Missionsrapport av Berno Vidén
Hemkommen efter en omtumlande resa till Haiti, där senaste kolerautbrottet fortfarande gör sig påmint på olika platser. I samtal med läkare på plats förstod jag att det just nu inte är så många insjuknade, men orosmolnen finns där inför kommande regnperioder, då det efterlängtade men tyvärr smittade vattnet okontrollerat sprider sig i floderna.
Man tycker att man sett det mesta av nöd efter så många år ute på missionsfältet, men sinnesbilderna efter senaste besöket i Baptiste med omnejd påminner om hur svårt det är att ta till sig människors verkliga situation. Det är lätt att skjuta ifrån sig det som ligger långt borta, sådant man inte stöter på dagligen. Dock är det en daglig verklighet det haitiska folket genomlider. Baptiste med sina tio tusen invånare är torrt och det växer dåligt på åkerlapparna. För folket där är det som att gå in i en mataffär med tomma hyllor utan möjlighet att köpa något. De flesta saknar pengar och är helt beroende av sina familjeodlingar för den dagliga maten, och växer det inget finns det heller ingen mat på bordet.
Samhället har ett nybyggt hotell som invigdes någon gång under januari månad. Eftersom vi inte längre har vår hyrda bostad i Baptiste så var jag hänvisad att bo där. Rummet var inte större än att en säng fick plats och toaletten med vattenhinkar för att duscha och spola låg utanför rummet med ett draperi för dörrhålet. Så det gällde att väsnas högt om man ville vara ifred därinne. Lakan förekommer inte men däremot fick jag en grov filt för att klara nattens kyla.
Hotellchefen var vänlig och mycket tillmötesgående. Varje kväll tillagade hans fru mat, vilket var välkommet efter dagens slit. Det var mycket stora portioner som lades upp. Även om jag själv inte orkade äta upp maten så stod hotellpersonalen och andra på kö för att äta upp resterna. Så fungerar det där och ingen ser det som något konstigt, samtidigt som det speglar något av hur tufft det är att leva i Baptiste. Vad som gör riktigt ont är när det kommer barn som uppgivet tittar en i ögonen och säger att de är hungriga.
En av anledningarna till min resa den här gången var att besöka skolan i Mont-Leon där vi med hjälp av församlingen och andra gåvogivare betalar samtliga lärarlöner så att skolans 615 elever garanteras gratis skolgång. Det blev två vandringar upp till Mont-Leon; den första för att träffa dels eleverna och dels ha ett möte med lärarna, den andra för att träffa föräldrarna till barnen. Alla gåvor som vi förmedlat till skolan har gått till rätt ändamål, vilket vi fick bekräftat genom kvitteringar och berättelser från både lärare och föräldrar.
Däremot har skolan många andra behov som vi ännu inte kunnat hjälpa till med. Exempelvis vill de ge barnen ett mål mat ca två dagar varje vecka. Många av barnen kommer orkeslösa utan att ha ätit något hemma, just för att det inte finns något att äta. Att ge de 615 barnen ett mål mat kostar ungefär 750 kronor per dag.
Ett annat behov jag fick presenterat är läromedel. Vi har tidigare tittat på möjligheterna att skaffa böcker till eleverna men på grund av höga kostnader har det inte varit möjligt. Men en sak som skulle underlätta vore att se till att åtminstone skolans elva lärare har tillgång till böcker. Den investeringen skulle kosta ca 10 000 kronor.
Det var i korta drag vad som hände under den här resan som varade fem dagar. Vi fortsätter att bedja, offra och arbeta för Haiti.