Text: Hans Lindelöw
Jag tänkte titta lite på frågan om världens skuld inför Gud; inför dess skapare. Det här är ju något som var profeternas uppgift att bearbeta. Det gällde dem själva som individer, men också som representanter för hela folk eller emellanåt mer eller mindre för en hel värld. Profeten Jeremia uttrycker sig på det här viset i Jeremias bok 12:1: HERRE, om jag vill gå till rätta med dig, så behåller du dock rätten.
Likväl måste jag tala med dig om vad rätt är.
Han hade sitt sätt att bedja på den här profeten. Han var en kämpe i bönen. Han uttrycker sig på det här viset som är typiskt för honom: ”Om jag vill gå tillrätta med dig behåller du dock rätten.” Här upplever han hur han kämpar mot övermakten, eller som han själv uttrycker det, då han kämpar för det han upplever var rätt, kommer han gång på gång att kollidera med rätten, Guds rätt – Skaparens rätt. Han känner så djupt att det här är saker som inte stämmer, det är sådant som är rätt och det är sådant som är fel. Av den anledningen söker han Gud, och upplever att han blir korrigerad gång på gång; ja han blir korrigerad när han nalkas Gud, sin skapare. Jeremia var en präst. Han var en av de levitiska prästerna som enligt Mose lag hade fått särskilda uppgifter. Dit hörde att göra tjänst i anknytning till templet. även om det inte såg ut så i templet på profeten Jeremias tid, som det enligt Mose lag borde se ut.
Vi kan gå till Romarbrevet kapitel 3. Där skriver aposteln Paulus hur evangelium kommer till världen liksom genom en portal. Den portalen utgörs av det judiska folket och av Mose lag. Han skriver i vers 19:
Nu veta vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som hava lagen, för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud.
Oerhört. ”Hela världen stå med skuld inför Gud”, inför sin Skapare. Skulle Mose lag verkligen ha en sådan räckvidd? När han skriver om lagen i detta sammanhang så är det inte något som bara judarna hade följt. Han skriver om lagen som något alla människor har, genom naturen, genom samvetet. I Romarbrevet 2:11-16 skriver han:
Ty hos Gud finnes intet anseende till personen; alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda. Ty icke lagens hörare äro rättfärdiga inför Gud, men lagens görare skola förklaras rättfärdiga. Ty då hedningarna, som icke hava lag, av naturen göra vad lagen innehåller, så äro dessa, utan att hava lag, sig själv en lag, då de ju sålunda visa att lagens verk äro skrivna i deras hjärtan. Därom utgöra också deras egna samveten ett vittnesbörd, så ock, i den inbördes umgängelsen, deras tankar, när dessa anklaga eller ock försvara dem. Ja, så skall det befinnas vara på den dag då Gud, enligt det evangelium jag förkunnar, genom Kristus Jesus dömer över vad som är fördolt hos människorna.
Alltså uttrycker den lag som Gud gav åt Israels folk något universellt. Eller vad säger ni om sådana bud som: Du ska inte dräpa (2 Mos 20:13), du ska inte bära falskt vittnesbörd (v 16). Att inte döda. Att inte ljuga. Det är universella bud som gäller för alla människor i alla tider, och som liksom finns skrivna i människors samvete. Men Mose lag har också en vidare omfattning, och lagen vittnar om Guds frälsningsrådslut. Hur Gud får till stånd en förlossning, en frälsning; hur människan ska kunna bli frälst. Räddad – räddad undan de orättvisor som hon till och med kan anklaga Gud för men som har andra orsaker.
Profeten Jeremia tillhörde det judiska folket, och han som var en präst som bodde i Jerusalem och som gick ut och in där, och hade Mose lag mot vilken han kunde pröva både sig själv och sina samtida, säger i Jeremia 12:1:
HERRE, om jag vill gå till rätta med dig, så behåller du dock rätten.
Han kände sig tydligen på något vis förfördelad, han kände sig illa behandlad av människor, och även av Gud. Han uttrycker sig faktiskt så ibland att han säger att Gud har bedragit honom. att Gud har lurat honom. Han hade sänt profeter som hade sagt “allt ska gå er väl. Ingen fara på färde”. Eller som det heter i Jeremia 4:10:
Men jag sade: »Ack Herre, HERRE, svårt bedrog du sannerligen detta folk och Jerusalem, då du sade: »Det skall gå eder väl.» Svärdet är ju nära att taga vårt liv.
När Jeremia på detta vis beskyller Gud för att ha farit med osanning, så svarar Gud: Jag sände icke dessa profeter (Jer 23:21).
Aha, i detta Jeremias samtal med Gud så söks verkligen orsakerna fram. Jeremia får hjälp av Gud att söka fram orsakerna till att det ser ut som det gör i hans tid. Och det vill Gud hjälpa också oss med. Det här är vad evangelium handlar om. Evangelium avslöjar de falska budbärarna. Evangelium går till grunden, till roten med människornas situation. Tillsammans med hela världen står varje individ i skuld inför sin skapare. Det här kan vara svårt att acceptera, inte lätt för samtida upplysta människor. Det tänkande och de attityder som har utformats i allteftersom tiden har gått har inneburit att religionen och även kristendomen har hamnat på skuggsidan när det gäller frågan om informationer och informationens värde. Men o, nej inte när det gäller New Age.
Ska vi verkligen gå till grunden med frågorna, så får vi gå till bibeln. Bibeln gör klart för oss, vilket också människor i olika situationer blir överbevisade om, att världen står i skuld inför sin skapare. Det var en grov synd som Israel gjort sig skyldig till när Gud hade fört dem ut ur Egypten och därmed förlossat dem från slaveriet. Gud hade fört dem till Sinai berg. Där talade Gud till hela folket. Alla fick höra Guds röst när Gud gav dem de tio orden; de tio budorden. Mose fick dessa budord på stentavlor. Och medan han var uppe på berget och inte hade synts under många dagar, så förlorade folk tålamodet nere vid bergets fot. De tyckte att de måste göra något, och det resulterade i en gyllene kalv. Den gyllene kalven kan vi läsa om i 2 Moseboken 32. I slutet av det kapitlet kan vi läsa om hur Mose bad efter att han hade gått till rätta med folket för kalvens skull. Det står:
Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan bringa försoning för eder synd.» Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.»
De hade alltså brutit mot det första av de tio orden. Det som säger: du ska inga andra gudar ha jämte mig. De hade gjort sig en gud av guld. Mose fortsätter i sin bön.
»Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i.» Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.»
Mose fick förebrå folk, och det står vidare i kapitel 33:4:
När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen tog sina smycken på sig.
Man ville inte pryda sig nu. Man avstod från det. Det var försakelse och de ångrade sig. De hade blivit träffade i sitt samvete. Eller, var det Guds fel detta? Var det Gud som hade gjort den gyllene kalven? Nej, det var det inte. Det var de själva som hade gjort den. Mose hade inte försvunnit som en del påstod. Han var på plats inför Gud. Han var stadd i ett mycket allvarligt samtal med Gud. Han fick de tio orden på tavlor av sten, och när han kom ner från berget och såg den gyllene kalven, då skedde en uppgörelse.
Vi kan också läsa om Daniel. Han hör till dem som verkligen blir överbevisade om sin och sitt folks skuld inför Gud. Han och många av hans samtida landsmän överbevisades om att de hade handlat fel. De hade handlat väldigt fel. Under historiens gång har det inte bara gjorts en gyllene kalv. Det hade gjorts flera, och många andra slags avgudabeläten. När Israels folk hade kommit till sitt land och bott där under århundraden och hade alla slags förutsättningar att med Guds hjälp utforma tillvaron på bästa vis under Guds välsignande hand, då svek de. Konungar svek, präster svek. De övergav Gud, vilket orsakade profeten Jeremia stor smärta och sorg. Det ledde till den babyloniska fångenskapen, och i denna fångenskap fanns också Daniel. I Daniels bok kapitel 9:19 ber Daniel. Det är en syndabekännelse då han ber å hela sitt folks vägnar och nämner om de synder och missgärningar som gjorts, om de avfall som skett under historiens gång:
O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför ditt verk utan att dröja — för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.»
Han bad Gud om förlåtelse för sig själv och för hela sitt folks skull. Han anklagade inte Gud för det som hade skett, han sa inte att Gud hade handlat illa. Nej, det var Israel som hade handlat illa. Människor stod i skuld inför Gud.
Vi kan läsa i bibeln om hur Gud låter folket återvända till sitt land från den fångenskap i Babel som de hade befunnit sig i under 70 år. De kunde återvända, bygga upp staden, Jerusalems murar och bygga upp templet. I Efesierbrevet i Nya testamentet läser vi minst en av aposteln Paulus böner. Det är ett annat slag av bön. Ingen syndabekännelse, utan en bön som andas stor tillförsikt till Gud för församlingens skull. Nya testamentet har ofta en helt annan framtoning än det Gamla testamentet. Man kan göra en jämförelse. Om Mose förvandlade vatten till blod, enligt 2 Mosebok 7:14 och framåt, så talade detta om dom. Det var ett vittnesbörd mot människor, mot Farao och egyptierna, om hur illa de hade gjort när de hade gjort Israels barn till sina slavar.
Mose förvandlade vatten till blod. Men Jesus förvandlade vatten till vin. Gott vin. Det skedde i ett bröllop i Kana i Galileen, enligt Johannesevangeliet kapitel 2. Det var ett vittnesbörd till människors förmån. Här kommer Gud människor till mötes. Och detta kommer också fram i aposteln Paulus bön i Efesierbrevet 1:15:Sedan jag fick höra om eder tro i Herren Jesus och om eder kärlek till alla de heliga, har därför jag å min sida icke upphört att tacka Gud för eder, när jag tänker på eder i mina böner.
Finns det tro på Jesus, finns det kärlek både till de som hör Jesus till och till alla människor, då är det ett stort tacksägelseämne. Aposteln fortsätter: Och min bön är att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om sig, och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro — allt i enlighet med den väldiga styrkas kraft, varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska världen, över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och herrar, ja, över allt som kan nämnas, icke allenast i denna tidsålder, utan ock i den tillkommande. Här har vi en helt annan framtoning, en helt annan tillförsikt, ett helt annat förtroende för både Gud och människor i detta brev i Nya testamentet. Betyder det att vi nu i Nya testamentet inte ska räkna med att det kommer några sådana former av avfall som det gjorde i Gamla testamentets tid, då man reste gyllene kalvar och gjorde sig skyldig till alla slags former av avguderi och lössläppthet? Nej, det kan också ske i Nya testamentets tid, och sådant kan också den kristna församlingen göra sig skyldig till. Samma apostel skriver t ex i sitt brev till korintierna, i slutet av 2 Korintierbrevet 12:20:
Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet, förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder. Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava övat.
Här är helt tydligt att även den kristna församlingen som har mottagit så stora nådebevis kan göra sig skyldig till svek och avfall, och på det viset komma långt bort från Kristi kors, ifrån medvetandet om Kristi kors. Men i Nya testamentet finns det angelägenhet att ha en bättre framtoning. Nästan varje brev i Nya testamentet börjar med hälsningsorden “nåd vare med er, och frid ifrån Gud och ifrån Herren Jesus Kristus”. Hälsningarna bygger på Herren Jesus Kristus själv. De bygger på honom som blev korsfäst och på tal om Jeremia så uttrycker sig Jesus faktiskt på ett liknande vis, när hans ord kan uppfattas som att han förebrår Gud något. Jeremia bad: om jag vill gå tillrätta med dig, så behåller du ock rätten.
Vi vet att Jesus ropade då han hängde på korset. Han ropar med den 22 psalmens ord. Det låter som att han förebrår Gud något: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Vi har läst att på grund av Guds lag och den rättfärdighet som lagen vittnar om så står hela världen med skuld inför Gud, inför sin skapare. Kristus tog på sig detta. Jesus Kristus som själv kom från Gud, gick så helt och hållet in i människans situation. Han brottas liksom Jeremia gjorde, med detta att kämpa mot övermakten. Det var för att människor från de fyra väderstrecken som kommer inom hörhåll för detta budskap, som kommer inom hörhåll för detta rop, ska kunna söka sig fram till den levande guden.
Kanske känner du att du har blivit illa behandlad. Kanske rentav av Gud själv. Men tänk efter lite grann, och sök efter orsaken. Gör som Jeremia. Ropa! Gör som apostlarna gjorde. Sök den levande guden! Han kan leda oss fram till orsaken till att det är som det är. Och när han gör det blir vi ledda fram till Kristus den korsfäste. Honom som Gud har uppväckt från de döda, för att han nu, där han är, på Faderns högra sida ska mana gott för oss människor. Eller är det Gud som har ställt till det för oss? Har Gud handlat illa mot oss? Ska vi skylla Gud för covid-19? För krigshot och konspirationsteorier kring vaccin? Har han drivit fram det? För att inte tala om terror och gäng och trafficking. Vapen och narkotika. Har vi inte ställt till med alltsammans själva? Vid korset reds skuldfrågan ut. Skynda dit.