Vårt ansvar i förhållande till barnen i konflikt med det totalitära skolmonopolet
Av Emanuel Johansson
När Jesus talar om barnen låter han oss förstå att de har en särskild plats i Guds rike. Jesus säger om barnen att ”himmelriket tillhör sådana som de” och att ”deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Fars ansikte”. Orden är i sig en uppfordran om en särskild omsorg och ett ansvar för oss som troende i förhållande till barnen. Med orden ”Ve över världen som förför” ställer samtidigt Jesus sina lyssnare inför det allvarliga faktum att barnen på ett särskilt sätt är utsatta.
Det är i ljuset av denna Jesu undervisning vi som kristna måste närma oss frågorna om vad som är vår kallelse och vårt ansvar i förhållande till våra barn. Barnen och familjerna ställs i vår tid inför helt andra omständigheter och förhållanden än någonsin tidigare. Den sociala och ekonomiska situationen tillsammans med en allt mer totalitär lagstiftning dikterar villkoren för familjen. Dessa villkor hamnar i konflikt med vårt ansvar och kallelse på ett allt mer påtagligt sätt. Syftet med den här artikeln är att visa på detta samtidigt som jag önskar uppmärksamma barnens situation.
Midnattsropet har genom åren skrivit om församlingens kamp för familjen och barnen i den samhälleliga kontexten. I arkivet kan vi därför följa utvecklingen i vårt land. Jag vill här lyfta fram några exempel som visar på det eskalerande motståndet mot den kristna familjen, där framför allt barnen drabbas.
Något år efter att de första av Maranataförsamlingens familjer valde att ta sina barn ur den allmänna skolan för att hemundervisa, skrev Arne Imsen en ledare med rubriken Alarmerande rättsförskjutning (MR 1978). I artikeln beskrev han hur det var då och tog samtidigt sikte på vår tid:
– Det är fortfarande föräldrarna, som bestämmer om barnen skall delges undervisning vilken harmonierar med hemmets atmosfär och religiösa övertygelse, eller placeras i en avideologiserad och på andliga och etiska värden utarmad skolmiljö med diffusa föreställningar om objektivitet samt modeinriktade pedagogiska experiment och familjeupplösande könsrolls- och jämlikhetssvärmerier som substitut.
Dem det vederbör, bör betänka att en religiös övertygelse äger inte lagstiftningens, politikens eller den allmänna opinionens anpasslighet. Utvecklingen kommer i icke ringa grad påverkas av om samhället väljer generösa eller rigorösa metoder i sitt umgänge med väckelsekristna föräldrar.
Må detta mana oss till skärpt uppmärksamhet och intensiva förberedelser för att rustade och väl preparerade möta den situation samhällets många små och stora utspel i frågor som tangerar religionsfriheten, yttrandefriheten och föräldrarättens gränser, varslar.
Var inte för säker, också Sverige kan få en underjordisk kyrka inom överskådlig tid! En servil och synkretistisk kristenhet på reträtt är en vältäckande garant för sådana frontförändringar hos och framryckningar för statsmakten.
Så här i efterhand tvingas vi konstatera att det inte var många som tog vara på denna valfrihet. Den starka andliga rörelse de väckelsekristna familjerna representerade gick förlorad då ansvaret för barnen med knappt hörbara betänkligheter lämnades över till samhällets och statens vård. Med facit i hand kan vi konstatera att staten gjort stora framryckningar, särskilt i frågan om föräldrarätten. En kristenhet som anpassat sig till utvecklingen har inte varit den motståndskraft den borde vara. Idag är valfrihet borta. De föräldrar som idag vill ta ett fullt ansvar för sina barn genom att undervisa dem i harmoni med hemmets atmosfär och tro tvingas gå under jorden eller lämna landet.
Vi går vidare till början av 2000-talet då Jan Egil Hagsahl talade över temat hemundervisning. I Midnattsropet nr 3 2004 läser vi:
– I Websters internationella ordbok finns en definition på ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle fullständigt reglerat av staten i utövning av en autokratisk makt som närmar sig ett monopol.
Vi är på väg mot det. Politik, förvaltning, forskning och pedagogisk yrkesutövning smälter samman i en enhetlig statsvilja, där motstånd och kritik antingen blir ignorerad, idiotförklarad eller sektstämplad.
Familj och enskild individ blir undervärderad, ignorerad på bekostnad av ett systematiskt undervisningskollektiv. Mera statsmakt över barn är historiska kännetecken på ett totalitärt samhälle. Kampen mot det reglerade, statliga skolmonopolet och kampen för det fria inlärningsalternativet – hemundervisning – är definitivt nödvändig.
Med en ny skollag i ett hårdare klimat är vi inte bara på väg mot, vi är där nu. Det fria undervisningsalternativet är inte längre tillåtet. Genom statens styrande och kontrollerande myndigheter står kommunala och privata skolor under statens makt. Det statliga skolmonopolet är idag ett faktum. När nu valfriheten är borta ställs vi inför frågan om vi ska acceptera kraven eller om vi skall följa vår tro och övertygelse i opposition mot staten.
En sak som ofta lyfts fram i försvaret för ett totalitärt skolsystem är formuleringarna om att skolan skall vara neutral inför alla elevers tro och livsåskådning. Frågan är om det bara är tomma ord som tjänat som ursäkt för statens framryckningar. Att det helt klart råder stora brister i frågan om skolans neutralitet bekräftades förra året, då Göteborgs universitet redovisade en forskningsrapport i frågan. Avhandlingen utgick från tesen att skolan är neutral, men resultatet visar tydligt att så inte är fallet. Vi citerar några stycken ur doktorsavhandlingen av Karin Kittelmann Flensner:
– Att inta en icke religiös position framställdes som en neutral position i förhållande till religion och att vara ”neutral” eller ”objektiv” hade positiva konnotationer. Att positionera sig som ateist i helklassdiskussioner var långt vanligare än att inta en religiös position trots att det i varje klassrum satt elever som i smågruppsdiskussioner positionerade sig som troende inom olika religiösa traditioner. Ateism artikulerades som en neutral position, men även som ”att vara normal”. Normalitet konstrueras i opposition till dess motsats, vilket i en sekularistisk diskurs är religiositet.
…
Lärarna framhöll vikten av att inta ett kritiskt förhållningssätt till alla typer av livsåskådningar och sanningsanspråk. Ibland försköts emellertid innebörden i begreppet ”kritiskt granska” till att ”kritisera”. Ett sätt som den typen av kritik framfördes på var genom skämt med en tämligen föraktfull underton eller att framställa troende människor som ointelligenta, psykiskt sjuka och galna.
…
Ett exempel på den sekularisitiska diskursens dominans är att det var extremt ovanligt att tala om sig själv som troende i första person, speciellt när det gällde kristendom. Istället dominerade uttryck såsom ”religiösa människor är övertygade om…”, ”kristna tycker att…” ”muslimer tror…”, ”vi i Sverige är…” osv. Endast en gång under de 125 lektioner jag var närvarande uttryckte en person att hon var kristen, och detta gjordes i halvklass med 8 elever närvarande. Detta trots att det i samtliga klassrum fanns elever som i mindre grupper och privata samtal berättade att de tillhörde olika kyrkor.
Att troende elever inte orkar bekänna sin tro vittnar om ett hårt klimat i skolan. Hur många barn i vårt land har på detta sätt berövats sin tro? Denna studie gäller emellertid endast den direkta religionsundervisningen. Det finns inget som talar för att situationen skulle vara annorlunda under hela skoltiden. Tvärtom finns tydliga signaler om att skolan på många sätt ställer sig i direkt opposition till en kristen människosyn, den kristna moralen – den kristna tron.
Ett tydligt exempel är den debatt som blossade upp förra året. Det fanns de som reagerade mot RFSU:s skolverksamhet, en utbildningsvideo spreds där en promiskuös livsstil lyftes fram med hjälp av pornografiska teckningar.
Berno Vidén skrev i samband med detta en ledare i MR nr 3 2015 med rubriken, Rädda Barnen – ta dem ut ur skolan
– Under senare tid har olika kristen media reagerat över RFSU’s fräcka och förföriska skolverksamhet. Flera röster höjs för att skydda barnen från denna påverkan. Det ena efter det andra förslaget på åtgärder ges, som exempelvis att ringa rektorn, skriva insändare och liknande. En hel del vassa och allvarligt varnande ord ges. Men skolapparaten rullar vidare i takt med utvecklingen, med skolplikten som ett maktmedel.
Debatten tystnade, hur många som ringde rektorn, hur många insändare som publicerades är ovisst, men den typen av reaktioner drunknar snabbt i tidsandans flod av information – där helt andra tankar och värden dominerar. Som Berno skriver, så rullar skolapparaten vidare och med den forsätter barnen att utsättas för kränkande påtryckningar – långt ifrån vackra formuleringar om neutralitet.
Låt oss gå tillbaka till Bibelns undervisning för att se vad som är vårt ansvar inför barnen:
– Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. (5 Mos 6:6-9)
Det kristna hemmet ska präglas av Guds Ord. Vi ser att det finns ett tydligt ansvar gentemot barnen. Det vi läser om att binda Herrens bud vid hand och panna talar om att det goda Gudsordet skall prägla vårt handlande och tänkesätt. Jag kan inte undgå att se en parallell till undervisningen som möter oss i Uppenbarelseboken 13 där det talas om en tid då jordens inbyggare skall låta giva sig vilddjurets märke. Tanken att detta vilddjursvälde tar form i en tid där människor formas till ett gemensamt tänkesätt och handlande i ogudaktighet harmonierar med bibelns profetiska ord – ”i de sista dagarna blir det svåra tider. Människorna kommer att vara…” (2 Tim 3:1-2). Vad är det som vi låter forma våra tankar och vårt handlande, vad är det som formar våra barn?
En illustration av vår tid kan vi se i berättelsen om Israels folk i Egypten. Andra Mosebok inleder med det eskalerande motståndet mot Guds folk. Den nye faraon hade glömt Josef – Guds folks betydelse för hela nationen. Faraos åtgärd på sin fruktan för detta folk var att låta döda alla gossebarn medan flickor skulle lämnas att leva. Planen var alltså en tvingad assimilering och uppblandning av folken. I vårt land sätts barnen i samhällsinstitutionernas vård från tidig ålder. Det folk som präglats av väckelsen blir effektivt marginaliserat då ansvaret för barnen tas ifrån dem. Väckelsefolkets identitet, särart och sammanhållning förvinner i takt med generationernas växling. Det är sant som det är sagt – väckelsen kan inte ärvas. Men bibelns enkla undervisning är att tron kommer av predikan. Aposteln Paulus påminner den unge Timoteus om att den tro han ägde först hade funnits hos hans mor Eunice och hans mormor Lois.
Israels folk i Egypten var under svårt betryck, men det fanns de som kämpade. I fronten för Guds folks kamp möter vi barnmorskorna Sifra och Pua. Vi läser i 2 Mos 1:
– Barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva.
Dessa barnmorskor vågade trotsa den egyptiske kungen därför att de fruktade Gud. Var finns de som fruktar Gud i vårt land i vår tid? I egypten befallde faraon att alla gossebarn skulle kastas i Nilen. Hur många är barnen som i vår tid kastas i floden av gudsförnekelse?
Bed för barnen! Bed att Gud i vårt land uppväcker mödrar och fäder, morföräldrar och farföräldar som i gudsfruktan vågar trotsa undervisningsmonopolet. Det handlar om att rädda barnen!