Text: Lars Bygdås
Idag för åttio år sedan 30 januari 1933 tog Hitler makten. Och just idag 30 januari 2013 meddelar Angela Merkel i Dagens Eko att hon utlyser ett
temaår för att hedra krigets offer i Tyskland.
Det tragiska är att det var kristdemokraterna som hjälpte Hitler till makten. De röstade för fullmaktslagarna som gjorde Tyskland till en enpartistat. En terrorstat med Hitler som diktator.
Nazisterna skapade också bruna kyrkan. En kyrka ”renad” från allt judiskt med Hitler som frälsargestalt.
Vi skriver 1929. Tisdagen den 29 oktober. Plötsligt upplever världen en finanskrasch av gigantiska mått. Finanskrisen började på Wall Street och gick som en tsunami över hela börsvärlden. Det finns bara ett ord – p a n i k! Det rika USA drabbades hårt.
Det blev massarbetslöshet och verklig nöd i land efter land.
Den ekonomiska depressionen 1929 undergrävde även demokratin och banade vägen för män som Hitler och Mussolini och fascismen i Europa.
Idag upplever vi något liknande. Politiker och ekonomer världen över från Barack Obama till Anders Borg talar om 2008 som en kopia av 1929. Och i skrivande stund kablas nyheten ut att USA är på väg mot budgetstupet!
Och hur går det med friheten och demokratin i världen den här gången? Endast Gud vet.
1929 slog med full kraft mot det tyska samhället. Tyskland som redan gick på knäna efter de orimliga skadeståndskraven från första världskriget 1918. Tyska folket skulle få betala för krigets förödelser. Och vad värre var – Tyskland hade dittills hållit sig flytande med hjälp av just amerikanska kortfristiga lån.
Vem skulle rädda Tyskland?!
Oron spred sig både på gatorna och i politiken. Hitler som lurade i kulisserna höll fanatiska protestmöten som drog allt större publik.
Han häcklade de ansvariga för Versaillesfördraget från 1918 och skyllde den ekonomiska krisen på judiska bankirer. Han vädjade till den germanska folksjälen och anropade hednatidens gudar. Och det fungerade! Folk lyssnade. Lyssnade och identifierade sig.
Han provocerade fram demonstrationer och kravaller som sedan slogs ner av SA och SS. Allt för att motivera en ökad upprustningssatsning.
Val följde på val. Regeringarna avlöste varandra. För varje val ökade nationalsocialisterna. (Här måste påpekas att de tyska kristdemokraterna spelade en icke föraktlig roll med von Papen och Brüning. Vi återkommer.) Människorna röstade på Hitler. I honom såg man en strimma av hopp.
De nazistiska riksdagsmännen ställde även till det i kammaren. De stämde plötsligt upp den tyska nationalsången, vrålade Heil Hitler! Eller marscherade helt sonika ut ur salen under pågående session.
Efter allt politiskt kaos gav den gamle styvnackade presidenten Hinderburg upp: ”Tag hit Hitler!” ropade till sist även han.
Hitler svor presidenteden. Inom några år skulle han med hjälp av kristdemokraterna och den hjälplöse, kristdemokratiske politikern Brüning rösta igenom fullmaktslagarna som gjorde Hitler till Europas diktator.
Hitler startade ett gigantiskt upprustningsprogram stick i stäv mot Versaillesfördraget. Industrin tog fart. Storfinansen slöt upp och kapitalet strömmade till.
Samtidigt pågick nazifieringen av den tyska folksjälen. Hela samhället förgiftades av en sjuk förvriden människosyn. De få som protesterade slogs brutalt ner. Hitlers knektar jagade det egna folket kristna, arbetare, socialdemokrater och kommunister. Allt otyskt skulle bort. Främst judar och romer. Bort skulle också ”onyttiga element” som mentalsjuka, åldringar och handikappade. I den förvridna människosynens namn startade de fasansfulla dödshjälpsprogrammen där arma människor skulle hjälpas in i död och förintelse genom – gas.
Trots dessa vidrigheter mot det egna folket fick naziregimen stöd av ledande personer i samhället; läkare, teologer, advokater, lärare och opinionsbildare.
Och – Europa teg – eller ”visste ingenting”!
Vad Europa heller inte visste var att nazifieringsprogrammet skulle med full kraft rulla igång i de länder som Hitler ockuperade.
Det vill säga lejonparten av kontinenten.
Under 20- och 30-talen gjorde två av Sveriges ledande humanister, Herbert Tingsten och Torsten Fogelqvist var för sig resor i det kaotiska Tyskland.
Tingsten som varit attaché på svenska ambassaden i Berlin på 20-talet har i över 40 år bekämpat och analyserat fascismen i Europa. Och som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946 – 1959 ”lyfte han svensk politisk journalistik till nivåer där den annars aldrig befunnit sig” (Per Ahlmark). Tingsten var i alla år också en varm Israel-vän med närmast religiöst patos. (Vi återkommer till honom.)
Torsten Fogelqvist, också han varm humanist och kyrkoman skildrade främst kyrkornas förvandling under Hitler. Han skrev 1934 till 1936 resebrev direkt för just Dagens Nyheter om vad som pågick i Tredje Riket. Han kunde sin teologi. Han kunde sin Luther. Utan överdrifter eller excesser skildrar han den Bruna Kyrkan i all sin vidrighet.
Sådana väktare på muren skulle behövas i dagens kultursverige! Han skriver:
”Den första yttre visionen och symbolen av detta nya Tyskland och Hitlers tredje rike fick jag en februarikväll då vårvinterskymningen sänkte sig över det vackra och minnesrika gamla Hildesheim. I bruna skjortor och blanka stövlar marscherade de med handburna facklor i en aldrig sinande ström. Trupp på trupp, kvarter efter kvarter. Det var över dessa fackeltrupper någonting på samma gång demoniskt och tjusande. De utstrålade fysisk styrka och fysisk fara, sannerligen inte en atmosfär av ”frid på jorden”. Snarare såg man i dem nästa världskrigs mörka förtrupper.” (skrivet 1934!)
Ibland följde paret Fogelqvist de marscherande massorna in i en kyrka:
”Den moderna funkiskyrkan var fullsatt till sista plats. Men vi främlingar fingo välvilligt ett par fällstolar för att slippa stå. Vid altaret stod prästen. I koret satt ungdomen, 2/3 av pojkarna klädda i brunskjortor som blivit officiell konfirmationskostym. Och man sjöng så som man bara kan sjunga i Tyskland.”
”Det tyska folket befinner sig i ett formligt rus av folklig och nationell självförgudning. Det gammaltestamentliga judiska egendomsfolksbegreppet har på ett märkligt sätt inficierat judeförföljelsens tredje riket. Spiran är bara tagen från Juda och överlämnad åt germanerna. Grundtanken är den — att vara det historiskt utvalda folket som renare än något annat historiskt inkarnerat det gudomliga och andliga.”
Så går vi in i fastan i Tyskland. Och något som Fogelqvist benämner ”de kusliga passionsveckorna”:
”Jag har under passionsveckorna hört passionspredikningar där återlösningen genom Kristus snabbt och omärkligt förts över på ett annat återlösningstema: återlösningen genom Hitler där världens syndaskuld parallellierats med krigsskulderna — Alltnog endast antydningsvis, i försiktiga omskrivningar under formen av historisk avglans och reinkarnation med klar adress.
Detta begagnande av kyrkorna och kristendomens läror till nationell apoteos har det ju tidigare funnits motsvarigheter till i tider och bland folk med svällande nationalkänsla. I centrum för denna apoteos står som förkroppsligare av tyska folkets historiska uppgift och frälsningsidé – Adolf Hitler. Han är Parsifal och i likhet med Parsifal en historisk reinkarnation av återlösaren.”
Parsifal av Wagner – Hitler var som förhäxad av Wagners fornnordiska hedna- och hjältereligion. Detta tema följde Hitler under hela kriget. Där hämtade han styrka i tider av motgång.
Fogelqvist:
”På ett nationalsocialistiskt kvinnomöte i Bürgerbräukeller i München med öldrickande kvinnor av skilda stånd och åldrar hörde jag för första gången uttrycket den Bruna familjen — där det med särskilt eftertryck betonades vad barnen i denna bruna familj voro. De voro alldeles som i Sovjet uteslutande statens och folkets kostbara egendom.
Från den bruna familjen är steget inte långt till den bruna kyrkan med halvhednisk bekännelse och ritual. (När den första gången uppträdde i den bruna dopdräkten vet jag icke så noga.)”
Så var det också dags för den bruna synoden.
”Nu framkom även det nya tyska credo — och ett alster av Deutsche Glaubensbeweguns (Tyska trosrörelsen ) som vill ersätta Gamla testamentet med Eddan och Kristuskorset med hakkorset.
Detta möte av trosrörelsen Tyska Kristna hölls under presidium av kyrkoministern biskop Joachim Hossenfelder. Så tog doktor Reinhold Kraus till orda:
— Han förklarade krig mot allt otyskt i den kristna gudstjänsten och bekännelsen. Det gällde Gamla testamentet ”en av de tvivelaktigaste böcker i hela världshistorien” och ”mot allt i Nya testamentet av samma natur, enkallerligen rabbinen Paulu´s syndabocks och mindervärdighetsteologi”.
Mot bakgrunden av allt det kvasireligiösa hopsmusslandet av gammalt och nytt, nordiskt, hedniskt, judiskt och kristet — det enda obegripliga var tron på en fortsatt kristendom på denna raserade och urholkade grund.”
Vi avslutar den här delen med ett utdrag ur en predikan vid en fältgudstjänst där prästen döpte sig själv och sina meningsfränder till ”Guds grenadjärer” samtidigt som han i Hitler hälsade den av Gud själv sände återlösaren:
”Och Tyskland dog den hopplösa döden. Då varkunnade sig Gud. Då kallade han sin frälsare till skådeplatsen. Och denna frälsare heter Adolf Hitler. Han har begripit livets lag och besannat och förkroppsligat den i sig.”
Med dylik andlig färdkost drog alltså de tyska soldaterna i miljoner ut i strid i Europa.
Här tränger vi in i det allra innersta i något av det mest diaboliska mänskligheten dittills upplevt. Och märk väl religionens roll i detta drama där själva spetsen var riktad mot gudsfolket – judarna.
Fogelqvist avslutar sin resa med följande ord:
”Det är alltså krig mellan Kristus och Antikrist. — Förberedelserna för denna kraftmätning ha från statens sida varit spegelfäkterier med ord och falskspel med världen. Hitlers män fäktar ännu med speglarna, men man tror dem ej längre.”
(21.7. 1935)
Så manipuleras ett helt folk – religiöst. Som få tränger Fogelqvist in i detta religiösa drama. Och kanske var det som pågick i de tyska kyrkorna en av de starkaste krafterna i Tredje Riket, en slags trygghet och garant för det kyrksamma tyska folket.
En varning för vår tid att särskilt vara uppmärksamma på ekumeniken där orena människohänder filar och justerar på Guds eget heliga ord för att få det att passa in i det kommande antikristliga systemet.
Drag ut från henne i mitt folk.
Upp 18:4
Apoteos är grekiska och betyder att gudomliggöra någon. Alexander den store blev naturligtvis en kandidat. Romarna övertog denna tanke- och idévärld och över både Julius Caesar och Augustus utropades apoteos. Och i ett av vilddjuren långt, långt senare utropades apoteos över Hitler, ja över hela det tyska folket. Observera att denna gång fanns även Jesu Kristi namn med i detta djävulska spel. En hel värld känner idag siffrorna på det namnlösa lidande som orsakades i och med andra världskriget. Då borde vi också förstå vilken ”gud” som ligger bakom.
Till sist kära vänner – vad var det egentligen som hände där i Oslo under Nobelfestligheterna 2012 – när EU:s ledare hyllades som fredsfurstar av en rusig folkmassa? Ännu är inte den religiösa dimensionen riktigt på plats – men med all säkerhet kommer det att utropas ett apoteos även i dessa sammanhang!
Amen – Kom Herre Jesus!