Jag behövde, men kunde inte. Jag törstade men himlen ovanför var som koppar. Du, universums Herre – du har skapat allt genom ditt ord. Du är värdig vårt lov och pris – du är Gud. Universum vittnar om din härlighet och storhet. Galaxer, stjärnhopar, ja, allt vad kloka och visa försöker förstå och utröna, det blev till genom din vilja. Du som är ljus, du som är evig. Du är helig och rättfärdig. Allt vad godhet heter finner sin mönsterbild i dig. Din like finns inte. Men vi levde i mörker och kunde inte nå fram till dig med vår tillbedjan. Döden var vår början, döden var vårt mål. Det som skapats våndades. Din närhet var en förtärande eld. – Vi sökte efter det våra hjärtan begärde. Mer förstånd, makt och skönhet. Vi sökte efter själens mättnad, och i stället för att se det underbara du planterat mitt i din lustgård, sökte vi oss förbi det – efter kunskapen – i hopp om att bestiga stjärnorna.
[Läs mer]