Ledarartikel av Arne Imsen publicerad i MR nr 20 1969
Varför är så många kristna bekännare totalt likgiltiga och tafatta inför den andliga nöd, som blir alltmer markant i vår tid?
Varför nöjer sig så många med den passiva åskådarens roll inför den uppmarsch av demoniska världsmakter, vilka ändock de flesta medger håller på att få ett allt djupare grepp i folksjälen?
Varför har materialismen lyckats passivisera så många väckelsekristna barrikadkämpar och deformera deras profil till oigenkännlighet?
Varför har egoismen lyckats demoralisera så många kristna dithän att de medvetet, för att behålla och förbättra sin materiella standard, stjäl tid, kraft och medel från Guds verk?
Varför är det så litet allvar och så många teatraliska glädjeyttringar bland de kristna?
Varför har nöjes- och underhållningsmomenten ett så dominerande inflytande i den kristna förkunnelsen och gemenskapen?
Varför måste mötes- och församlingsliv oupphörligt frossa i själiska effekter?
Varför måste Ordets predikan och sann tillbedjan ständigt begränsas för att så mycket större utrymme kan ges åt religiöst artisteri och modern idolkult?
Varför har bönemötet så liten dragningskraft på människor, som annars i olika högtidliga sammanhang påstår sig vänta både en folkväckelse och Jesu tillkommelse?
Det är verkligen vemodigt och beklämmande att den kristna verksamheten engagerats i så många periferiska uppgifter. Det är bara att konstatera, att de kristna församlingarna är på glid bort från sin centrala uppgift såsom förmedlare och förvaltare av Guds nåds evangelium. Det sjungs och predikas förmodligen lika mycket och helt säkert modernare än förr i offentliga och enskilda sammankomster i massmedia, kyrkor och kapell. Ivriga försök görs att ta upp tidens problematik i något som betraktas såsom socialt medveten förkunnelse. Ibland verkar det nästan som om religiösa pratmakare vill slå mynt av den osäkerhet och otrygghet den största delen av mänskligheten i ångest måste uppleva såsom tillvarons mäktigaste förtryckare. De drar sig inte för att förfalska Guds ord och låta det, i strid med dess ande och lära om de yttersta tingen, bilda grunden för en världslig framtids- och kulturoptimism. All denna kvasireligiositet i västerländsk lyxförpackning är trots sitt krystade jämmer över de fattigas armod falsk varudeklaration och mynnar i den profanhumanism, vars främsta kännemärke är gudsförnekelse. Den enda lösningen på mänsklighetens gigantiska problem är att vi får Jesus tillbaka, och Hans tillkommelse kan vi på det ena eller det andra sättet fördröja eller påskynda.
Det verkar som om miljön fostrar fram kristna utan vision, utan tro och utan andlig kraft. De är vapenlösa och desorienterade, och eftersom de är hjälplöst okunniga om på vilket plan mänsklighetens verkliga fiender opererar, bekämpar de oftast symptom och attityder. De ser och förstår icke, att de yttre förhållandena har ett inre andligt orsakssammanhang. De verkar närmast skrämda av den klart bibliska tidsanalys, som entydigt förklarar utvecklingen såsom det synliga resultatet av osynliga andemakters intensifierade strid om människosjälen.
Kristna programmakare agiterar med moderna reklammetoder för de kristna idealen, och det propageras från alla predikstolar för kristna normer i samhällslivet. Men budskapet har förlorat udd och färg sedan teologerna förlade helvetet till Biafra och Vietnamn och gav kyrkorna ett inomvärldsligt paradis att kämpa för. Numera bör man inte sjunga så mycket om gator av guld, ty då är man enligt denna moderna ”tolkning” av det kristna budskapet för världsfrånvänd och därmed oförmögen att vara kärleksfull och medmänsklig. Pilgrims- och främlingsskapskänslan bör tonas ned och svalget mellan Guds församling och världen överbryggas.
Man har all anledning att undra, vem det är som har gett den nya kristendomens ambassadörer helt nya fullmakter med order att kasta sig in i en diplomatisk verksamhet, som är ett uppenbart förräderi mot konungen. Denna fraternisering med världens makter kan avslöjas och bekämpas uteslutande med Andens uppenbarelse och profetisk myndighet.
I kris- och krigstider måste alla lojala medborgare acceptera inskränkningar i den personliga friheten. Livsföringen måste anpassas, all lyx- och överflödskonsumtion elimineras så en armé kan ställas på fötter och försörjas vid fronten. Guds rike mönstras nu på allvar. Full mobilisering är anbefalld. Det är dags att vakna upp ur materialismens ljuva maklighet, bereda sig på försakelse, gå in i rustningskammaren och dra vapenrustningen på, innan infernot bryter loss över en olycklig mänsklighet, som förkastat Jesus som Messias och gjort antikrist till envåldshärskare.