fbpx

Allvarstider

Text: Yngve Stenfelt

Vi lever nu i allvarstider som vi inte kunde föreställa oss i början av året. Det började på behörigt avstånd i Kina och spred sig blixtsnabbt ut över hela världen och kom oss alla nära. Vad är det som händer? Det finns många aspekter på en sådan händelseutveckling. Det blottlägger oerhört tydligt människans oförmåga att klara sig utan Gud i en värld som är i upplösning snart sett på alla områden.

I Sverige har jag lagt märke till hur viftandet med regnbågsflaggan ersatts av den blågula korsmärkta flaggan på högsta nivå. Var det inte nog med de regnbågsprinciper man menar skulle omfatta alla i denna krissituation?

Låt mig framhålla, att det räcker heller inte med de blågula färgerna hur flott de än gör sig i en bakgrundsuppsättning när allvaret ska framföras. Tar man bort korset ur flaggan blir det bara trasor kvar. Värre är när man vandrar som fiende till Kristi kors. Då är kursen ställd mot fördärvet! När man söker sin ära i det som är ens skam med ett jordbundet sinne, då går det fort utför.

Bibelns begreppsvärld har ställts på huvudet under alltför lång tid. Jesaja uttrycker det:- Ve dem som kalla det onda gott, och det goda ont, dem som göra mörker till ljus, och ljus till mörker, dem som göra surt till sött, och sött till surt!

– Ve dem som äro visa i sina egna ögon och hålla sig själva för kloka!

Detta högmod; klok i sina egna ögon, leder mot armod. En tomhet, en ödslighet, ett mörker! Och detta kan komma plötsligt! Vad ska vi då göra i detta kaos?

Abraham trädde närmare Gud och bad för Sodom.

Tidigare hade han i ett befrielseverk räddat folk och släktingar med hjälp av sina 318 hemfödda tjänare, från fienden som anföll Sodom, men nu var det tid för att bedja! Jag säger inte att vi ska låta bli det befrielseverk Gud har satt oss i, men själva tyngdpunkten måste nu vara att bedja. Vi vet att Gud tänkte på Abraham och räddade Lot.

I Kolosserbrevet möter vi kämpen Epafras. Han bad för bland annat Laodicea! Var det inte ett klent resultat? Var det inte förgäves? Nej! Jag tror att den öppna dörren, som trots allt fanns i Laodicea, för var och en, var ett resultat av detta böneliv.

Inför dessa två troshjältar känner man sig svag och ovärdig. Men jag vet ju att Gud hör bön också från enkla människor som dig och mig. Det har förvånat mig att där man minst har anat det, har det funnits svaga redskap som sett behoven klarare än där man förväntat sig det, och bett trons bön. Gud som inte har anseende till personen har användning för alla! Den som beder han får!

Låt oss bedja hjärteböner, trons böner för människor i nöd! Gud förväntar sig det! Han begär inte att vi ska förstå oss på coronaviruset, men förstå att han gav sitt liv för varje människa på korset. Inte bara för oss, utan för alla. Vi får känna medömkan som Jesus gjorde över folkskarorna. De som var illa medfarna och utan herde i en ödesmättad tid!