Analyserande och avslöjande reportage av Lars Bygdås
Om några veckor är det Europaparlamentsval detta supervalår 2014.
Europas miljoner kommer att överösas med det förföriska talet om fred och nödvändigheten av nationernas gemenskap.
Samma språk talar den alltmer politiserade ekumeniska rörelsen i Sverige som i åratal arbetat för enade kyrkor och ett enat Europa.
Vi tror liksom hela skaran av Guds sanningsvittnen ända från reformationens dagar att detta är avgrundens försök att förekomma Guds fredsrike.
Drömmen från Babylon om världsherravälde lever i ändens tid i visionen om ett återupprättat Romarrike.
I en artikel i den katolska tidskriften SIGNUM nr 6 2005 beskriver teol dr och dominikansystern Katrin Åmell dokumentet Charta Oecumenica som en ekumenisk process.
Hon uppmanar kristenheten att förenade helhjärtat stödja denna process.
– Att leva som kristen är att leva befriad. Ändå reser vi murar, misstänkliggör och skyggar för varandra – också kristna syskon emellan.
Gud kallar oss att bryta upp från dessa mönster – göra upp med vår rädsla och se på varandra med kärlekens ögon. Att se till det som förenar och tillsammans bygga en bättre värld. Ett sätt att göra detta är att främja god ekumenik.
Charta Oecumenica är ett EU-dokument som vill ge riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa, undertecknat i Strasbourg 22 april 2001 och avsett att vara ett redskap för fortsatt samarbete.
Dominikansystern Åmell säger vidare i sin stora hyllning till ”Chartan” :
– Kyrkorna önskar idag ge sitt bidrag till ett enat Europa. För att kunna göra detta måste de själva vara enade.
Så talar den politiserade ekumeniken. Och detta har pågått i årtionden!
Här kan vi också söka den historiska bakgrunden till den sorg och förvirring som råder i svensk kristenheten idag. Förvirring, där människor de facto söker sig tillbaka till Rom…
Låt oss då med en gång konstatera att EU är ett ”kristligt” (läs katolskt) projekt. Åmell hade en för ändamålet säker strategisk position.
Hon var verksam inom Sveriges Kristna Råd (SKR) som med åren samlat lejonparten av kristenheten under sina vingar, och hon är ansvarig för kärnområdet Ekumenisk teologi.
Fri att förvränga den kristna kallelsen och påstå att ”kyrkorna önskar ett enat Europa”.
Ett av de förföriska argument som idag hörs i den falska enheten är att – Gud vill hela den historiska kyrkan…(alltså den katolska)
Vad var det då som reste sig ur ruinerna efter andra världskriget och Europas fullständiga sammanbrott ? Jo ett fredsprojekt av sällan skådat slag.
Världen med USA och Europa i spetsen ropade med en mun: ”Aldrig mera krig!”
Och tiden fann sina redskap. Främst var det Tyskland och Frankrike och Italien som tog initiativ.
Tre fullblodspolitiker, kristdemokrater och varma katoliker som fått regeringsledning för sina länder trädde fram.
Robert Schuman Frankrike. Konrad Adenauer (Väst)-tyskland och Alice de Gasperi Italien.
Tillsammans med Jean Monnet presenterade Schuman sin plan för kol-och stålunionen 1950. Första steget mot EU.
I sin bok ”Ett nytt Europa ” citerar dansken Niels Arböl
Robert Schumans vision:
– Demokratin måste vara kristlig, annars kommer den inte att bestå
Arböl tillägger att
– Schuman ansåg att den Heliga Stolen (Vatikanen) i Rom var den mest inflytelserika och kompetenta rådgivaren, även i utrikespolitiska frågor.
Och:
– Schumans kristet katolska tro, djupa fromhet och religiöst färgade världsbild gick som en röd tråd genom hans liv.
Boken skildrar kristdemokratin i land efter land. Inte minst då Sverige och Lewi Pethrus skapelse KDS.
Detta är det ”fredens Europa” vi fick efter kriget. Detta är det ”kristliga” fredsprojekt vi som kristna uppmanas att förena oss med och arbeta för.
Personligen tror jag att denna försåtliga uppmaning från dagens ledande ekumener mycket väl, i ett annat politiskt klimat – och vindarna vänder snabbt – kan förvandlas till en direkt order: Att böja knä för Vilddjuret!
Ty den politiska ekumeniken kan mycket väl bli den militanta ekumeniken!
Katolska kyrkans långa blodiga historia talar sitt tydliga språk.
Man förföljde och torterade oliktänkande inom kristenheten, man förföljde lika grymt judarna.
Ett verktyg i detta korståg mot gudsfolken var Ignatius av Loyola och Jesuiterna på 1500-talet. Och tänk på kulturfolket i Tyskland där en rad teologer t o m stödde Förintelsen.
Ser man det ekumeniska spelet i ett apokalyptiskt perspektiv kommer – fruktansvärda tanke – frågan:
Har den sataniska treenigheten som verkar både religiöst och politiskt, sina främsta bundsförvanter i dagens ekumenism?
Ett mycket klart avslöjande i SKR och ekumenismen är just de antisemitiska och antisionistiska strömningarna.
I åratal har de bedrivit kampanjer mot landet Israel.
Organisationer som Sveriges Kristna Råd, studieförbundet Bilda, Diakonia och Broderskapsrörelsen (dåvarande namn på de kristna socialdemokraterna ) m fl har praktiskt taget tävlat med de extrema antiisraeliska grupperna i sina utfall mot Gudsfolket Israel, uppmaningar till bojkott av israeliska varor och utfall mot ”den judiska ockupationen i Palestina”. Israel är judarnas land enligt Guds löfte till Abraham!
Detta säger klart vilken anda som härskar i ekumeniska sammanhang!
Hatet mot Israel som kulminerade i den nazistiska Förintelsen har djupa rötter inte minst i katolska kyrkans blodiga historia.
Gud hatar religionsblandning!
När Israel stod inför intåget till Kanaan och löfteslandet stod detta ökenfolk som bara kände en Gud, inför konfrontationen med vad som närmast kan kallas religiöst kaos.
Israel skulle implementera de gudomliga principerna som de fått av Herren i Sinai öken.
Principer som skulle bli till välsignelse för hela världen. Och med ett löfte om Frälsaren Messias.
Israel med Josua gick över Jordan in i landet. Och Debora sjunger sin underbara lovsång i Domarboken 5:
”Stjärnorna stridde” för Israel! Himlen öppnade sig och stred för Israel och Guds principer. Och idag lever och verkar Israel efter tre tusen år åter i landet som en dag skall bli Messias Fridsrike.
I Uppenbarelseboken kapitel 13 skildras det stora världspolitiska system som kommer att träda fram i den yttersta tiden.
”…och det (vilddjuret) fick makt över alla stammar och folk och tungomål och folkslag” (Upp 13:7)
Det talas om ett tiostatsförbund och ett återupprättat Romarrike i ändens tid. I Upp 13:8 ”… och alla jordens inbyggare skall tillbedja det…”
Detta har varit det fria väckelsefolkets klara lära i alla tider. Och även påverkat den fria församlingens inställning till staten och statens kyrka.
Trots detta oerhörda och klart förutsagda skeende som kommer att drabba vår jord och hela mänskligheten talar den ekumeniska rörelsen alltmer provocerande om ett enat Europa. Och en sammanslagning av kyrkorna.
Aldrig tidigare har Maranataropet: Gå ut från Henne! varit angelägnare!
Inför folkomröstningarna om EU-medlemskap i Sverige och Norge på 90-talet skrev den norska förkunnaren Thoralf Gilbrant i boken EU i politik och profetia, och han varnade för den profetiska förutsägelsen om Romarrikets återupprättelse i ett tiostatsförbund utifrån profetiorna i Danielsboken och Uppenbarelseboken.
Han skrev:
– Aldrig har politik varit viktigare än nu. Och aldrig har profetior varit mer aktuella.
Kanske var detta profetrop en av anledningarna till att Norge höll sig utanför EU!
Han citerade ur den profetiska litteraturen och förkunnelsen ner till reformationen och kyrkofäderna som hävdade att i ändens tid skulle det romerska riket finnas som ett tiostatsförbund varifrån Antikrist skulle dominera världen
På sidan 144 i boken, EU i politik och profetia, skriver Gilbrant:
– Drömmen från Babels torn fortsatte att leva i människan drömmen om världsriket och världsherradömet – Satans försök att förekomma gudsriket
Gilbrant citerar en lång rad respekterade förkunnare från församlingens segertider. De såg i Ordet vad som skulle komma i avslutningen på denna tidsålder.
Vi ser det växa fram t o m i våra kyrkor och församlingar i dag!
Och märk väl att avfallets ekumenik växer fram under en skändlig propaganda om fred och mänsklighetens gemenskap.
Vad ska ske i vårt land? En ökad tillströmning till Rom – eller en gudasänd väckelse där människor söker sig tillbaka till ordet – med åtföljande under och tecken. Det ber vi om. Undrens tid är icke förbi!