Av Emanuel Johansson
Vad är det som händer, vart är vi på väg? Vi vet att i vårt land har det funnits väckelser. Ordet väckelse kan man använda om väckelserörelser i tiden som har påverkat hela länder. Väckelse kan också vara något personligt – när som helst för vem som helst. I baptistväckelsen och pingstväckelsen har dopsanningen haft stor betydelse. Nu ser vi att den överges av olika anledningar. I väckelsetider har det också varit angeläget att tala om Jesu tillkommelse. Hur är det nu? Det är också en allvarlig fråga. Och där tror jag att det handlar om tillhörigheten. Var hör vi hemma någonstans? Vi ser i historien att under tider av trångmål, när församlingen har varit förföljd, när församlingen har fått lida – för dopsanningen och andra saker, så har Jesu tillkommelse varit aktuell, därför att församlingen har sin tillhörighet i himlen, och har längtan hem till Jesus. Men så kanske väckelsen har stagnerat, och man har blivit mera hemma här på jorden. Då tystnar talet om Jesu tillkommelse, och det blir en teori istället för något levande och personligt. I första Tessalonikerbrevets fjärde kapitel, där Paulus skriver till församlingen om hur Jesus ska komma på skyn och hämta sin församling, så avslutar han med att säga: ”Trösta därför varandra med dessa ord.”
Jag tror att om vi har vår tillhörighet i himlen, om vi tillhör Jesus, så väntar vi honom, längtar efter att få förenas med honom. Budskapet om hans tillkommelse är då ett tröstens budskap.
Det var en sak till jag tänkte på när det gäller dopet. Praktiserande av spädbarnsdop var något som växte fram i takt med avfallet från det första apostoliska församlingslivet. Det blev en katolsk, allmännelig kyrka. Den kyrkan blev såsmåningom ett maktblock i det romerska riket. För en kyrka som blivit ett maktmedel är det inte längre intressant med den personliga erfarenheten, då är det inte intressant att människor först ska växa upp och få en personlig tro. Då handlar det istället om att alla ska ställas under ett religiöst system. Vi ser genom historien hur kyrkan verkligen har blivit ett fruktansvärt instrument för maktmissbruk. Det blir inomvärldsligt, och då förändras innehållet och det blir någonting annat.
Men vi ser också genom hela historien att det har funnits ett folk som har gått en annan väg, som har stått utanför och har fått kämpa. Människor som har haft sin gemenskap och tillhörighet med Jesus. De kan också instämma i det som Paulus skriver till Filipperna:
-Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.
Vem är din Herre och Frälsare? Och var är din tillhörighet? Tänk, att du kan få komma till Jesus, du kan få säga ja till honom och få din tillhörighet i himlen. De här frågorna om väckelse, om dop, om Jesu tillkommelse behöver inte vara några teorier som vi kan diskutera hit och dit, utan de kan bli personliga erfarenheter i ditt liv. Du kan få en personlig tro, en personlig väntan på honom och du kan ta ett personligt beslut att följa Jesus och i dopet begrava det gamla livet.
Välkommen till Jesus! För allt detta handlar om Jesus. Väckelse handlar om att säga ja till Jesus. Dop handlar om att följa Jesus. Och väntan på honom handlar om att han är stor för ditt hjärta och du vill förenas med honom när han kommer.