fbpx

Församlingen i Babylon

Undervisning av Paulus Eliasson

Hur identifierar Petrus de troende i sitt brev?

Jo, han börjar brevet med att kalla dem för ”de utvalda (gr. parapidemos) som lever utspridda som främlingar (gr. diaspora)” (1 Petr 1:1). Detta är två ord som knyter an till judarnas situation på 500-talet f.Kr., då de var i exil i Babylon. De var utvalda av Gud sedan många hundra år, men just i denna situation befann de sig i främmande land – i en diaspora. Petrus säger att församlingen har en liknande situation. Vi har blivit födda på nytt (1 Petr 1:3 och 23), och denna födelse gör att vi tillhör en ny familj, som präglas av vår himmelske fars natur och vilja (1 Petr 1:17).

Hur ska en kristen kunna överleva i en mer och mer kristendomsfientlig värld? Kanske det första steget är att erkänna att det inte finns någon kristendomsvänlig värld. Och det andra steget är att börja studera Första Petrus brev.

I skrivande stund är vi inne i juni, månaden som har blivit hbtq+-rörelsens största propagandamånad. Från Amerika möts jag av nyheter om trans-stripshow för minderåriga i skolan. I Norge pågår en debatt om åttaåriga barn som i skolan fått svara på frågan: ”Vilket kön upplever du dig som?” I Sverige får en pastor sparken från jobbet för att han har använt begreppet ”omvändelseterapi” i en inbjudan till möten.

Situationen i västvärlden idag leder tankarna till Aleksandr Solzjenitsyns bok GULAG-arkipelagen, där han beskriver en scen ifrån Josef Stalins regim. Efter en konferens skulle man ge en applåd för kamrat Stalin, och alla reste sig upp och började klappa. Efter några minuters klappande frågade man sig: ”Vem slutar klappa först?” Att sluta klappa kan bli uppfattat som individualism, fritänkande och antikommunistiskt beteende. Till slut, efter elva minuter, satte sig pappersfabrikens direktör ner som förste man. Applåden dog ut. Nästa dag blev direktören arresterad och dömd till tio års fängelse. Förhörsledaren påminde honom: ”Var aldrig den förste att sluta klappa.”

Om vi letar oss ut ur västvärlden så tecknas två bilder: Den första är att i många länder i Afrika och Sydamerika har kristendomen en ojämförbar framgång. Det pågår en väckelse av aldrig tidigare skådat slag, inte minst inom pingströrelsen. Antalet kristna, globalt sett, går inte ner – även om det känns så från ett nordiskt perspektiv. Det kristna epicentret rör sig idag bort från Europa och Nordamerika, och söderut. Det är ett tacksägelse- och böneämne av dimensioner. Gud give att vi får en ström av afrikanska och sydamerikanska missionärer som vågar bryta mark i Europa – och teologer, förkunnare och bibellärare som vågar stå för det bibliska budskapet.

Samtidigt är det utanför Europas och Nordamerikas gränser som den största förföljelsen av kristna pågår. Varken Romarrikets förföljelse på 200- och 300-talet eller Sovjetregimens utrensningar kan mäta sig med den förföljelse som sker idag, framför allt i länder dominerade av den islamska religionen – som Afghanistan, Somalia, Libyen, Yemen, Eritrea, Nigeria, Pakistan och Iran. Center for the Study of Global Christianity (CSGC) har sagt att i genomsnitt 90 000 kristna mördas varje år på grund av sin tro.

Jesusfamiljen i världen

Det är i den här situationen som en kristen behöver söka sig närmare Gud och hans ord för att få klarhet över samtiden. Och då vill jag föreslå ett studium av Första Petrus brev. Jag återkommer ofta till detta brev – och hade en artikel som till viss del kompletterar denna i Midnattsropet 1-2020.

För det visar sig att livet i detta spänningsfält mellan evangeliets framgång och motgång har varit ett signum för den kristne, helt sedan Jesus drevs till korset – och Petrus skriver så här i sitt brev till församlingar spridda runt i nuvarande Turkiet:

tänk på att era bröder här i världen går igenom samma lidanden (1 Petr 5:9b).

För det första säger Petrus att mottagarna av brevet har syskon runt omkring i världen. Det betyder att det finns ett solidaritetens band som knyter oss samman. Jag fick själv uppleva det för inte så länge sedan då vi fick möjlighet att hjälpa ukrainska flyktingar från en församling i Irpen utanför Kyiv. Jag hade aldrig sett dem förr, och de var ensamma kvinnor på flykt – men när vi förstod att vi var syskon med samma far så överbryggdes både språkbarriärer och andra hinder. Vi kunde prisa Gud tillsammans.

Det andra Petrus påpekar är att dessa syskon går igenom samma situation som det vi gör. Det är bland annat därför kyrkohistorien är så spännande och lärorik – där kan man se troende som genom alla tider har gått igenom samma kamp som vi gör idag. Det är nyttigt att, som Petrus säger, tänka på.

Hur identifierar Petrus de troende i sitt brev? Jo, han börjar brevet med att kalla dem för ”de utvalda (gr. parapidemos) som lever utspridda som främlingar (gr. diaspora)” (1 Petr 1:1). Detta är två ord som knyter an till judarnas situation på 500-talet f.Kr., då de var i exil i Babylon. De var utvalda av Gud sedan många hundra år, men just i denna situation befann de sig i främmande land – i en diaspora. Petrus säger att församlingen har en liknande situation. Vi har blivit födda på nytt (1 Petr 1:3 och 23), och denna födelse gör att vi tillhör en ny familj, som präglas av vår himmelske fars natur och vilja (1 Petr 1:17).

Samtidigt gör denna nya identitet att vi blir främlingar i det land där vi tidigare hörde hemma. Petrus säger:

Länge nog har ni levt som hedningarna vill – i orgier, begär, fylleri, supkalas, vilda fester och förbjudna avgudakulter. Därför blir de förvånade och hånar er när ni inte längre följer med och kastar er ut i samma ström av utsvävningar” (1 Petr 4:3-4).

Det finns en provokation i renhet och helighet, som får dem som står runt omkring att förvånas. Vi har förändrats – vi drivs inte längre av samma ström. I stället har vi blivit ett nytt tempel (1 Petr 2:5) och ett nytt prästerskap (1 Petr 2:9).

Bygga församling i Babylon

I avslutningen av sitt brev hälsar Petrus lite kryptiskt:

Församlingen i Babylon, utvald liksom ni, hälsar till er” (1 Petr 5:13).

Det fanns inget Babylon på 60-talet e.Kr. – och oavsett så är de flesta eniga om att Petrus på den här tiden var i Rom. Men Babylon är en avslöjande titel på Romarrikets huvudstad, som för den som var bevandrad i Skriften sa mycket om tingens tillstånd. Då Jerusalem föll i kriget mot Babylon och dess kung, Nebukadnessar, år 597 och 587 f.Kr., så fördes delar av befolkningen i exil till Babylon. Där fick de leva som främlingar, och då inleddes kampen för att skapa och behålla sin identitet mitt i en hednisk värld.

Daniels bok beskriver detta dilemma på ett engagerande sätt. Daniel och hans vänner sätts gång på gång inför prövningar och utmaningar som hotar att antingen ta livet av dem, eller lura ifrån dem deras identitet. Först är det frågan om maten – ska de äta det som kungen ställer fram, eller ska de hålla kosher-reglerna? Sedan är frågan om Daniel vågar tala Guds ord till kungen. I kapitel tre ställs Daniels vänner – Sadrak, Mesak och Abed-Nego – inför valet att antingen tillbe en staty av kungen, eller brännas levande. Så fortsätter historien – med både eld och vilddjur som ständigt hotande krafter.

Samtidigt levde dessa judar i Babylon. De hade jobb där. De arbetade till och med för den orättfärdige kungen. Det kan vara svårt att förlika sig med, men profeten Jeremia hade sagt att de skulle arbeta för Babylons bästa:

Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag har låtit föra bort från Jerusalem till Babel: Bygg hus och bo i dem […] Föröka er där och bli inte färre. Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er” (Jer 29:4-7).

Det låter nästan hädiskt. Ska vi söka Babylons bästa? Men det är ju vilddjuret! Tro mig: Det visste Jeremia. Och Daniel. Och Petrus. Men ändå är de alla eniga i att det enda sättet att leva i den här världen, är att på Jesu vis offra sig själv i trofasthet till Gud, och tjäna och älska sin nästa. Mitt i Babylon.

Underordna er alla mänskliga myndigheter för Herrens skull, både kejsaren som högste härskare och ståthållarna, som är sända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. Det är Guds vilja att ni genom att göra gott ska tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor” (1 Pet 2:13).

Jag måste erkänna att jag blir provocerad av Petrus. Ska jag underordna mig staten? Det är helt uppenbart att det finns en spänning här, för det är samme Petrus som i sitt tal till Stora rådet i Jerusalem sa både: ”Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud …” (Apg 4:19) och vid ett annat tillfälle ”Man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:19). Så, vad är nyckeln till detta dilemma? Jag tror att frågan är vilken typ av motstånd vi ska utöva. Jesus var inte en politiker och inte en upprorsmakare av vanligt slag. Han sa:

Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom” (Matt 5:38).

Det är denna annorlunda stridsteknik som Petrus också förordar:

Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse” (1 Petr 3:9).

Första Petrus brev manar oss att betänka två viktiga ting: 1. Vi är ett annorlunda folk, helgade för Gud och hans vilja. 2. Vi är i en värld som lever i uppror mot Gud, och vi är omgivna av människor som ser på oss som Guds representanter. Detta betyder att vi inte kan strida på världens sätt, men att vårt motstånd är kärlek, vänlighet, beredskap till lidande, och ödmjukhet. Det är evangeliets sprängkraft. Det handlar om att hålla Jesus helig i våra hjärtan. Som Petrus säger:

Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal” (1 Petr 3:15).

När man lever som Skriften kallar oss att göra, så kommer folk se på oss och fråga: ”Vad är det för hopp de där går runt med?” Och det är den frågan vi bör bereda oss på att svara på. Inte högmodigt – men ödmjukt. Inte som översittare – men med respekt. Inte i dubbelmoral – men med ett rent samvete.

Alla tiders Babylon har gått mot sitt fördärv, men Guds folk har samma kallelse i alla tider, oavsett grad av förföljelse, utanförskap eller hån. Vi är kallade att lida med Kristus – och kallade att sprida den välsignelse vi har fått ärva i honom. Gud hjälpe oss!