ALLIANS ELLER ANDLIG ENHET

Lewi Pethrus i Evangelii Härold Nr 8 1927.
ALLIANS ELLER ANDLIG ENHET
Det är ofta svårt för en uppriktig kristen, att taga ställning till frågan om allians och samarbete mellan kristna av olika trosuppfattningar. Den som själv upplevat frälsningens verklighet och mottagit den helige Avnrd’es gåva, som är kärlekens och broderskapets ande måste känna sig ett med alla andliga månniskor, i vilken krets de finnas. Då man möter dem, känner man denna underbara, broderliga gemenskap, som trots meningsskiljaktigheter, ändå förenar verkligt enfaldiga själar. Då denna enhet existerar, tycker man, att en allians och samarbete mellan sådana personer skulle vara den mest naturliga sak i världen. Dock ställes man gång på gång inför svåra spörsmål i detta sammanhang. Det händer, att verkligt frälsta och andliga personer ha sin andliga hemvist i sådana religiösa kretsar, att andra verkligt frälsta och andliga Guds barn icke kunna samarbeta med dem. Så är fallet, när exempelvis en sådan andlig broder har sitt verksamhetsfält i en krets, där Bibelns auktoritet och kristendomens grundsanningar äro föremål för kritik och misstro. Han samarbetar med personer, som äro behärskade av den nedbrytande bibelkritiken. Han är själv icke ett med dem i detta stycke, han till och med predikar emot deras åsikter, men han samarbetar med dem, han stöder dem med sitt andliga inflytande och drager uppriktiga, sökande människor in i en krets, där deras andliga liv står i den största fara. Själv kanhända han är stark nog att motstå den smygande otrons inflytande, men de själar, som han genom sitt andliga inflytande drager in där, varest de förr eller_ senare bliva utsatta för denna sataniska, smygande otrosande, kunna taga obotlig skada av samarbetet ifråga.
Kan det under sådana förhållanden vara rätt av andefyllda Herrens vittnen att samarbeta med den antikrists ande, som så kraftigt uppenbarar sig i den radikala teologien. Är det då icke långt bättre, att dessa nyteologer få vara för sig själva med sina torra spekulationer? De ha då ganska liten förmåga att draga de verkligt andliga och sökande själarna till sig. Men nyteologiens män äro sluga nog att Visa sig vänliga mot en och annan andlig predikant för att kunna använda honom såsom lockbete för att nå sina syften. De tro icke på hans enfaldiga förkunnelse om Jesus, om andedop, helbrägdagörelse och Jesu snara tillkommelse. Men det tjänar deras syfte, att en andlig broder förkunnar dessa sanningar i deras krets. På så sätt dragas ärliga och sökande själar in ibland dem, och de längtande själarna i deras egna församlingar påverkas att stanna kvar. Detta allt för att de längtande själarna sedan skola kunna påverkas av denna på enfaldig tro utarmade kristendom.
När andliga bröder kunna vara med om ett sådant samarbete, då finns skäl för att andra andefyllda kristna icke kunna samarbeta med dem. Detta är mycket smärtsamt. Man möter då dessa invändningar: ”varför kan ni inte samarbeta med bröder, som äro andedöpta, leva ett helgat liv och predika ett fullt evangelium; varför kan ni icke samarbeta med dem?” För min personliga del vill jag svara: ”samarbete är mig i sådana fall omöjligt, därför att de samarbeta med och stödja en verksamhet, som bär bibelkritik och andlig död i skölden.”
Vi ha andra företeelser, som utöva ett ohyggligt verk bland de troende i närvarande tid. Huru kan man, då man vet, vart katolicism och formkristendom leder, samarbeta med predikanter och församlingar, som exempelvis officiellt taga sådana företeelser som ekumeniska mötet i försvar? Man vill naturligtvis icke förneka, att många av dem äro ‘verkligt goda och andliga Herrens vittnen, men samarbetar man med dem, så stöder man och ger erkännande åt det man tror vara en ren förbannelse för Guds rike.
Huru mycket mera skulle icke kunna vinnas för Guds rike på jorden, om alla de som tro på Bibeln såsom Guds ord och se skökoväsendets fara i den moderna världskyrkan, ställde sig på en enig front och motarbetade bibelkritik och ekumenism och dessa stora antikristliga strömningar, som går fram med en så oerhörd slughet och våldsamhet i vår tid. Man undginge då att bliva till en snara för många uppriktiga själar.
Det finnes åtskilliga Herrens Vittnen, som under årens lopp har sagt oss: ”samarbeta med kyrkorna och samfunden till trots för deras villfarelser, så skall ni vinna dem genom edert inflytande och eder förkunnelse.” Många av oss trodde också därpå en tid, men man såg snart, att man icke kunde rädda människor från deras villfarelse genom att göra gemensam sak med dem. För ett par eller tre år sedan skrev en broder, som under många år varit en avhållen predikant och konferenstalare här i landet, angående detta spörsmål, ett brev till mig, vilket nästan kom mig att rysa. Vi voro bekanta sedan många år tillbaka, och han var också en av dem som klandrade de andedöpta, därför att de ordnade egna fristående församlingar. Han menade, att man skulle stå kvar i de gamla kyrkorna trots allt och på så sätt vinna dem för ett överflödande andligt liv. Vi voro mycket tillsammans åratal tillbaka, men så skiljdes våra Vägar, och Vi arbetade var och en på sitt håll, fastän vi alltid möttes som kära bröder, då vi någon gång råkades. Nu efter tio år fick jag ovannämnda brev från honom. Han säger där, att han tio år förut hade trott, att vårt handlingssätt var oriktigt, då vi gjorde opposition mot dem, som icke helt voro för den helige Andes verk. Han sade, att han vid den tiden trodde sig gagna Guds rike bäst genom att vara ibland dem, men nu efter tio år sade han sig inse, att han handlat oklokt. Han såg förgäves, påstod han, efter de resultat, som han väntat av sitt arbete. Han kunde, menade han se mycket större frukt efter deras verksamhet, som öppet och radikalt tagit ståndpunkt för sin övertygelse, även om det kostat en brytning med kyrkosamfund och gamla vänner. Han sade sig hoppas att få lägga om sin verksamhet, om han fick någon längre tid att leva. Det som gjorde det starkaste intrycket var, att han strax därefter fick hembud, och de tio år, som han talade om i sitt brev, voro hans sista tio år.
Det är en del religiösa människor, som gärna vilja ha en varm och andlig predikant på sina konferenser och under någon veckas Väckelsemöten, men de vilja icke mottaga hans förkunnelse, så att de uppleva den i livet och i församlingen. De utnyttja honom för sina kyrkopolitiska syften. Det värsta är, att enfaldiga och uppriktiga själar på detta sätt dragas in i kretsar där de förr eller senare förgiftas av rationalism och ekumenism rn. m. sådant. När man därför anklagar oss för att vi icke kunna alliera oss med kyrkor och samfund, så svara Vi: ”Driv ut ifrån eder rationalismen, rensa ut ur edra predikantskolor de lärare, som hylla den nedbrytande bibelkritiken, driv ut ifrån eder den antikristliga nyteologien och bryt förbindelserna med skökoväsendet, sluta upp med allt motstånd mot den helige Andes verk, så att edra ledare bliva allvarliga sökare efter Andens dop och nådegåvor, så kunna vi mötas i den enighet, som Jesus talar om!” Men dittills blir alliansen endast en vrångbild av en verklig andlig enhet. Dittills borde ock varje andefylld kristen verkligt taga avstånd från det moderna alliansväsendet. Vi tro, att en levande kristen, som icke kompromissar med otro och skökoväsen i längden kan uträtta mera för Guds verk, även om skaran är liten och på alla sidor trängd, än alliansväsendets beundrare någonsin kunna. Vi tro på den andliga enhet, som Bibeln omtalar, men icke på den moderna religiösa allians, där så gott som allting erkännes, bara det går under det kristna namnet.