Vittnesbörd från höstens bibelskola
Karin Vidén
Jag har den stora förmånen att undervisa i Pilgrimsskolan, församlingens hemundervisning. Vi har förutom alla de ämnen som det allmänna skolväsendet anger även bibelkunskap och då arbetar vi ibland med en riktigt gammaldags flanell-ograftavla, med bilder man sätter upp som ett stöd för berättelsen. Det är väldigt förlegat har jag förstått i vår teknologiska tid att använda dylikt undervisningsmaterial, men barnen älskar det. Häromdagen talade vi om den blinde Bartimeus, han som satt vid vägkanten då Jesus och lärjungarna med mycket folk var på väg förbi. ”-Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Många ville tysta ner Bartimeus, men Jesus uppfattade ropet från honom och bad någon i hopen omkring sig: ”-För fram honom till mig.” Bartimeus kom fram till Jesus trots de mångas protester, blev helad och fick sin syn (Mark 10:46 ff).
När jag tillsammans med barnen samtalade om denna händelse ställde jag frågan: ”Vad tror ni Bartimeus såg allra först?” Svaren var många. Alla vet hur barns tankar och fantiserande ofta kan vara mer eller mindre gränslöst beskrivande: den vackra naturen, färgerna, alla människor där utefter vägen, och kanske såg han för första gången en kamel och hur lustig den såg ut med mera. Men så tittade vi närmare på figurerna där på flanellograftavlan och såg hur Jesus och Bartimeus står där mittemot varandra, och de tittar på varandra. ”Men ser ni”, sa jag, ”att det första Bartimeus ser är Jesus?”
Det blev så stort även för mig, att det första han såg, ja, det var Jesus. Det var inte allt där runt omkring, och hur fantastiskt livet syntes inför hans ögon – han såg Jesus!
Vi är samlade till bibelskola under temat ”Lärjungaskapets villkor”, och häromdagen undervisade broder Sean om hur Jesu lärjungar fick avsluta sitt liv på de mest oerhörda och fruktansvärda sätt, med kopplingen till hur vi är sända som lamm mitt in bland ulvar (Luk 10:3). Detta kan vara skrämmande läsning och undervisning, men ånyo väcktes insikten inom mig – det handlar ju om Jesus. Det handlar om att se Jesus. Det är denne Jesus, Davids son, som är vår frälsning. Denna insikt och kunskap om lärjungaskapets villkor är så avgörande för församlingens identitet och framtid då det finns så många generösa lockelser, sådana mängder av attraktiva vägar att gå.
Den blinde Bartimeus hade uppenbart hört talas om Jesus. Han förstod och satte tro till att hans hjälp var i antågande där på vägen, och ropade på honom, och det får du och jag också göra. Vi har bekännelsen, vi har tron, vi har till synes alltsammans, men tidens oro, tidsandans förräderi, tidens omsorger och vår egen bekvämlighetssträvan, vill skymma vår sikt. Vår frälsning är att ropa: ”Ge mig min syn Jesus! Stanna upp hos mig! Ge mig min syn så att jag får se dig.”
Däri ligger fokus: villkoret för lärjungaskap och själavinnande är att se Jesus, och bibeltexten förtäljer att Bartimeus därefter följde Jesus på vägen (Mark 10:52). Det får vi också göra.
En ny blick på Jesus hjälper människan att härda ut – måhända ett negativt laddat begrepp, fastmer handlar det om att få leva i glädje, frid och kraft; att få leva i nåden. Vardagen blir då inte längre att i sitt kristna liv kämpa för att bildligen hålla huvudet över vattenytan – nej, vi behöver möta Jesus där på vår väg, bli helade av honom för att kunna se honom; få ett möte för den dag som är och inför dagar som kommer. Maranata – kom Herre Jesus!