fbpx

Här följer ett kapitel ur boken Vedergäll Babylon

av Arne Imsen

Uppenbarelseboken 18 har i vår svenska bibel rubriken Babylons fall. Uppenbarligen är denna händelse något som himlen längtar efter. Det vidriga med Babylon är inte främst dess storhet och aktivitet utan resultatet hon åstadkommer.

– Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen. Han hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.

Himlen är den enda kraft som har förmåga att uppenbara vem kvinnan i Uppenbarelseboken 18 är. Hon kan inte avslöjas med köttslig nitälskan eller mänsklig indignation. Sådant leder inte fram till något annat än hämndaktioner och nya mord. Den enda makt som har förutsättningar att radikalt och slutligt göra upp med denna mångtusenåriga maktkonstellation är himlen. Babylon representerar ändå inte den högsta och största digniteten. På jorden har hon en väldig förmåga att bli betraktad som en konungslig drottning, som tronar vid stora vatten. Men då ett himmelskt sändebud skall kungöra sanningen om hennes slutliga dom, då är det en ängel som får uppgiften. Herren Jesus gör det inte själv.

Solkvinnan är något annat. Hon har solen till sin klädnad och månen under sina fötter och är bekransad med tolv stjärnor. Solkvinnan är av himmelen men har sin funktion på jorden. När hon blev trängd började hon inte strida med draken, utan utrustades med örnens vingar. Så lyfte hon från dessa domäner och flög ut i öknen till den plats som reserverats för henne där. Hon lever där i isolering, avskildhet och förbidan. Solkvinnan står långt högre och har mycket större värdighet än kvinnan som tronar vid stora vatten. Hon är äkta, sann och förblivande.

En ängel från himlen kom ner och upplyste hela jorden. Människan har inte ljus nog att avslöja lögnen i alla dess förföriska former, och därför blir hon bedragen. Just på grund av det mörker som existerar i tiden, har skökan lyckats med sina ohyggliga illgärningar. Den största synden omnämns i kapitlets sista vers: ”Du, genom vars trolldom alla folk blev förvillade.” Denna trolldom är det värsta av allt, för kvinnan gör ju anspråk på att representera frälsning, befrielse, kultur, människovärde, framtid. Med detta har hon fångat mänskligheten till sina mässor, högtider och gudstjänster.

Århundraden och årtusenden avlöser varandra. Människan fortsätter sina religiösa ceremonier, men allt eftersom människorna utvecklas intellektuellt och teknologiskt får de stabilare socialt mönster, och söker sig vidare ut på nya äventyr. Fångas i ockultism och spiritism. ”Du har blivit ett tillhåll för vederstyggliga fåglar.” Gud är vred, så vred att han ställer krav på sitt folk att vedergälla skökan. För att kunna verkställa denna vrede måste vi vara medvetna om vilket slut som kommer att drabba denna sköka. Det gäller att ha en klar och sann vision.

Beskrivningen av Babylons fall börjar med ”Fallet, fallet är det stora Babylon”. I nästa moment ljuder maningen: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk.” Man kan väl inte dra ut ifrån något som redan fallit och fördärvats? För att kunna bryta upp och gå ut, måste man ha klart för sig hela bakgrunden och utvecklingen. Vi kan inte bedöma tingen utifrån det vi ser nu av den makt och myndighet denna fallna kvinna representerar. Vi handlar utifrån vad Bibeln säger om hennes slut. Utifrån detta perspektiv kan vi rädda både oss själva och andra från hennes välde.

Vi skall inte bedöma utifrån det ärkebiskopar och påvar håller på med nu. Det kan se ut som om de är fredsapostlar och representerar freden och de krafter som skall ena mänsklighetens strävan till enhet, fred, jämlikhet. Det verkar så imponerande, och den kristna församlingen kan tänka att den inte duger till någonting i denna process. Men vi skall inte handla utifrån vad vi ser nu, utan i enlighet med vad Gud har uppenbarat genom ängeln. Alltsammans kommer att sluta i katastrof för hela mänskligheten. Denna förfärliga sköka kommer att dra med sig hela mänskligheten i det helvete hon själv har berett. Därför kräver himlen att Guds folk skall draga ut ifrån henne. Det måste bli ett klart ställningstagande: uppbrott och uttåg. Vi markerar distans.

Det räcker emellertid inte med att draga ut ifrån henne. Vi måste också börja bekämpa henne. Det står klart och tydligt skrivet: ”Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt igen för hennes gärningar”. Vem är det som får denna order? Det är för sent att vedergälla skökan när ängeln utfört sitt slutliga uppdrag och kungjort att Babylon fallit. Det är nu vi skall vara med och förbereda sammanbrottet. Det gör vi genom att informera människorna om vad denna ärkehora representerar. Vad hon mest av allt hatar är att bli avslöjad. Hon kunde leva vidare och härska genom lögnen, men då ängeln kom och ljuset uppenbarades, störtade hon samman.

Vår uppgift är att avslöja henne. Pina henne. Det finns ingenting den babyloniska skökan fruktar så mycket som sanningens ljus. Det enda hotet mot henne är den profetiska uppenbarelsen. ”Säll är den som får taga hennes späda barn och krossa dem mot klippan”, sjunger psalmisten. Inte livnära, men krossa. Den som krossas mot klippan kan bli frälst. Det är bättre då att falla på klippan och bli krossad, än att klippan faller över oss och vi blir tillintetgjorda.

Det hat och den vrede som finns i Guds hjärta måste få plats och utrymme i hans församling, i våra hjärtan, och förverkligas i relationerna till denna falska drottning.

”Vedergällen henne vad hon har gjort.” Vad är det hon har gjort som är så fruktansvärt? Det står att hennes synder räcka ända upp till himlen. Hon kan inte komma längre. Hon har forcerat alla spärrar, kommit in på nya områden och etablerat nya kontakter. Guds söner och människornas döttrar i pervers förbindelse.

”Låt oss bygga ett torn, vars spets räcker ända upp till himmelen.” Sådan är människans ambition, Bygga sig ut ur fattigdom, sjukdom, trångmål och med makt demonstrera inför sig själv och inför den osynliga andevärlden att hon är suverän. Hon vill nå ända upp till den slutliga tryggheten, auktoriteten och myndigheten. Det har varit människans strävanden som tagit form alltsedan Nimrod byggde den första staden.

Skökodrottningen har mångtusenåriga rutiner och erfarenheter. Hon har härjat och fördärvat i mänskligheten. Hennes mest framträdande uppgift är att hon förvillar alla folk genom sin trolldom. Hon paralyserar människorna på olika sätt med sitt bedrägeri. Hon har förvillat längtande själar som sökte Jesus. Istället för att komma till Jesus, kom de till kyrkan, som tog hand om dem i sin fruktansvärda människohandel och band dem med religionens bojor.

Det går relativt lätt att bli befriad från det egyptiska oket, men det är nästan omöjligt att komma ur det babyloniska. Alla, utan undantag, lämnade Egypten. Men det var en försvinnande liten procent som lämnade Babylon efter fångenskapstiden. De flesta var så acklimatiserade att de inte kunde tänka sig något bättre. För dem hade tillvaron vid Babylons floder blivit paradiset. De var förvillade. Jerusalem hade ingen attraktionskraft, inte heller templet. Återtåg var otänkbart.

Men det var några som grät när de såg utvecklingen. När de såg hur skarorna rotade sig allt djupare i den babyloniska myllan, och acklimatiserades. De som upplevde främlingskapet grät och ropade ut: Det här är inte vår stad, det är inte vårt hem! Och de sådde med tårar. När frihetsediktet kungjordes, utgjorde dessa en liten kvarleva som reste sig och med jubel tågade tillbaka till Jerusalem.

Det är fasansfullt hur Babylons ande rotar människan i världen och får henne att bygga paradis i tiden, för att med egna resurser skaffa sig frälsning – inte från synden, men från problemen som är andrahandsverkningar av synden. Människan ser bara på symptomen och kämpar för att befria sig ifrån dem. Hon får hjälp av denna skökodrottning, kyrkans sakrament, nådamedel och mysterier. Skaror av våra grannar och vänner kommer aldrig till himlen. De går förlorade. De sökte Gud, men fångades upp av kyrkan och hamnade i babylonisk fångenskap som de aldrig kommer ur. De följer med detta system i fördärvet.

Det är vår uppgift att på Ordets maning inte bara lämna Babylon och markera distans till henne, men bekämpa henne. Att bekämpa är att låta det himmelska ljuset lysa genom det profetiska ämbetet. Detta innebär lidande. Denna hora har dödat Jesu profeter och de heliga i alla tider. Genom allt som beskrivs av hennes kapacitet, kvalitet, egenskaper och karaktärsdrag, utrustning och resurser, ser vi att en flod flyter fram. Det är de heligas blod. Vi måste i bön bestorma himlen för att bli utrustade till att frimodigt resa oss upp och bilda bålverk emot henne.