Text: Märta Berg
Detta kommer att handla om skepticism. Eller om du föredrar att kalla det tvivel.
Som illustration till det jag här ska tala om har jag tagit två personer som får gestalta skepticismen, var och en på sitt sätt. De var inte personligt bekanta, levde i helt skilda världar och hade diametralt olika förutsättningar. Men ändå var de offer för detta, som så många är. Tvivel. Det är en man och en kvinna, men jag tror inte att de representerar olika slags möjligheter för den sakens skull. Det är andra saker som avgör. Vi ska titta på det om en stund.
Låt mig först säga att jag har mött ganska många skeptiker under mitt liv, dock inte dessa bägge. Ändå har jag mött dem och i viss mån lärt känna dem och jag kan utan omsvep säga att de har gjort starkt intryck på mig. Och jag tror att ibland oss går deras efterföljare utan att ge sig tillkänna.
Jag vill börja med att berätta om kvinnan. Hon hade helt visst en annorlunda samhällsställning än den ordinära. Högt stående i samhället ägde hon såväl aktning som alla tänkbara materiella tillgångar. Såtillvida känner jag inget släktskap, ingen samhörighet. Att jag finner henne intressant, beror på att Jesus tar henne som exempel, när han vid ett tillfälle undervisar fariséer och skriftlärda; drottningen av Söderlandet, hon som kom från världens yttersta ände.
Ja, hon var drottning av ett av dåtidens absolut mest välsituerade riken, Saba. Så när hon beslutar sig för att söka upp den visaste mannen i hela världen, Salomo, så var det inte i en tiggares skepnad hon kom. Hon var helt säkert klädd i den skönaste dräkt som tänkas kunde, och med sig hade hon ett mycket stort följe i form av kameler, lastade med dyrbarheter av alla de slag, kryddor, guld och ädelstenar. Därvidlag känner jag inte heller något som helst samband.
Men varför kom hon? Jo, hon hade hört ett rykte om en man, vars vishet var större än alla andras. Detta rykte hade förmått henne att lasta sina kameler med så oändligt stora gåvor, att dess like aldrig förekommit. Men varför kom hon? Jo, hon kom för att sätta Salomo på prov. Hon ville nämligen inte tro vad ryktet hade förmält. Hon ville inte tro! Hon ville inte. Hon hade nämligen något annat med sig, något utöver rikedomarna och de präktiga gåvorna. Frågor. Svåra frågor. När hon kom till Salomo, då talade hon ut. Allt som låg på hennes hjärta och han gav henne svar på allt. Ingenting var fördolt för honom, säger bibeln, alltså får jag tanken att också det som drottningen inte förmådde uttala, också det svarade han på. Den visaste av alla!
När hon får svar på de svåra frågorna, då är det som att hon också får ett nytt sätt att se på tillvaron. Nu ser hon hur allt är. Huset, maten, kläderna! Och hon blir helt knäckt! ”Så var det då sant!”
Nu känner jag släktskapet! Jag hörde om en man som kan lösa livets gåtor. Och mina frågor var så stora att jag behövde möta Honom.
”Och jag som inte ville tro!”
Jesus säger: ”Hon ska vid domen träda fram och bli dig, du människosläkte till dom. Ty hon kom!”
Och här är vad som är förmer än Salomo! Så säger Jesus.
Det var hon som inte ville tro. Men hon kom!
Det gjorde jag också. Pris ske Gud! Inte från jordens yttersta ände, men från mitt syndalivs yttersta gräns. Och jag fann att inte ens hälften av Hans visdom, nåd och kärlek hade blivit mig berättat.
Det fanns en man som inte kunde tro.
Jag vill nu berätta lite om honom. Han var inte av konungslig börd, inte rik och förnäm, men han ägde personliga egenskaper som lojalitet och trofasthet. Problemet i hans liv var inte en mängd svårlösta frågor. Det fanns bara en fråga, men den var så stor och övergripande så den skylde alla möjligheter. Frågan om döden. Han hade trott av hela hjärtat, så radikalt att han ändrat hela sin vardag och tagit konsekvenserna av den tro som drabbat hans liv. Givit sig ut på vandring. En gång.
Men nu kunde han inte. Döden hade kommit emellan och utsläckt allt. Det fanns inga vägar att gå längre. Döden – för honom var det inte fråga om att vilja. Döden utgjorde punkten och han kunde inte.
Jag är inte satt till att döma dessa bägge människor. Jag kan bara konstatera att en av dem har svårt att tro på ett rykte hon hört. Jag känner sympati när det gäller den delen. Man borde kanske inte vara så snar och villig att tro på rykten. Det mesta är vanligtvis dravel. Jag vet inte hur hennes svåra frågor såg ut. Men det är inte svårt för mig att föreställa mig hennes skepsis. Det kan vara så att när själens frågor är alltför smärtsamma, då vill man inte lämna ut dem till någon som möjligen kan bli en stor besvikelse. Det är genom tiderna alltför många som gått på den niten.
Men hon kom. Hon tog chansen och dold bakom allt sitt magnifika yttre mötte hon något hon aldrig sett. Inte ens hälften hade de berättat – ryktesspridarna. Hon blev helt utom sig!
Jag kan inte heller säga att mannen jag berättar om är svag och klandervärd. Det kan de få säga som inte drabbats av dödens kalla verklighet till förlorad tro. De som inte upplevt hur det mest dyrbara och meningsfulla krossas till förstelnad overklighet av dödens kalla hand. Jag vill inte säga så. Det jag vill säga om honom, till ett observandum för dig, är att han var inte där han borde.
För det hände underbara saker i hans vänkrets. Där mötte hans vänner uppståndelsens verklighet, men när de försökte förmedla erfarenheterna till den arme Tomas, så erfor han säkert en hel massa känslor. Besvikelse! Varför inte jag! Eller kanske han ängslades för att alltsammans var bedrägeri? Det fanns gott om charlataner också på den tiden.
Men eftersom han inte var där han borde, i gemenskapen där han egentligen hörde hemma, så kunde han ju inte tro. Och han var inte den som lät sig nöja med något annat än sanningen. Det första är olyckligt men det sista är hedervärt. Tycker jag.
Men jag tycker också att alla hedervärda tvivlare bör göra upp med sina egenvalda promenader i sorg och saknad. Livet blir inte som förr. Döden är ingen lek, inte sorgen heller.
Dock finns en mötesplats. Där livet triumferar. Den här gången var det bakom låsta dörrar. Men det är så saligt utskrivet: ”Då kom Jesus!” Den här gången var Tomas där och han som skarpt formulerat sin hållning: ”Om jag inte får se, så kan jag inte tro!” Han brister nu ut i bekännelsen ”Min Herre och min Gud!”
Jag har förlorat många möten med den uppståndne för att jag inte var där jag skulle. Jag har också rutit ifrån till dem som försökt erbjuda ersättningshärlighet av diverse slag. Hungern i mitt hjärta har krävt att få se Jesus. Att veta att jag är upptecknad i hans sårade händer är nog för mig. Jag som varken ville eller kunde tro.
Till dig min läsare, har jag en hälsning: Gör som Söderlandets drottning! Gör som Tomas! Gör som jag! Kom! För här är vad som är mer än Salomo. Här är en levande Frälsare, Jesus Kristus!