Text: Karin Vidén
Rubriken provocerar utifrån de referensramar vi alltmer vant oss vid, då förskolor, skolor, vårdcentraler, tandläkarmottagningar, bibliotek, simhallar med flera inrättningar hbtq-certificeras. Oavsett könsidentitet eller sexuell läggning, ska alla bemötas lika utan någon form av risk för diskriminerande attityd, handling eller värdering. Den normkritiska pedagogiken i förskola och skola jobbar med bland annat språket som ett verktyg till ett mer jämlikt samhälle, och genom att titta på strukturer och ifrågasätta det som anses vara ”normalt”. Att arbeta normkritiskt handlar just om detta att synliggöra och ifrågasätta normer.
Som exempel på en dylik normkritik kan man nämna en inbjudan som just nu är aktuell. Det är forskare vid Karolinska Institutet som söker transsexuella deltagare för en studie som handlar om ”mäns erfarenhet av att själva bära och föda barn”. Studiens syfte är att ”utveckla graviditets- och förlossningsvården och säkerställa en god vård för alla” (rfsl.se). Den traditionella och sedan urminnes tider bärande normen att det finns två kön och att det ena av dem, kvinnan, föder barn blir genom detta lyft, synliggjord och ifrågasatt. Allt för att de eventuella ”fördelar” normen historiskt har i form av samhällsstrukturer och det vi benämner vara normalt ska synliggöras och omvärderas. Fördelarna för den som följer normen, i det här fallet att som kvinna vara den som bär och föder barn, ifrågasätts för att samhället ska se diskrimineringen av andra könstillhörigheter i förhållande till kvinnor när det gäller havandeskap och barnafödande.
Normer ska vändas ut och in och hit och dit, för att till sist omintetgöras i ett istället normlöst samhällsliv där normkritiken blivit ledstjärna för all politisk korrekthet där mångfalden ställer krav: träd in under paraplybegreppet hbtq – homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter, annars sällar du dig till den diskriminerande skaran.
Att på detta sätt hamna utanför är riskabelt. Utanför gäller utfrysning, sektvarning, smutskastning. Odemokratiska och negativt laddade begrepp, som exkluderande, icke-likabehandlande, homofobisk, blir den vokabulär som av etablissemanget appliceras på dig; samhällsklimatet inte bara fryser ut dig, utan placerar dig också i det fack som finns för dem som inte inordnar sig, som inte underordnar sig. Vi som medborgare snubblar runt i en djungel av begrepp som klassificerar oss som människor, vilka vi är, vad vi står för, vad vi anser, vad vi tycker, och trendsättningen manar på genom media som villigt låter sig ”manipuleras”, allt för att vara först och störst på banan.
Detta handlar om en grupp människor som på grund av utsatthet från samhällets sida, både historiskt och idag, lyckats kämpa sig fram till en position där man fått sina rättigheter lagförda steg för steg. Ett illavarslande regnbågens skimmer har dock ännu en gång i dagarna lagt sig som ett filter mellan den ”fria fantastiska gränslösa kärleken” och den onda bråda död så många nu drabbats av i Orlando. Mer eller mindre har dock sorgen över de tusen och åter tusentals som tynar bort och möter en smärtsam aids-död tystnat. Carlos var en av dem. En amerikansk turist utnyttjade sina rättigheter, gav den fattige Carlos 20 dominikanska peso för att där vid Karibiska havet få ha sex med honom. Carlos blev sjuk, och vi hittade honom i en fängelsecell där han var isolerad på grund av smittorisken. Vi tog hem honom, tog hand om honom, för att göra vad som kunde göras hans sista tid i livet. Berno (min man) bar den till skelettet utmärglade 17-årige pojken från sjukhus till sjukhus för att om möjligt få smärtstillande behandling i slutet, men han nekades vård….han skulle ju ändå dö. Men Sverige är ju bra! Här finns bromsmediciner, hjälp, stöd och den så berömda stoltheten … och i Orlando, USA, råder sorg… alltmedan Guds sanna löftes båge talar sitt eget språk.
Så skiftar vi fokus, men stannar kvar i Sverige. Vi zoomar in en annan grupp människor för att se hur de behandlas. De är bekännande kristna i olika åldrar, och har sin församlingstillhörighet i Maranataförsamlingen i Stockholm. Vissa av dem lever i kollektiv och arbetar i gemensamma företag, andra har sin egen försörjning och sitt eget boende. Några har valt att hemundervisa sina barn genom skolåren, andra har valt att låta barnen gå i vanliga skolan. De är en brokig skara människor med skilda intressen, skilda förmågor, skilda glädjeämnen och sorger; men ett har de gemensamt, och det är den kristna tron och övertygelsen, och tron på att Jesus kommer snart – Maranata!
Med Bibeln som livsvägledande skrift, har de funnit orsak att ifrågasätta vissa av de normer som samhället satt upp som regler, ja även lagstiftat om.
Som exempel kan nämnas abortlagstiftningen, en lagstiftning som ger varje kvinna rätt att avgöra en annan människas liv eller död, det som i alla andra sammanhang kallas – överlagt mord! Att i vårt land ifrågasätta abortlagstiftningen innebär att man får etiketten ”anti-feminist” och att man placerat sig utanför det normgivande – när sanningen egentligen är att man ställt sig på de ännu ofödda människornas sida, för dem som så brutalt exkluderas från livet.
Ännu ett exempel är de några få familjer som har återupptagit en gammal gedigen och väl beprövad undervisningsform då de valt att hemundervisa sina barn. Liksom så många av landets föräldrar har de insett hur skolan försämrats och hur kris råder, hur eleverna mår dåligt och hur kunskapsförmedlingen inte fungerar, och rent av är undermålig. Istället för att sitta vid datorn och via forum, i inlägg och debattartiklar, ge utlopp för sina frustrationer och tillkortakommanden alltmedan barnen av plikt tvingas till skolan trots sina rädslor, sitt magont och sin stress, har de tagit itu med situationen på ett helt makalöst fantastiskt sätt. De har helt enkelt gått in i sitt moraliska föräldraansvar, genom att ge sina barn en daglig och allsidig undervisning i en miljö där barnen är trygga och mår bra; varje barns rättighet!
Ett annat konfliktexempel är agalagen, den lag som utan straffsatser kommit att bli en angiverilag utan rättslig påföljd. Men att ifrågasätta dess syfte innebär att man direkt placeras in i den fålla som ”förespråkar” aga; där är man lagligt villebråd eftersom man på grund av sina ifrågasättanden och sitt forskande bedöms som barnmisshandlare. Ja, staten hytter med ena näven och fördömer med höga rop dessa ”agaförespråkare”, samtidigt som man med den andra handen genom sitt stolta monopol är den som utan skrupler förser hela folket med sprit som leder till många barns lidande, ja livslångt lidande. När prasslet av fredagsmysets chipspåsar övergår i klirrande av flaskor, när personlighetsförändringen allteftersom kommer smygande över mamma och pappa, när tjafset tilltar och veckans uppdämda och olösta konflikter eskalerar i slag och rå misshandel; både psykisk och fysisk, vad hjälper då en uddlös agaparagraf? Barnen vet.
Det statligt ägda Systembolagets vinster är viktigare än barnens väl och ve, men för att något söka linda in i bomull och dölja denna fullständigt makabra sanning, sätter man istället fokus på den lilla lilla grupp av medborgare som vågat ifrågasätta den så till skyarna lyfta agalagens syfte!
– De slår och misshandlar sina barn! De ifrågasätter agalagen, abortlagen, antidiskrimineringslagen, skollagen! De undervisar sina barn själva!
Anklagelserna haglar, och presenteras av kvällstidningar och gratistidningar som ”fakta” då den lilla församlingen då och då ska hängas ut för allmän skärskådning och smutskastning. De är emot homosexualitet! De ifrågasätter(!) Ja, det var ju det normkritiken handlade om – att synliggöra för att ifrågasätta.
Den toppstyrda enorma gayrörelsen tål nog även den att ifrågasättas. Syftet och målet med dess idoga arbete bland barn och unga genom RFSL:s olika verksamheter tål kritik, det är ju det trendvågen rullar vidare på!
Men är det utifrån nämnda frågeställningar måhända i vårt samhälle även dags för en ännu en certifiering; en Maranatacertifiering? Frågan provocerar som sagt.
Är det dags att genom kurser utbilda samhällets olika organ och personal i hur man bemöter en Maranatamedlem för att han eller hon ska känna sig inkluderad trots olika ställningstaganden, för att slippa se sig som utpekad som icke likabehandlad på grund av annan övertygelse? Är det dags för ett mer strukturerat och målmedvetet bemötande av dessa som har motstridiga åsikter, och kanske även ge dem lagrum för sina sakfrågor? Är det dags att normkritiskt ställa den allmänna synen på abort, aga, hemskola etc. inför skranket, för att synliggöra och ifrågasätta, och låta denna minoritet få komma till tals i demokratisk anda, genom ett ”maranatakompetent” bemötande? Tanken svindlar något … men nej, knappast.
Guds Ord förklarar varför:
– Mig tyckes nämligen att Gud har ställt oss apostlar här såsom de ringaste bland alla, såsom livdömda män; ett skådespel hava vi ju blivit för världen, för både änglar och människor. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi äro svaga, men I ären starka; I ären ärade, men vi äro föraktade. Ännu i denna stund lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist, vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut; man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt (1 Kor 4:9-13).
Vi är dårar för Kristi skull! För Kristi skull!
Det är alltså honom det hela handlar om; om fiendskapen mot Kristus och hans kors. Det är helt uppenbart inte dina och mina åsikter och tyckanden inom skilda samhällsfrågor som betyder något; inte heller om hur vi skulle kunna påverka eller förändra genom demokratisk samhällsdebatt och politiskt engagemang.
Jesus Kristus är sitt folks Frälsare, och han låter sig inte certifieras för att passa in i normbildningen; han står utanför tillsammans med de sina; med dem som har gått ut till honom för att bära hans smälek (Hebreerbrevet 13:13), och hans ord gäller genom tidsåldrarna. Maranata!
