästa steget man kan ta; speciellt  när man är ung. Världen har ingenting att ge oss. Det världen kan ge  är mörker, ensamhet och depression. Men Jesus ger oss ljus, han ger oss nytt liv – och ett evigt liv!
Vi har ett hopp om att någon gång kommer Jesus, och då får vi möta honom på skyarna, och då ska vi bo med honom för evigt. Vår längtan är att leva för honom, så att vi får se honom när han kommer tillbaka. Det här är bästa steget man någonsin kan ta, och jag är så tacksam över att Jesus har tagit bort mina synder, att han har frälst mig och gett mig nytt liv. Amen.

Vittnesbörd av Leif Lövgren

Under sommarkonferensen deltog broder Leif Lövgren som hunnit bli 70 år. MR bad honom berätta något ur sitt händelserika liv, varpå Leif uttryckte en önskan att lyfta fram hur Jesus började om på nytt igen i hans brokiga liv.

Jag har en historia som jag gärna vill berätta, och genom vilken jag vill vara till välsignelse och framför allt hjälp för ungdomar, så att de inte ska hamna i sådana svårigheter som jag varit i. Idag är jag fri.
Jag såg dagens ljus i en kökssoffa i en banvaktsstuga, Imbostugan, mellan Uppsala och Tierp. Mina föräldrar var kärleksfulla och jag är övertygad om att min mamma tog mig i sin famn och bad den bön vi kan läsa om i bibeln: ”Må Ruben leva och inte dö” (5 Mos 33:6). Min mamma bad för mig, att det skulle gå bra för mig i livet. Vi var tre gossar som växte upp i hemmet. Senare bodde vi också på Soldatvägen i Tierp, i ett område vi kallade för Grini. Det var för att det liknade en fångkoloni i Norge under kriget, kallad Grini.

Undervisning av Paulus Eliasson

Jesu död och påstådda uppståndelse är evangeliernas klimax. Jag säger påstådda, för det är absolut inte alla som utan vidare godkänner evangelisternas historia som fakta. ”Det är för många motsägelser i evangelieberättelserna”, ”människor uppstår inte från de döda” eller ”något annat hände med Jesu kropp” är vanliga kommentarer.
I denna artikeln vill jag utgå från en argumentation som kanske kan verka ovanlig för evangeliskt troende. Vi ska nämligen ta utgångspunkt i en ”minsta gemensamma nämnare” mellan troende och icke troende, när det gäller Jesu uppståndelse. Ofta, när kristna samtalar med icke troende, slår man huvudet mot en vägg. När vi säger att ”Bibeln säger…”, så får vi svaret ”Jag tror inte på Bibeln”, och så stannar det där, med ord emot ord, tro emot otro. Därför kan det vara nyttigt att försöka hitta en gemensam grund att stå på.
Den amerikanske historikern och professorn Gary Habermas försökte på 70-talet göra just detta, när han forskade i frågan om Jesu uppståndelse. Det  Habermas gjorde, var att se på vad majoriteten av forskare på Nya testamentets område kunde enas om. Oavsett vad man anser om Nya testamentet (NT), så är det några fakta som man inte kan komma ifrån – hur bibelkritisk man än önskar vara.
Jesus levde för 2000 år sedan, det är nästan alla eniga om. Jesus menade sig vara Guds Son, det är också allmänt accepterat. Och när det gäller uppståndelsedramat, så är det fyra fakta – de så kallade ”minimala fakta” – som majoriteten av forskare är eniga om. Ska man förneka dem, så går man alltså emot konsensus i forskningsvärlden.
Vilka är då dessa fakta?
1. När Jesus hade dött, blev hans kropp lagd i Josef från Arimateas grav.
2. Tre dagar senare blev hans grav funnen tom av några kvinnor.
3. Jesu lärjungar hade upplevelser där de såg Jesus levande.
4. Jesu lärjungar var beredda att dö för sin tro på Jesus som uppstånden.
Vi ska se närmare på dessa påståenden; vi kan ju inte tro på något bara för att majoriteten av historiker menar det. Men det som är viktigt, är att vi förstår att om vår förklaring om vad som hände med Jesu kropp ska vara trovärdig, så måste den förklara dessa fyra faktum på ett sammanhängande sätt.
I Josefs grav
Bibeln säger att när Jesus hade dött, bad en man vid namn Josef från Arimatea om att få begrava Jesus. Denne Josef var en judisk rådsherre, som var Jesu lärjunge i hemlighet. Josef och några kvinnor begravde Jesus i Josefs familjegrav, någonstans i Jerusalem med omnejd. Detta var en grav som var ett uthugget rum i klippan – och framför graven rullades en sten på plats.
Varför tror de flesta historiker på detta? Jo, för det första finns denna berättelsen i de allra tidigaste texterna vi har – och nämns från flera olika källor. För det andra menar man att Josef inte kunde vara en kristen uppfinning från senare tid. Judiska rådsherrar var nämligen just de som den tidiga kristna församlingen hade som sin värsta motståndare. Det hade varit pinsamt och onödigt för en senare påhittad historia att placera en judisk ledare som den som tog hand om Jesu kropp.

Text: Sven Shimon

Frågan är intressant och värd att betraktas i ljuset av Guds ord. Vart befinner vi oss i tiden enligt historien, Ordet och verkligheten sammantaget? Få böcker i bibeln ger oss ett tydligare besked på den punkten än Daniels bok.

Den är så tydlig att historiker har ifrågasatt äktheten i Daniels profetior. Deras argument har varit: Det finns ingen som så exakt kan beskriva historiens utveckling, så noga under årtusenden igenom, allt från 600-talet f.Kr. fram till ändetiden där vi nu lever. Deras slutsats blir: Danielsboken måste vara skriven i efterhand och oäkta.