Appell av Märta Berg Strömmare
Mot himmelens land min farkost jag styr
Det land där de saliga bo
När natten är slut och färden förbi
Då samlas de sälla till ro
Kör: Nu fram genom natt i vreda vågor jag styr Fram vill jag hasta och jag får inte rasta, nej jag får inte vända hur det stormar och gnyr Jag måste till hamnen innan morgonen gryr
Farväl o farväl, du glittrande värld
Jag kan inte vara din gäst
Du är mig ej nog, du yrande flärd
Jag måste till himmelen på fest
Så mången en båt i böljan sjönk ned
Som skulle till himmelens land
Jag nödropen hör och tvekar ej mer
Att rädda jag lägger ifrån land
Vad jubel en gång i himmelens land
När natten och färden är slut
Och inne i hamnen vi mötas i frid
Att evigt hos Gud vila ut
(Skriven av klockaren på Ornö)
Den sången har funnits med i mitt liv sedan jag var i femårsåldern. Min mor, som inte då ännu var en avgjord kristen, hade av någon anledning kommit att höra den här sången och en dag tog hon fram sin gitarr och sjöng:
Farväl, o farväl du glittrande värld. Jag kan inte vara din gäst. ..
Någonstans inom oss har Gud lagt detta rop. Vi kan helt enkelt inte vara tillfreds med att vara världens gäster. Vi har ett evighetsrop i vårt inre. Jag måste till hamnen innan morgonen gryr.
Under andra världskriget hade Sverige en slogan ”En svensk tiger”. Det är en väldigt dubbeltydig sats. En svensk tiger. Det uttrycket talar verkligen med ‘kluven tunga’. Jag tänker på uttrycket ”Den som tiger, samtycker”. Det är möjligt att man inte menade så den gången. Men det blev ändå så. Inte sant? Nu ska vi inte ägna oss åt historien, men det är ganska intressant att analysera hur ett uttryck kan ha flera betydelser.
Jesus säger att ”om de här tiger, då ska stenarna ropa”. Det kan vi läsa i Lukas evangelium:
– Då han närmade sig sluttningen av Oljeberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar som de hade sett: ‘Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ‘Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’
Han svarade: ‘Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.’ (Luk 19:37-40)
Det är ett ord i Psaltaren som huggit tag i mig. Det står i Psalm 58.
Det finns en bakgrund till psalmerna 57-59. Konung David har arrangerat en sångsamling som bär överskriften ”Fördärva inte!”. Eller, som det heter på norska, ”Ödelägg inte!”. Dessa tre psalmer är skrivna under den tid då David var i Abdullams grotta. Den första versen i Psalm 58 lyder så här:
– För ni verkligen rättfärdighetens talan, när ni tiger? Dömer ni rätta domar, ni människors barn?
I den norska bibeln låter det litet mer uppfordrande:
– Menneskebarn! Taler dere rettferdig når dere tier stille? Dömmer dere da på rett vis?
Det är frågan som drabbade mig: För ni verkligen rättfärdighetens talan, när ni tiger?
Det finns många som ropar högt i den här tiden, många olika slags röster som gör sig hörda. Det ska jag inte gå in på, men jag ska läsa litet från just dessa tre psalmer, som har fått samlingsnamn i form av ett imperativ. En kraftig uppmaning ”Fördärva inte!”.
Här svarar psalmisten på sin egen fråga ”Dömer ni rätta domar?”.
– Nej, i hjärtat gör ni upp onda planer, era händer banar väg för våld i landet.” (Ps 58:2)
Jag kan inte låta bli att se mig omkring; precis här i tiden – och nu. Ta allhelgonahelgen som exempel. Halloween. Dödskallarnas paradmarsch, inte sant? Skräckens nöjesfält över hela vårt land. En natt, förra året blev den lössläppta ondskan manifesterad i människomord. En man i mina hemtrakter tillfångatar två tonårspojkar, binder dem till händer och fötter, bryter sig in i en villa och för dem ner i källaren för att döda dem där. Mannen och kvinnan som bor i huset, hör att det försiggår något, går ner i källaren och lyckas befria den ene av pojkarna. Ogärningsmannen tar med sig den andre pojken ut på gatan. Där kommer ett par i femtioårsåldern tillskyndande för att hjälpa. Den kvinnan får sätta livet till och även den 15-årige pojken dödas.
Det är en skörd av den ondska vi ser sippra ut ur avgrundens brunnar i vår tid, i vår värld, i vårt land.
Medan detta pågår roar sig folk på allehanda sätt, klär sig i spökmasker och drar ut för att underhålla sig själva och sina barn med skräck och fasa. Att den sekulariserade världsmänniskan gör det, kan jag inte säga något om. Men kristenfolk gör det också!
Och psalmisten frågar: ”För ni verkligen rättfärdighetens talan när ni tiger?”
Den som tiger samtycker. Jag ska inte säga mer. Jag lämnar frågan till vars och ens eget samvete och jag överlämnar dessa psalmers rubrik: ÖDELÄGG INTE!
I den 57:e psalmen, som alltså hör till samma spann, säger David
”Jag vill väcka morgonrodnaden”. (Ps 57:8)
Och i mitt hjärta ljuder det: Maranata!
Där satt David som en flykting, gömd i Abdullams grotta, för att kung Saul stod efter hans liv. Men han säger:
– Mitt hjärta är frimodigt, Gud, mitt hjärta är frimodigt, jag vill sjunga och lovprisa.
Vakna upp, min ära, vakna upp psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden. (Ps 57:7-8)
Jesus kommer. Min bibel säger att vi kan påskynda hans tillkommelse. Det är vår uppgift, vårt uppdrag. Vi kan inte rädda världen, men det Jesus har gjort räcker för både den här tiden och evigheten. Det finns frälsning! Men om vi tiger? Då ödelägger vi, då fördärvar vi det Gud tänkte och ville och då ska stenarna ropa. Stenarna ropar redan. Denna världens vise har ropat länge nu. De uttalar ofta en kuslig insiktsfullhet i sina analyser avseende utvecklingen av mångahanda ting i tillvaron.
Men om herdarna säger profeten Jesaja att ”de älskar att slumra”.
Må det få bli väckelse i våra liv! I Jesu namn!
Vi måste till himmelen på fest!
Tack Jesus att du vill skicka oss ut att väcka morgonrodnaden. Herre, vi ser fram emot din tillkommelses dag. Fyll oss med kraft, frimodighet och klokhet på allt sätt som bara du kan, Herre Jesus Kristus, så att vi kan rädda människor. Så att vi kan tala rättfärdigt och så rycka människor ut ur fördärvets gap i denna sena tid. Jag ber i Jesu namn. Amen!
