Lewi Pethrus
Taget ur kapitlet Andligt rus i boken Hänryckningens tid.
Det som kritiker älskat att kalla extas ibland oss har vi kallat för gripenhet och hänförelse.
Vad denna företeelse betytt förpingstväckelsens framgång, är inte möjligt för den oinvigde att fatta.
Att denna segertro och frälsningsfröjd ibland tagit sig överdrivna uttryck är också helt naturligt. Där Gud kommer med sin makt och kraft, där riskerar man alltid att hamna i svärmeri. Svärmeri att. det existerar, att det finns, att en levande kristen och en levande församling kommer i förbindelse med det, det bevisar bara, att det finns värme och liv. En kristen församling, som aldrig har någon fara för svärmeri, den är icke tillräckligt varm. Den har för låg andlig temperatur. Det står i Skriften, att Vi skall vara brinnande i anden.
En gryta, som kokar, står alltid i fara att koka över. Men det är ju ingenting farligt. Den risken måste man alltid löpa. Om Gud får verka fritt och Andens liv kommer att överflöda i själarna, så är faran för svärmeri för handen. Den fanns i den första kristna tiden, och de stora väckelserna, inte minst den stora väckelsen under reformationstiden, har visat, att denna fara alltid är tillstädes.
Den finske teologen, professor C. G. von Essen, sade i en minnesteckning över Lars Stenbäck med tanke på den finska pietismens genombrott: ”att ingen idé, som i sig har livskraft och sanningskraft nog för att göra sig gällande i livet, kan hava framgång utan att uppbäras av en entusiasm, som av de likgiltiga såväl som av motståndarna icke kan betraktas annorlunda än såsom svärmeri, och att själva överdrifterna under ett visst stadium är så sammanvuxna med arbetet på dess genomförande7 att detta dem förutan näppeligen kan medföra några stora resultat.”
Under de första åren kom kritiken över oss särskilt från de religiösas led. De klandrade det ovanliga i pingstväckelsen, det ovanliga, som de just saknade och som var hemligheten till att pingstväckelsen vann terräng och utbredde sig.
