Text: Samuel Hafsahl
Församlingen är ingen fabrik, och vi är inte industriarbetare som
kommer till vår maskin och gör vår lilla del, och sen återvänder till
vårt eget liv. Gud har större tankar om dig och mig. Låt oss vara som Abraham i tiden; skåda staden med de fasta grundvalarna. Se på
Kristus, bevara tron, och fullända loppet. Herren kommer snart!
Tabernaklet
– Se till att du gör detta efter de mönsterbilder som har visats för dig på berget.
(2 Mos 25:40)
Det var Guds ritning, efter Guds design och till Guds ändamål.
– Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt enligt de mönsterbilder som jag visar dig. (2 Mos 25:9)
Gud uppenbarar för Mose i detalj hur han vill ha det. Det var inte Mose tankar och förslag som han presenterade för Gud, så att Gud skulle välsigna det. Nej, Gud sa:
– Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet skall bliva helgat av min härlighet. (2 Mos 29:43)
Gud hade en plan med det som skulle byggas under Israels tid. Tabernaklet var platsen där Gud skulle uppenbara sig. Varje del var uttänkt av Gud, ingenting var övergivet åt arbetaren. Genom hela byggnadsprocessen, för varenda liten detalj, läser vi att allt blev gjort så som Herren hade bjudit Mose, och till slut: Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det så som Herren hade bjudit. (2 Mos 39:43) När arbetet var fullbordat kom Herren själv och inspekterade verket. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet (2 Mos 40:34), det blev som Gud hade tänkt det.
Fokus var inte i första hand på folket och deras behov, utan på Guds önskan och hans begär, ty han sa: ”Jag vill bo ibland dem, och de skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.” Gud ville ha ett folk av söner och döttrar som han kunde bo ibland, en församling, en Guds familj.
Projektstyrning
På ett IT-revisionsseminarium som jag deltog i för ett tag sedan, var det ett föredrag om projektstyrning. Föredraget handlade om att koppla IT-mål till företagsmål och att synliggöra detta. Det börjar med att ledarna i ett företag samlas. De har ideér och tankar om hur de vill att allt skall bli och man sätter upp en målbild. Man lägger planer och dokumenterar varje del av målbilden. Målbilden med alla dens punkter klargörs, sedan skall det förverkligas.
Hur skall man nu få hela organisationen att arbeta mot detta mål?
Det traditionella är att man har sina projektledare, som tar varje delmål med sig och ser vilka problem som måste lösas, för att uppnå det målet man har fått ansvaret för. Fast det kallas inte problem numera, utan utmaningar. Det finns inga problem, bara utmaningar. Varje utmaning ges vidare till de olika projektgrupperna som sätter sig ner och ser på lösningen för varje utmaning. Lösningen presenteras så för leverantörerna, externa och interna. Leverantörerna är tillsammans ansvariga för att leverera enligt lösningen på varje utmaning. Allting finns där i projektkatalogen, men ofta mycket fragmenterat, och särskilt översiktligt brukar det inte vara. Alla har oftast nog med sitt lilla problem. De som sitter med sina utmaningar klarar sällan att relatera allt till målbilden. Ofta är man rätt isolerad inom de olika projektgrupperna.
De som höll föredraget hade börjat att jobba med projekt på ett nytt sätt. De ville visualisera en gemensam målbild. De tecknade upp alla olika punkter på en stor tavla. Längst upp hade man målbilden med sina punkter som visade hur det skulle bli. Under hade man de olika utmaningarna med sina punkter. Varje utmaning hade ett streck upp till sin målbildspunkt som på det sättet relaterade utmaningen till målbilden. I teckningen satte man så in lösningspunkterna på varje problem. Lösningspunkterna var relaterade till utmaningarna som i sin tur var relaterade till målbilden. Varje liten delleverans relaterades vidare upp, helt till målpunkten. Allt som skall utföras är hela tiden relaterat till målbilden.
Det blev mycket mer spännande att leverera i detta projekt, därför att man såg varför man gjorde det – man hade hela tiden målbilden framför sig. När allt är klart, skall det bli så här fint! Föredragshållarna var så entusiastiska över det här sättet av visualisera ett projekt, och så ivriga när de berättade om de olika företag där man hade börjat arbeta enligt den här metoden. Nu blev det så enkelt att förklara varje leverans och varför den måste med. Två utvecklingsteam löser inte samma utmaning på två olika sätt, då man på ett visuellt och enkelt sätt ser var man har gemensamma utmaningar. Det blir lika mycket dokumentation, men det ger en enklare översikt, då man aktiverar båda hjärnhalvorna. Vår logiska vänstra hjärnhalva som behandlar fakta, och vår högra som är kreativ och intuitiv.
Den industriella revolutionen
I slutet av 1700-talet började den industriella revolutionen i Storbritannien. Det blev en stor förändring i hur människorna arbetade. Förr hade man varit jordbrukare och hantverkare som utförde sitt arbete. Bonden var med i hela processen – från att han gick ut och sådde, sedan skördade, behandlade skörden och sålde en färdig produkt. Hela vägen var han med, från början till slut. Timmermannen var med och fällde trädet, hyvlade plankor, snickrade huset och såg sedan det färdiga resultatet. Detta gav nog en väldig stolthet över det man gjorde och en tillfredsställelse över att behärska hela processen till det slutliga resultatet. I det fällda trädet såg man redan det färdiga huset, och i axen på åkrarna såg man ett nybakat bröd.
Under den industriella revolutionen kom man fram till att det här gick alldeles för trögt och började strukturera om. Några fick fälla träden, andra körde dem till sågverket. Där fanns åter andra som förädlade trädet. Var och en gjorde en liten del, ett litet steg av en lång process, fram till något som skulle bli en färdig produkt. Man blev väldigt proffsig på sin lilla leverans.
Det var ett hårt arbete. Tidigt på morgonen kom arbetarna till fabriken och jobbade där med samma sak. Varje dag gjordes exakt detsamma. Dag ut och dag in. Man var industriarbetare. Var och en kunde bara göra sin lilla del, och var absolut inte oersättlig. Blev arbetaren sjuk, kom en annan och gjorde exakt samma jobb. Ingen kände till hela processen, eftersom det var företagshemligheter. Hela processen fick inte bli känd av andra, som annars kunde komma på hur den här fabriken gjorde och så konkurrera ut den.
Hela tiden utvecklades produktionen. Bättre maskiner, snabbare produktion, nya ideér och varje produkt gjordes på ett bättre och billigare sätt, med större och större förtjänst. Stora framsteg gjordes varje år.
Men hur var det för de människor som levde i den här miljön? De hade förlorat möjligheten att få vara med och själv frambringa ett färdigt resultat. De hade förlorat tillfredsställelsen av att få utföra ett fullständigt arbete. Barnen fick arbeta redan som små, man köpte in barn från barnhem och de fick arbeta utan lön. De sov inne på industriområdet och jobbade där i tio år, sedan fick de gå. Man hade avtal med olika barnhem som skulle förse industrin med arbetskraft, ända fram till 1860-talet. Därefter kom regler för barnarbete. Industriarbetaren var inte oersättlig, han fick inte vara en nyckelperson. Han kunde när som helst bytas ut mot vem som helst.
Förstå principerna
Häromdagen hade vi parkerat bilen på andra sidan av en T-korsning, och höll på att få parkeringsböter. Det är svårt med alla parkeringsregler. Svårt att komma ihåg alla lagar om hur man får parkera ogchvar man inte får stå. På ena sidan av ett övergångsställe får man inte parkera, men på andra sidan, fem meter ifrån, får man stå. Men det finns ju en orsak till varför dessa regler finns. Visst kan man plugga alla regler tills man kan dem utantill, men det är mycket enklare att komma ihåg reglerna om man förstår den bakomliggande orsaken till dem. Varför får man inte parkera intill övergångsstället i körriktningen? Får man tag i grundprincipen bakom lagen, förklarar den sig själv. Då behöves ingen specifik lag för varenda situation som kan uppstå. Förstår man principen blir lagen onödig. Fast principen bakom parkering i en T-korsning har jag visst aldrig förstått.
Industriarbetare i Guds rike
Det finns en tendens i tiden, också inom kristenheten, att man skall bli specialist på olika områden, med den risken att man blir mer upptagen av vägen och det omkringliggande än målet. Vi vet hur en god kristen skall vara, hur en församling skall fungera. Allt man skall göra för att församlingen skall ha framgång. Bön är med, evangelisation är viktigt, mission och lovsång, mötesverksamhet och de olika tjänsterna i församlingen. För att lösa evangelisationen sätter man gärna upp evangelisationsteam. Man skaffar utrustning och pengar för att de ska sköta den sidan, man går på evangelisationskola för att lära sig de bästa metoderna. Evangelisterna blir utbildade och duktiga. Så har man lovsångskörer som sköter sången och musiken på allra bästa sätt. Hur lätt är det inte att själva meningen går förlorad. Det blir sång till min ära istället för en lovsång till Gud. Vem är i fokus? Är det mig det kretsar omkring, eller finns det ett, och bara ett mål; allting till Guds ära?
Detta är mitt lilla område, en utmaning och en uppgift som jag ska sköta för att församlingen ska fungera som den borde. Man har bönegrupper och missionsorganisationer. Vi förbättrar tekniken, optimaliserar metoderna och blir mer och mer effektiva, men har vi längre behov för Gud, eller klarar vi oss rätt så bra på egen hand? Risken är att det blir mitt verk, ett själens projekt istället för en vandring i Anden där Gud handlar genom mig. Den verkliga målbilden kan gå förlorad. – varför gör jag det jag gör? Söker jag min ära eller Guds? Vem är det jag tjänar; mig själv eller min uppdragsgivare? Blir det såsom Gud vill ha det, eller har det blivit som jag önskar?
Man kan nog lätt bli religiös och skapa en regelbok man jobbar efter. Gör jag enligt regelboken så blir allt bra, och Gud är nöjd. Så blir det en organisation där man strävar och sliter för att sköta sin lilla del, i bästa mening, men man har förlorat livet och missat målet. Hur lätt är det inte att kristenliv bara blir en massa ”skall” och ”skall inte”. Har vi sett Guds principer? Har vi fått tag i Guds liv, eller har vi skapat oss en egen mönsterbild, som passar till mitt kristenliv?
Församlingen är inget människoverk. Gud har i församlingen satt några till apostlar och några till profeter, ja, Gud har insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt som han har velat. (1 Kor 12:18) In i minsta detalj är det ett Guds verk. Vi läste i andra Mosebok om Gud som uppenbarar för Mose: ”Se till att du gör allt efter mönsterbilden.” Målbilden var klar. Alla arbetade efter mönsterbilden. Herren kallade ut sina män och uppfyllde dem med Guds Ande, med vishet, med förstånd och kunskap.(2 Mos 35:30) Gud var mån om att allting blev som han ville. När tabernaklet stod färdigt, i varje detalj som Gud ville det, kom Herrens härlighet och tog sin boning där.
Stenhuggare
Det berättades om två stenhuggare. Den ene stenhuggaren var ledsen och arg, allt var jobbigt. Den ena dagen efter den andra högg han ut stenar; när den ena var klar, fick han hugga ut en ny. Exakt samma, dag efter dag. Han var en industriarbetare, som bara gjorde sitt jobb och högg ut perfekta stenar. Men det gav honom ingenting. Han gjorde bara stenarna och sände iväg dem till vidare produktion. Men den andre stenhuggaren var glad och sjöng varje dag. Han var så glad i sitt arbete. Han utförde exakt samma jobb som den andre, högg ut sten efter sten. Men han sjöng och var så glad för att han fick arbeta med den där stenen. Så gick man bort och frågade den stenhuggare som var så arg och sur varför han var så ledsen jämt. Han svarade bara kort: ”Jag hugger sten”. Så gick man bort till den andre som var så glad, och sjöng medan han arbetade. Man frågade: Den andre här är så arg och sur, medan du, som gör exakt samma arbete är så glad. Vad kan det bero på? Han svarade: ”Jag bygger en katedral!”
Det var något som gav mening. Han gjorde sitt arbete, men han var med på att bygga något. Han hade sett en mönsterbild. Han visste varför han höll på. Det var inte ett jobb där han bara var en industriarbetare. Han kände till målet, och därför fick allting mening. Den sten han fick hugga ut var en del av ett byggnadsverk. Han visste hur det skulle bli, och han gladde sig varje dag han fick hugga ut en sten.
Att se mönsterbilden
Tänk om vi fick se Guds mönsterbild! Förstå vad det är Gud har kallat oss til. Så att vi kan förverkliga Guds tankar, det han vill, i denna tid. Det som ger livet innehåll och mening, det som gör livet spännande och ger glädje under vandringen och hopp för evigheten – det är Guds eviga tankar med dig och mig. Paulus skriver:
– Därför lever vi inte för oss själva, utan för honom som är död och uppstånden för oss. (2 Kor 5:15)
Gud vill synliggöra sig själv genom församlingen. Vi är med i ett stort byggnadsverk som Gud vill slutföra. Gud bygger sin boning av levande stenar, dig och mig.
Johannes skriver i Uppenbarelseboken om synen han fick se genom ängeln som sade:
– Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru. Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud, med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten, den var såsom kristallklar jaspis. (Upp 21:10)
Det finns en underbar framtid för en i tiden hånad församling. Vi lever i ett saligt hopp – det Gud skall fullföra i sin tid. Staden är perfekt, den har Guds härlighet, och vi är på väg emot den.
Är vårt fokus på denna målbild i allt vad vi gör, då skulle vi bli som den glade stenarbetaren. Vi är Guds barn. Delaktiga av Guds natur! Vi är Kristi syskon, vi är Guds familj. Men endast som detta, endast i Kristus kan vi vara fruktbärande kristna, och då kommer vi också att bära frukt. Ty Jesus sade:
– Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig. Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt. (Joh 15:4)
Gud har en avsikt med allting skapat: av honom, genom honom och till honom.
I Hebréerbrevet kapitel 11 läser vi om Mose att han härdade ut, därför att han såg den Osynlige. Det finns betryck och lidande för Kristi församling, men det som skapar glädje mitt i svårigheterna är synen på Guds eviga viljas rådslut. Paulus skriver:
– Fördenskull lider jag också detta, men jag blyges dock icke därför. Ty jag vet på vem jag tror. Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande. Han som har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, icke på grund av våra gärningar, utan efter sitt eget rådslut och sin nåd, den nåd som redan för evärdliga tider sedan gavs oss i Kristus Jesus, men som nu har blivit uppenbar genom vår Frälsares, Kristi Jesu, uppenbarelse. (2.Tim 1:7)
I Nehemjaboken läser vi om Jerusalems murar som åter byggs upp. De återvända från Babel arbetar varje dag utan att ge upp. När fienden kommer har man svärdet i ena handen och mursleven i andra. Man reser Jerusalems murar. Samballat, Tobias och de som hånar Israels församling försöker få Nehemja att komma ner till dem för att rådslå om man kunde vara med eller inte. De använder listiga ord, de vill döda honom. Så skriver Nehemja svar med budbärarna: Jag är med i ett stort och viktigt arbete och kan inte komma ned. All min tid, och all min kraft har jag gett till Gud. Jag kan inte gå ner! Jag har sett någonting så värdefullt, stort och meningsfullt, så jag måste hålla mig uppe. Han hade sett Guds plan, han kände Herrens vilja. Det var inte sin egen lilla värld han byggde, men det var Herrens värld. Han var ingen industriarbetare i Guds rike; han var med i ett stort verk, där Gud hade mönsterbilden klar.
Förändrat perspektiv
Paulus skriver:
– Min bön är, att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må giva eder en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om sig, och att han må upplysa edra hjärtans ögon, så att I förstån hurudant det hopp är, vartill han har kallat eder, huru rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och huru översvinnligt stor hans makt är på oss som tro. (Ef. 1:19)
Paulus skriver om Herrens arv, fokus är inte på vad vi skall få, utan på vad vi får vara för Gud. Har Anden fått uppenbara genom Ordet vad Herren har kallat oss till? Herrens arv, rikt på härlighet – för honom. Har du sett fullkomligheten redan här i tiden? Det slutliga resultatet av krukmakarens enkla kärl. Visst är vi ringa här, men Mästaren såg en pärla i det som ingenting var, och han utvalde oss till gemenskap med sig. Har du fått Guds syn på församlingen?
Gud är undrens Gud, hans tankar och vägar är högre än våra. Se på hur man intog det utlovade landet. Spejarna sade:
– Det är ett land som i sanning flyter av mjölk och honung, men vi kunna icke draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka. Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de om oss. (4 Mos 13:33)
Fienden var överlägsna Israels barn. Men Josua leder folket in i Kanaan. Varje stad de tar i besittning är ett Guds underverk. Jerikos murar, vilken dårskap, att vandra omkring staden i sju dagar. Vem tänker ut en sådan strategi för att inta en befäst stad? Men på den sjunde dagen faller Jerikos murar. Gud behövde inga mänskliga metoder, han delar inte sin ära med någon. Gud använder vem han vill, hur han vill.
Å, Herre låt mig få bli med upp på Ordets berg och låt mig få skåda in i din värld. Låt mig få skåda din härlighet, så livet får perspektiv! Låt mig få glädjas över min lilla sten som jag kan få bringa till byggnadsplatsen. Tänk att Gud vill synliggöra sig själv genom oss enkla människor! Tänk att få ge ut av det glada budskapet, evangelium, så att människor kan få gripa tag i vad det handlar om. Församlingen är ingen fabrik, och vi är inte industriarbetare som kommer till vår maskin och gör vår lilla del, och sen återvänder till vårt eget liv. Gud har större tankar om dig och mig. Låt oss vara som Abraham i tiden; skåda staden med de fasta grundvalarna. Se på Kristus, bevara tron, och fullända loppet. Herren kommer snart!
